London Has Fallen (2016)

Film: London Has Fallen (2016)
Regi: Babak Najafi
Manus: Creighton Rothenberger & Katrin Benedikt’
Med: Gerard Butler, Morgan Freeman, Aaron Eckhart m.fl.
Genre: Action

Den brittiska premiärminister avlider hastigt i en förmodad hjärtattack och världens ledare måste bege sig till London för den statliga begravningsceremonin. För Scotland Yards del innebär invasionen av presidenter och premiärministrar ett enorm säkerhetspådrag för statsmakten. Många personer och särintressen skall skyddas under tillställningen vars hotbild är kraftigt, speciellt med tanke på den ökade mängden terrorbrott runt om i världen.

I Vita huset förbereds den hastiga avresan i den mån det är möjligt för den amerikanska presidenten (Aaron Eckhart). Högsta ansvaret för hans säkerheten har Mike Banning (Gerard Butler), som inte alls finner situationen speciellt tilltalande. Förutom att hustrun ska föda vilken dag som helst, vägrar Scotland Yard begära extra hjälp från sina allierade, vilket i sin tur innebär begränsade möjligheter att ta med egen säkerhetspersonal och ta del av viktig information inför planeringen av uppdraget. Trots Mikes rekommendation att den amerikanska delegationen bör stanna hemma, beslutar sig presidenten efter en viss tvekan att närvara vid begravningen. Ett beslut han inom något dygn ska få ångra.

Kort efter ankomsten invaderas London av terrorister som är gränslöst utrustade med militära medel för att mörda väldens mäktigaste ledare och sprida kaos i staden. På bara några få minuter hotas hela världsfreden och det blir upp till USA:s president och hans livvakt Mike att förhindra ett fullskaligt krig på Londons gator.

Först och främst är det glädjande att fler svenska regissörer får chansen att visa upp sina färdigheter internationellt. London has Fallen är nämligen gjord av Babak Najafi, känd från bland annat Snabba Cash II och Sebbe. Synd bara att den produktion han har ansvarat över kantas av flera brister och summerat är en väldig ljummen historia att betrakta. Det märks att han fick jobbet bara en månad innan inspelningen startade, eftersom den ursprungliga regissören Fredrik Bond hoppade av.

Hur pass mycket Babak hann involvera sig i dialogskrivningen vet jag inte, men förmodligen ytterst lite. Ganska snabbt står det klart att det är en fullständigt usel dialog som ska levereras. Den ena punchlinen är sämre än den andra och inte blir saken bättre av att skådespelarinsatserna är riktigt kemilösa. Gerard Butler framställs som en plastig actionfigur vars primära funktion är att se skitnödig ut, medan han har ihjäl den ena stuntmannen efter den andra, frammanades på motorcyklar.

Ibland kan en film lyftas genom ett grymt och gediget arbete med de digitala effekterna, som i sina bästa stunder inte går att skilja från verklighet. De explosioner och effekter som London Has Fallen visar upp imponerar föga och ser otroligt digitaliserade ut. Nivån på effekterna ligger i linje med de som gjordes för tio år sedan, vilket gör att hela filmen tappar trovärdighet. Däremot är ljudmixen och soundtracket helt okej. Det förstärker vissa actionscener till något bättre och vissa fightningsscener har ett till och med ett visst underhållningsvärde. Det som också räddar London Has Fallen från ett totalt platt fall är att det stundtals existerar en viss spänning. Bästa spänningsparitet är när helvetet precis skall släppas loss.

På biograferna är det just nu en knallhård konkurrens bland filmutbudet eftersom flera Oscarsfilmer visas. Det är i denna kamp, om publiken uppmärksamhet och plånböcker, som London Has Fallen ska ge sig in i. Lycka till säger jag.

betyg_1_5

Bäst: Filmen innehåller en helikopterjakt som är rätt fartfylld.

Sämst: Sean O’Bryan som spelar NSA Ray Monroe. Blir inte förvånad om han tar hem flest priser på nästa års Golden Raspberry Awards – motpolen till Oscarsgalan där man delar ut priser till årets sämsta insatser i filmvärlden.

Filmtopp.se är Sveriges ärligaste filmmagasin som startades den 15 Januari 2015. Här hittar du filmtips, intervjuer och veckans alla filmrecensioner.

Recension: Grimsby (2016)

 

Film: Grimsby
Regi: 
Louis Leterrier 
Manus: Sacha Baron Cohen, Phil Johnston och Peter Baynham
Med: Sacha Baron Cohen, Mark Strong, Penélope Cruzs m.fl.
Genre: Komedi, Action

Sacha Baron Cohen är tillbaka och den här gången har hans karakteristiska humor lyfts in i den fartfyllda actionfilmen Grimsby.

Det har gått 28 år sedan Nobby (Sacha Baron Cohen) senast såg sin bortadopterade bror Sebastian (Mark Strong). Han hamnade i en fin och förmögen familj medan Nobby fick stanna kvar på ett fosterhem i Londons slum. När Nobby får veta att brodern också befinner sig i London kontaktar han honom, men orsaker på vägen mängder med trubbel som leder till att bröderna måste fly för sina liv. Sebastian är nämligen en hemlig MI6 agent och befinner sig mitt uppe i en svårhanterlig operation. Nu är han, tillsammans med Nobby, tvungen att rädda världen från farlig terror.

Grimsby tar Cohen, som också är manusförfattare och producent av filmen, utgångspunkt i den engelska arbetarklassens förorter. Under resans gång får vi ta del av den mest stereotypa framställning som går att göra om tjocka fotbollsälskande och supande britter som slåss. Cohen sparkar lika mycket uppåt som nedåt med fördomarna. När karaktären Sebastian lyfts in i handlingen sätts hans speciella bakgrund i kontrast mot stereotyperna och ur kulturkrocken föds mycket av filmens humor.

Bioaktuell: Zootropolis (2016)

Likt Cohens tidigare filmer finns det belägg för att även Grimsby blir en vattendelare beroende på publikens humortrösklar. Det är rått, vått och stundtals väldigt grovt. Ungefär vart femte skämt som droppas är otroligt kul, roligast är det i filmens mest vulgära scener, men däremellan blir det lite väl mycket buskis och ibland faller skämten platt.

En av framgångarna med Cohens tidigare filmer Borat och Diktatorn var det oberäkneliga som uppstod i mötena mellan skådespelarna och vanligt folk, som inte var med på leken. Dessa chockerande moment existerar inte i Grimsby vilket gör att mycket av den krassa humorn helt enkelt upplevs som för förutsägbar.

Därför blir det befriande att Grimbsys ena del bygger på feta actionsekvenser i förstapersonsperspektiv. Här går det att skymta konturerna av något som hade kunnat bli en riktigt bra och underhållande actionfilm – det är både fartfyllt och ganska spännande. Men när jag väl lyckas glömma bort det hackiga manuset gör Nobby entré på nytt med ännu en kass punchline.

Bioaktuell: Hail Caesar! (2016)

För alla inbitna Cohen-fans är Grimsby en film att se, men för den som förväntar sig en tight actionkomedi, som ska hålla hela vägen in i kaklet, är manuset på tok för tunt.

Bäst: Elefantscenen är absurd rolig!

Sämst: Humornivån svajar på tok för mycket.

betyg_2

Noterbart: Oscarsbelönade Penélope Cruzs karriär fortsätter att falla i Hollywood. Hennes avtryck i Grimsby, som Rhonda George, är riktigt ljummet.

Recension: Creed (2016)

 

Film: Creed (2015)
Biopremiär: 5/2
Regi: Ryan Coogler
Med: Michael B. Jorden, Sylvester Stallone, Tessa Thompson m.fl.
Genre: Drama

Ekonomiassistenten Adonis Johnson har precis blivit befordrar och han borde vara upprymd. Utan sin moders trygga uppfostran hade han aldrig hamnat bakom ett skrivbord. 18 år tidigare pendlade barnet Adonis mellan olika fosterhem och ungdomsanstalter, ständigt i trubbel med sina knytnävar. På den här tiden var Adonis i ovetskap vem hans föräldrar var, eftersom han blev bortlämnad efter födseln utan att veta varför. Så en dag klev Mary Anne Creed in i hans liv, änka till den världskända boxaren Apollo Creed, för att bli hans fostermoder.

Fast besluten om att följa sin faders fotspår, tackar Adonis nej till befordran och säger upp sig för att lämna allt. Han tar sitt pick och pack och drar till Philadelphia med en stor förhoppning; att hitta sin fars sista tränare och tillika bästa vän, Rocky Balboa, och be honom om en tjänst – att få bli hans nya elev!

Jag gillar den sjunde ”Rockyfilmen”. I akt ett introduceras karaktären Adonis på ett trovärdig sätt och storyn blir efter vart intressant. Stallone har satt en twist till berättelsen som gör att mina farhågor, om att ännu ett nytt franchisekoncept ska mjölkas ur, försvinner ganska snabbt.

Det är när Rocky, denna gång som en biroll, introduceras som filmen verkligen lyfter. Hjälten har blivit märkbart äldre och denna gång är det han, som är den drivande tränaren, som lär upp en oerfaren talang. Kemin mellan honom och Adonis fungerar utmärkt och berör. En ytterligare karaktär introduceras i historien, Bianca, en sångerska som Adonis uppvaktar. Hon håller på att bli döv och går på sätt och vis sin egen match mot livet. Hennes kamp, att se livet från den ljusa sidan, blir en reflekterade kontrast mot Adonis mål om självförverkligande och att hitta sitt kall.

Läs också: Veckans biorecensioner

I akt två mattas filmens tempo av en aning och en viss upprepning av de tidigare filmerna gör sig påmind. Rockys obligatoriska säga-nej-till-allt exemplevis. Dramat blir aldrig tråkigt, men speciellt innovativt är det inte. Tack och lov bryts trenden av med Adonis första riktiga match i ringen.

Generellt är Creeds boxningsscener riktigt snygga och välgjorda. Tittaren kommer riktigt tätt in på kämparna och man befinner sig hela tiden mitt i kampen. Detta tack vare proffsiga och långa kameratagningar med maffiga ljudeffekter. Det är svårt att sitta still i biostolen eftersom ens adrenalin får sig en skjuts. Dessutom blir jag, som alltid med en Rockyfilm, ordentligt träningsmotiverad.

När upplösningen sedan förflyttar sig till den sista matchen i boxningsringen infinner sig ett värdigt avslut på filmen och Creed summeras som en godkänd fortsättning på Rocky-serien.

Bäst: Utvecklingen av karaktären Rocky.

Sämst: Punkteringen i akt två, som tur är blir det inte allt för långvarigt.

3-i-betyg

Sebastian Håkansson