Så bra är ”Hundraettåringen som smet”

bild1

Film: Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)
Regi: Felix Herngren & Måns Herngren
Manus: Felix Herngren, Hans Ingemansson & Jonas Jonasson
Med: Robert Gustafsson, Iwar Wiklander, David Wiberg, Shima Niavarani, Jens Hultén, Svetlana Rodina Ljungkvist, Ralph Carlsson m fl.
Genre: Komedi, Äventyr
Speltid: 1 tim 48 min

Filmtopp.se har recenserat Felix & Måns Herngrens nya komedi. Biopremiär idag runt om i länet.

När Allan (Gustafsson) fyller hundraett har pengarna börjat ta slut. Då hittar han en gammal läskflaska. Denna dryck visar sig vara en förlorad hemlighet från Kalla kriget. Tillsammans med Julius tar han sig från Bali till Ryssland och vidare in i Europa i jakt på receptet. Precis som första gången är de två gubbarna förföljda, den här gången av en brittisk gangster, CIA och en kvinna från Allans förflutna.

Jonas Jonassons bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var en svensk storsäljare. Den bjöd oss på ett äventyr utan dess like. För tre år sedan kom det en ganska lyckad film av boken. Allan Karlsson begav sig, som ung man, från sin hembygd i Sverige ut i världen. Under bokens och filmens gång får vi följa med den gamla gubben på ett äventyr i nutid. Vi får även se en skildring av hans liv, under vilket han träffade inflytelserika människor, deltog i framtagandet av atombomben, jobbade som dubbelagent under Kalla kriget och sprängde en hel del saker i luften.

LÄS OCKSÅ: Bioaktuella recensioner

Uppföljaren står sig inte alls bra mot den första filmen. Tillbakablickarna utspelar sig uteslutande under Kalla kriget. Vi får visserligen se hur Allan träffar både Richard Nixon och Leonid Brezjnej, men detta känns klent jämfört med Hundraåringen, som var en skildring av en lång tidsperiod. Hade jag enbart bedömt tillbakablickarna i den här filmen, hade den fått ett lägre betyg. För de sekvenserna blir varken intressanta eller särskilt spännande.

Delarna som utspelar sig i nutid är väldigt ojämna. Det är banalt och på Jönssonligan-nivå. Båda filmerna genomsyras visserligen lite av samma vibbar, men i Hundraettåringen fungerar det inte alls lika bra.

bild 2

 

Det finns två saker som räddar filmen från ett sämre betyg. För det första har vi Robert Gustafssons spel som den bekymmerslösa och mumlande hundraettåringen. Han är fortfarande alltid intresserad av en grogg och inte vidare bekymrad när saker går fel. Han är en älskvärd gubbe.

Sedan skiner filmen i ett antal slapstick-sekvenser. Psykologen är ett bra exempel på detta. Han är en karaktär som känns helt poänglös fram tills då han har ett missöde med en apa och en champagneflaska. Då fick jag mig ett gott skratt. Detsamma gäller vid ett antal andra tillfällen. I dessa sekvenser är tajmingen på topp.

När svenska storsatsningar får premiär runt jul brukar de välta biljettkassorna; svenskar har ju lite mer tid att gå på bio under mellandagarna. Jag misstänker att detta kommer att vara fallet även med denna film. Det skulle inte förvåna mig om den petade ner den fenomenala Rogue Onefrån förstaplatsen. Själv hoppas jag att detta blir det sista vi får se av den gamla gubben som alltid försvinner.

Bäst: Slapstick-humorn.

Sämst: Berättelsen om läsken

betyg_2

 

Vi har sett Alicia Vikanders nya film!

Fyren mellan haven

Originaltitel: The Light Between Oceans (2016)
Manus & Regi: Derek Cianfrance
Med: Michael Fassbender, Alicia Vikander, Rachel Weisz m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 13 min

Efter första världskrigets slut tar veteranen Tom Sherbourne (Michael Fassbender) an sig jobbet som fyrvaktare på den isolerade ön Janus, mitt ute i havet utanför Australien. Till en början uppskattar han det ensliga och lugna livet, men när han förälskar sig i flickan Isabel Graysmark (Alicia Vikander), dröjer det inte länge innan han får permanent sällskap ute på ön. Tillsammans drömmer de om att bli föräldrar, men personliga tragedier kommer emellan och efter flera år står paret fortfarande barnlösa. Tills en dag då en båt med ett spädbarn ombord flyter iland på stranden.

LÄS OCKSÅ: Alicia Vikander som Agatha Christie?

Isabel tar genast den lilla flickan till sig och vill uppfostra henne som deras egna. Toms magkänsla säger emellertid att de måste rapportera detta till fastlandet och göra rätt för sig. Men Isabel bönar och ber och lyckas tillslut övertala honom att de ska behålla henne. När Tom, under ett besök på fastlandet, blir upplyst om att flickans mamma (Rachel Weisz) sörjer förlusten av sin dotter, tärs han återigen mellan det moraliska dilemmat att berätta sanningen eller att låta sin fru få vara lycklig.

Isabel tar genast den lilla flickan till sig och vill uppfostra henne som deras egna. Toms magkänsla säger emellertid att de måste rapportera detta till fastlandet och göra rätt för sig. Men Isabel bönar och ber och lyckas tillslut övertala honom att de ska behålla henne. När Tom, under ett besök på fastlandet, blir upplyst om att flickans mamma (Rachel Weisz) sörjer förlusten av sin dotter, tärs han återigen mellan det moraliska dilemmat att berätta sanningen eller att låta sin fru få vara lycklig.

alicia

Fyren mellan haven inleds som en vacker romantisk saga om hur en traumatiserad soldat återfinner livsglädje genom kärleken. Fassbender och Vikander har en fantastisk kemi och deras känslosamma och intima scener är fullkomligt trollbindande. Jag blir flera gånger så fångad i stunden att jag glömmer bort att fundera över vad som ska hända härnäst.

Handlingen går sedan över till filmens primära ämne, den moraliska konflikten. Flickan har vuxit upp i ett kärleksfullt hem och har ingen kännedom om sitt förflutna, samtidigt som hennes riktiga mamma lider i tron om att dottern sedan länge är död. Vi får följa båda sidorna med störst fokus på Toms dåliga samvete. Trots att det är tydligt vad som är rätt sak att göra är det svårt att ta ställning till en sida att sympatisera med.

LÄS MER: Så bra är de bioaktuella filmerna

Filmen som helhet är under den första halvan mästerlig. Jag hoppades att nivån skulle hålla hela vägen, men dessvärre inte. Mot mitten tappar den i fart och under den sista halvtimmen svänger handlingen lite för mycket. Det känns som att Derek Cianfrance försöker få med för mycket story på för kort tid. Trots det är Fyren mellan haven en av de bästa filmerna jag har sett i år, mycket tack vare Fassbender och Vikander.

 

Bäst: Alicia Vikander. Hennes mimik och kroppsspråk ger hennes karaktär ett extra djup.
Sämst: Hur filmen tappar fart i mitten och har svårt att återhämta sig igen.

betyg_4

Recension: Hitta Doris

hitta doris

Film: Hitta Doris (2016)
Regi: Andrew Stanton och Angus MacLane
Manus: Andrew Stanton, Victoria Strouse, Bob Peterson och Angus MacLane
Med: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O’Neill m. fl.
Svenska röster: Ulla Skoog, Leif Andrée, Lennart Jähkel, Petra Mede m. fl.
Genre: Komedi
Speltid: 1h och 43min

Det har gått ett år sedan Doris träffade Nemo och Marvin när hon plötsligt minns att hon kanske har en familj därute som letar efter henne. Detta leder återigen trion ut på nya äventyr i de stora haven i jakt på Doris föräldrar.

Under de första minuterna får vi se hur Doris hade det som liten och hur hennes föräldrar försöker få henne att komma ihåg att hon har problem med korttidsminnet. Det är en bra öppning där vi direkt känner för lilla Doris som vill ut och leka med de andra fiskarna, men där hennes mamma Jenny och hennes pappa Charlie är oroliga för att hon ska försvinna.

Senare påminner handlingen, givetvis, om Hitta Nemo och det är flera gånger som det i det stora hela känns som att Hitta Doris upprepar sig. Exempel är när Doris gång på gång hamnar i olika bassänger i undervattens-djurparken. Och dialogen är emellanåt lite väl övertydlig och repeterande, men eftersom filmens budskap är så bra, så gör det mig inte speciellt mycket. Ibland behöver vi få höra saker som “det finns alltid en annan väg” och “du behöver inte alltid en plan” för att det faktiskt ska gå in i huvudet, vilket det gör. Sen krävs det ju också att dialogen är lite upprepande, eftersom det hör till Doris karaktär.

Hitta Doris bjuder på många härliga skratt och när Doris pratar ”val-ska” är det riktigt roligt. Vi får under resans gång träffa på flera nya karaktärer, som den lite surmulna bläckfisken Hank som vill till Cleveland och aldrig mer komma ut i havet, och som blir Doris högra hand när Marvin och Nemo inte är där.

Förutom ännu fler roliga scener har filmen sina seriösa ögonblick. Vi får se bland annat se hur Doris tappar bort sina föräldrar, och deras oro över henne, och att hon ställer sig själv frågan “vill mina föräldrar verkligen träffa mig?”.

Överlag är filmen underhållande och Doris glömska blandat med minnen från hennes barndom får oss att bli varma av glädje. Andra, tyngre ögonblick känns som slag i magen men de är inte tårdrypande.

Sammanfattningsvis tycker jag att Hitta Doris är värd att se, till och med flera gånger, och den passar riktigt bra ifall du behöver muntras upp.

Bäst: Den synskadade valhajen Destiny, som också är Doris barndomskompis och avloppsrörs-kompis, tillsammans med vitvalen Bailey som inte vet hur ekolod fungerar. De gör en fantastiskt rolig duo. Jag fastnade även för filmens budskap som passar både unga som gamla.

Sämst: Filmens händelseförlopp kunde varit mer varierat.

3-i-betyg

 

LÄS OCKSÅ: VECKANS BIO

Bröderna Coen är tillbaka med George Clooney i spetsen

hail-caesar-14668-large

Film: Hail Caesar! (2016)
Regi: Ethan Coen, Joel Coen
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Med: George Clooney, Josh Brolin, Alden Ehrenreich, Scarlett Johansson, Channing Tatum, Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Frances McDormand, Jonah Hill, Wayne Knight m.fl.
Genre: Komedi

Hail Caesar! blickar bröderna Coen nostalgiskt tillbaka på Hollywoods gyllene era. Studiochefen, producenten och ”fixaren” Eddie Mannix (Josh Brolin) får det hett om öronen när superstjärnan Baird Withlock (George Clooney) blir kidnappad av kommunistgruppen ”The Future”.

På denna tiden, när studiosystemet var som störst, ägde filmbolagen sina skådespelare på heltid. De blev insorterade i olika fack och var tvungna att uppehålla en viss image både på och utanför set. Att hålla reda på hur studions stjärnor beter sig i det offentliga är ett av Eddies viktigaste uppdrag och under filmens gång får vi se hur han jonglerar skvallerpressen, bångstyriga skådespelare, gnälliga regissörer och jakten på Withlocks kidnappare.

Läs också: Recension Deadpool

Precis som det låter är det mycket som ska hinnas med i Coenbrödernas romantiserade pastisch. Utöver jakten på Withlock får vi följa en fåordig westernhjälte (Alden Ehrenreich) som stöter på problem när han gör ett dialogdrama; en vattenbalettdiva (Scarlett Johansson) som blir gravid utan att vara gift; en stepdansande musikalskådespelare (Channing Tatum); konkurrerande skvallerpress-tvillingar (som båda spelas av Tilda Swinton) i Hedda Hopper-anda och en kedjerökande filmklippare (Frances McDormand).

Flera scener är skarpa i sig och både Tatums dansnummer och Scarletts läckra introduktion är ypperligt välregisserade. Men tyvärr spretar manuset hejvilt. Limmet som ska binda ihop alla sekvenser är givetvis Eddie Mannix, som kutar från den ena platsen till den andra, men det räcker inte. Så fort humorn svajar, svajar hela filmen.

Läs också: Recension Trumbo

För den filmintresserade är Hail Caesar! en given komedi att se. Filmen är fullproppad med referenser och ju mer du vet om efterkrigstidens Hollywood, desto roligare är det.

Bäst: Scenen med Frances McDormand är fantastiskt rolig!

Sämst: Det tunna manuset.

betyg_3

Recension: The Walk (2015)

Foto: TriStar Pictures

Foto: TriStar Pictures

Är Robert Zemeckis The Walk lika svindlande och yrselframkallande som ryktet säger?

Film: The Walk (2015)
Regi: Robert Zemeckis
Med: Joseph Gordon-Levitt, Ben Kingsley, Charlotte Le Bon, Clément Sibony m.fl.
Genre: Äventyr, drama

1974 blev Philippe Petite en världskändis. Strax innan World Trade Center invigdes överraskade den franska lindansaren med ett illegalt konststycke, en lindans mellan de båda tornen. The Walk är Robert Zemeckis filmatisering av händelsen.

The Walk följer ett klassiskt biografiformat och vi får följa hur Petite går från att vara gatuartist till att han genomför sin legendariska lingång. I rollen som Philippe Petite ser vi Joseph Gordon-Levitt som också figurerar som filmens berättare.

De första scenerna i Paris sätter en lekfull ton med jazzmusik, åkande kameror och svartvitt foto med färglagda betydelsefulla detaljer. Allt håller ett raskt tempo och vi får se Petites artistiska utveckling från att åka enhjuling till att jonglera till att börja lindansa mellan två lyktstolpar. I takt med att hans kunskaper växer också hans publik.

Petite, ständigt rastlös, söker allt större och större utmaningar och i en ödets nyck får han nys om att världens högsta byggnader ska byggas i New York. När han ser en illustration av de enorma skyskraporna väcks en idé som snabbt övergår till besatthet; att genomföra världens mest spektakulära akrobatiska kupp och lindansa mellan World Trade Center-tornen.

Läs hela recensionen och se filmens betyg på Filmtopp.se!

Recension: The Gift (2015)

The Gift är en originell psykologisk thriller som både har en omsorgsfullt konstruerat kvinnlig hjälte och med råge klarar Bechdeltestet. 

The Gift

Film: The Gift (2015)
Regi: Joel Edgerton
Med: Rebecca Hall, Jason Bateman, Joel Edgerton m.fl.
Genre: Thriller

Paret Simon och Robyn (jason Bateman och Rebecca Hall) har precis flyttat till Los Angeles eftersom Simon har fått ett nytt jobb. När de är ute och shoppar förnödenheter åt hushållet stöter de på Gordo (Joel Edgerton), en man som var vagt bekant med Simon i grundskolan. Trots att det korta mötet verkar obetydligt kommer Simon och Robyns liv att förändras för alltid.

Följande dag hittar Robyn en inslagen vinare på dörrtrappan. Presenten är från Gordo som snart kommer förbi och använder gåvan till att bjuda in sig själv. Det hela verkar oskyldigt men när Gordo börjar bjuda in sig själv allt oftare med allt mer imponerande presenter börjar paret ifrågasätta hans intentioner. Märkligast av allt är att Gordo helst dyker upp när arbetslösa Robyn är ensam hemma om dagarna.

Läs hela recensionen och se filmens betyg på Filmtopp.se!

Eric Diedrichs

 

”Inga Lindström” äntligen på svensk mark!

P1050328
Foto: Axel Diedrichs

Filmserien Inga Lindström (2004-) är en av Tysklands mest populära. När serien slog sitt rekord i tittarsiffror lockade den till sig över tolv miljoner tittare. Produktionsbolaget heter Bavaria Fernsehproduktion och just nu pågår deras inspelning av den sextiofjärde filmen i serien. Filmen utspelar sig i Sverige på Öland och i Kalmar.

Speciellt med serien är att skådespelarna låtsas bryta på svenska och stilen har sina rötter i bokgenren skandinavisk noir. Trots produktionens kärlek till vårt berättande är det först i år som det spelas in en Inga Lindström-film på svensk mark.

Jag fick nöjet att besöka inspelningsplatsen och prata med ett par av de ansvariga samt en statist. Teamet höll till på Fastighetsförmedlingen på Larmgatan och till min förvåning fick de jobba i lugn och ro utan stora folkmassor som surrade omkring dem.

Min första pratstund var vid fikabordet tillsammans med Charlotte Thomsen, statistansvarig för produktionen:

Hur blev du statistansvarig för produktionen?

– Jag blev inkastad i det här projektet när jag anmälde mitt intresse för att jobba åt Bavaria Ferneshproduktion som chaufför. Jag började skjutsa skådespelare och filmteam mellan Arlanda och Nyköping. De tyckte om mig så mycket att de tog in mig på kontoret och frågade om jag ville följa med dem till Kalmar och Öland som statistansvarig.

Charlotte menar att hon tillhör ett tajt gäng där de högre uppsatta personerna i projektet håller sig nere på jorden.

– De får alla att känna sig lika viktiga och jag har ett väldigt bra samarbete med regiassistenten, produktionsdesignern, produktionsassistenten och så vidare. Det blir aldrig jobbigt, bara nya utmaningar.

Steget från chaufför till statistansvarig är stort. Såg de någonting extra i dig som gjorde att du steg i ranking på så kort tid?

– Förhoppningsvis var det min personlighet som gjorde det, svarar Charlotte och brister ut i skratt. Jag ser mig som väldigt ambitiös, social och jag gillar att organisera. Jag tror också att de märkte att jag är pålitlig. När jag var chaufför kunde de ringa mig klockan elva på kvällen och meddela att någon som befinner sig fjorton mil bort behövde hämtas klockan åtta på morgonen dagen efter och jag fixade det. Sen är de flesta i produktionsteamet tyskar och eftersom vi spelar in i Sverige är det en klar fördel att jag pratar svenska.

Hur går du tillväga för att hitta statister?

– Mitt första uppdrag krävde att jag skulle hitta tjugo statister i blandade åldrar och jag visste inte hur jag skulle nå ut på rätt sätt. Jag satte ut lappar på universitetsbyggnader och kontaktade de som tidigare hade varit med i produktionen som statister, men det är främst genom sociala medier jag har hittat folk. När jag satte ut en annons på Kalmars facebooksida bombarderades jag av samtal och mail. Det var ett helt sjukt stort intresse!

Jag har fått några roliga samtal där den intresserade i princip har sagt: ”Hej, jag vill bli filmstjärna”. Då får jag tona ner personen och säga: ”Ja, filmstjärna kommer du nog inte att bli av det här men du får erfarenhet av en filminspelning”.

Charlotte vinkar till sig statisten Cajsa Bengtsson som väntar på att få göra sin insats framför kameran. Innan det är hennes tur hinner hon med ett par frågor:

Vad gör du för typ av roll?

– Jag är fotgängare och kommer att vara med i bakgrunden eller gå förbi huvudrollen för att det ska se naturligt ut.

Har du ambitionen att bli upptäckt?

– [Skratt] Kändis vill väl alla bli. Nej, det handlar mest om att få lite erfarenhet. Jag har gjort en del filmprojekt innan men det här är första gången jag gör det ”på riktigt”. Jag studerar för att bli medieproducent så det passar mig att testa på det här.

Innan jag tackar för mig utbyter jag några ord med filmseriens produktionsdesigner, Dieter Bächle. Hans uppgift är att tillsammans med regissören och producenten bestämma visuell stil och miljö.

How come you chose the setting of Kalmar?

– Sometimes I work with tourist boards but not this time. I’ve been working on the Inga Linström movies for thirteen years and I’m designing all of them. I’ve also been here many, many times before and since we are filming on Öland and are in need of some city life we chose Kalmar. It’s that simple.

Will you be returning to Kalmar soon?

– Yeah, we’re making two movies here next year.

Med detta tackar Filmtopp.se statistansvarie Charlotte Thomsen, statist Cajsa Bengtsson och produktionsdesigner Dieter Bächle för en berikande insyn i deras yrkesroller.

P1050332
Foto: Axel Diedrichs

Axel Diedrichs

Recension: Amy (2015)

Amy-Winehouse

Film: Amy (2015)
Regi:
Asif Kapadia
Med:
Amy Winehouse, Mitch Winehouse, Tony Bennett m.fl.
Genre: Dokumentär

Vi får följa sextonåriga Amy som upptäcks för att senare slå igenom större än vad någon jazz-artist idag skulle våga drömma om. Hennes kommersiella genomslag blev större än hennes ambition och kändislivet blev en del av hennes förfall. Kapadia har kommit över exklusivt filmmaterial inspelat av Amy själv och hennes vänner. Amy hade lämnat efter sig utmärkt material att bygga en dokumentär på.

Kapadia har lyckats visa hur Amy var som person och hon var en livad kvinna. I hans dokumentär får vi se alla hennes sidor; lyckliga Amy, sorgsna Amy, kåta Amy, besvärade Amy… märkligt nog kändes det efteråt som om att jag själv förlorat henne. Sett till det är Amy en mästerligt berättad biografisk dokumentär.

Jag undrar hur Kapadia (och övriga ansvariga för att dokumentären blev gjord) känner över att ”blotta” en människa som uppenbarligen inte kan försvara sig. För även om Amy främst hyllar sångerskan visar den även hennes dåliga sidor.

Under Amys sista tid blev det en trend att skämta om hennes missbruk och filmskaparna ger en känga till några smaklösa kändisar. Vi får bland annat se en sekvens ur Tonight Show with Jay Leno där programledaren driver om att Amy är duktig i köket, speciellt på att koka amfetamin.

Dokumentären är både gripande och spännande och den fångade mig stundtals på det sätt en riktigt slipad thriller gör. Den visar också att ett par misslyckade förhållanden och stor press räcker för att en människa ska hamna i  fördärv. Amys vuxna liv var som en bilkrasch i slow-motion.

Bäst: Känslan av att Kapadia lägger ut alla korten på bordet. Jag tror att han har skildrat den riktiga sanningen.

Sämst: Stickprovet ur hennes diskografi består främst av hennes hitlåtar och de används mer än vad de behövs. Väljer du att spendera pengar för att se en två timmar lång dokumentär om Amy har du förmodligen redan tjatat ut Rehab och Back to Black.

betyg_3_5

Axel Diedrichs

Intervju: Andreas Öhman, Filip Berg och Madeleine Martin (Odödliga)

Filip Berg, Andreas Öhman, Madeleine Martin. Foto: Axel Diedrichs.

Den 21:a augusti har regissören- och manusförfattaren Andreas Öhmans kommande film Odödliga Sverigepremiär. Filmen är ett drama om de nybekanta ungdomarna Isak (Filip Berg) och Ems (Madeleine Martin) bilresa genom landet. För min recension av filmen, tryck här. Andreas har jobbat med olika konstellationer inom kort-och långfilm och på hans meritlista hittar du 2010:s omtalade dramafilm I rymden finns inga känslor som då var Sveriges Oscarsbidrag. Hans senaste kortfilm, Göra slut, var även den ett samarbete med Filip.

Odödligas förhandsvisning tog plats i Göteborg och jag fick nöjet att träffa filmens kärntrio Andreas, Filip och Madeleine för en exklusiv intervju. Mitt intryck av dem är att de alla brinner för projektet och att de är förväntansfulla inför reaktionerna.

Andreas Öhman är van vid att få sina filmer dissekerade av både den allmäna publiken och kritiker. Han berättar om hur han upplever perioden inför premiären.

– Det känns roligt, vi har fått många fina ord av både press och branschmänniskor men det är klart att det är nervöst. Jag tror att filmen kommer att tilltala många åskådare men att det blir tufft för den att ta sig genom allt mediebrus. Jag är rädd att många missar filmen.

I filmen har Em och Isak ett lysande samspel, hur parade du ihop dem?

– Till den här filmen har jag inte ”castat” skådespelare som man vanligtvis gör. Jag hade länge velat jobba med Filip och när den här historien kom över mig kände jag att han vore perfekt för rollen. Vi pratade om vem han skulle vilja spela mot eftersom det är väldigt viktigt att man har kemi och då kom Madde på tal. Efter bara några testscener kunde jag att de matchade varandra perfekt.

– Det underlättar att skriva manus när man vet vilka som ska spela eftersom man då har dem i tankarna. Dessutom kunde jag ta in direkt feedback av dem vilket var viktigt då alla skådespelare jobbar olika och har olika styrkor.

Andreas berättar att han under stora delar av arbetsprocessen hade fria tyglar, vilket ledde till att filmen ser lite annorlunda ut från hur den först var tänkt.

– Vi spelade in scener som inte ens fanns i manus, vilket inte händer så ofta och då får man med saker man inte alltid kommer på där hemma. Vi hade väldigt mycket frihet i klipprummet och därifrån har mycket av dynamiken kommit.

Du har jobbat med film på egen hand men även i team med andra manusförfattare och regissörer, vilket föredrar du?

– Jag föredrar att skriva tillsammans med folk och inför Odödliga hade jag delvis med mig Jonathan Sjöberg, vi jobbade tillsammans med I rymden finns inga känslor. Han var med och läste manus med fokus på dramaturgin men jag bollade även idéer med Filip och Madde. Jag tycker alltid att det är nyttigt att diskutera och att man skapar någonting tillsammans.

Vad tror du om chanserna att ”Odödliga” blir Sveriges nästa Oscarsbidrag?

– Hmm… Tjugotre procent! säger Andreas och får de alla att garva.

Filip Berg har ett imponerande CV med filmer som Ondskan, Hip Hip Hora! Och Studentfesten. Hans motpart Madeleine Martin har bland annat medverkat i de båda uppföljarna till Snabba cash och längre fram är hon med i filmen Kluven Dröm.

För den som inte vet, berätta kort om era karaktärer i Odödliga.

– Jag spelar Em, en osäker tjej som inte hittat rätt. När hon träffar Isak drar hon med honom på en roadtrip för att hitta… det låter töntigt… en kick och meningen med livet, svarar Madeleine.

– Min roll heter Isak som bor i en Stockholmsförort tillsammans med sin ensamstående pappa. Isak är ingen starkt drivande karaktär utan blir uppslukad av sitt intresse för Em. Det är roligt att inte porträttera någon ”actionhjälte” bara för att karaktären är manlig. Det är ett fräscht upplägg tycker jag, menar Filip.

Filmen innehåller flera intima scener som Madeleine och Filip förklarar hur det var att förbereda sig inför.

– Sådana scener är oftast lättast eftersom de är väldigt tekniska. Det är mycket ”ni måste kyssas där så ni får ljus där, den bomen ska inte komma i bild…”. Jag och Filip känner varandra sedan tidigare och kan ha väldigt kul ihop så det var ganska lätt, menar Madeleine.

– Jag håller med Madde. Men sexscener generellt kan jag tycka är, och det här låter ju väldigt konstigt, tillfällen då man som skådespelare går på autopilot och härmar hur man kanske skulle ha gjort på riktigt. De fysiska känslorna förutom kärlek är ju ungefär likadana för de flesta, alltså tänkte jag inte: ”hur skulle Isak ha känt här” men istället ”hur skulle jag känna här”. Sexscener är de scener jag tror att skådespelare förbereder sig minst inför, säger Filip.

Madeleine anser att hennes och Filips privata relation har stärkt deras kemi framför kameran.

– Det underlättar jättemycket att vi känner varandra sedan tidigare och har kul ihop.

[Andreas flikar in] – Det är också viktigt att skådespelare under en inspelning ibland separeras från varandra mellan tagningarna så att de inte blandar in sina privatliv för mycket. Det kan finnas en poäng i att inte ses både utanför och framför kameran.

Filip, rollmässigt är Madeleines karaktär oberäknelig och impulsiv medan din är lugn och sansad. Hur ser det ut i verkligheten?

– Jag tror att det är tvärtom! säger han och skrattar.

Madeleine, du har sagt att ”att lämna en karaktär är som att göra slut med någon”, kommer du att sakna Em och Isak?

– Nu är det nog okej, men när man precis har ”wrappat” någonting är det jobbigt. Odödliga har varit som ett barn för oss och under den här trippen var vi i princip isolerade och ständigt i karaktär. Sker inspelningen hemma i Stockholm träffar man sina vänner, sin partner, sin familj och går på bio, men här var det bara vi i de norrländska skogarna. Man var i karaktär så pass mycket att det satte sig – men då känner jag också att man har gjort någonting rätt.

Madeleine har påbörjat karaktärsförberedelser inför sin nästa film, Kluven Dröm . Filmen är ett sportdrama och har premiär 2017.

Vad för typ av känslor kan vi förvänta oss att din karaktär väcker?

– Oj… alla känslor, utbrister Madeleine skämtsamt. Nej men jag spelar Jasmin, en boxare som bär på en hemlighet. Jag tror att filmen kommer att väcka en hel del känslor. Det är en ganska osvensk typ av film som jag är väldigt glad att vara en del av.

Jag avrundar intervjun med att låta Filip berätta vad som är näst upp på tapeten.

– Jag spelar unga Ove i filmen En man som heter Ove som kommer i jul. Jag håller även på med en serie för SVT men som jag just nu lägger åt sidan eftersom Odödliga är min prioritet. Även om vi har filmat klart är jag mån om att vara ambassadör för filmen på bästa möjliga vis. Just nu känns det ganska oviktigt vad som händer 2016.

Med det tackar filmtopp.se Andreas Öhman, Filip Berg och Madeleine Martin för en intressant och trevlig pratstund. Vi önskar dem all lycka inför premiären av Odödliga den 21:a augusti.

 

Axel Diedrichs

Intervju: Per Åhlin (animatör)

peråhlin
Animatören Per Åhlin. Foto: © PennFilm Studio 2015

Namn: Per Åhlin
Född: 7 augusti 1931
Yrke: Animatör, illustratör och filmregissör.
Filmer i urval: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia,
Dunderklumpen, Mannen som slutade röka m.f.

I år fyller svensk animation 100 år och det är verkligen värt att belysa tycker vi på Filmtopp. Trolldrycken av Victor Bergdahl, knappa minuten lång, var den första svenska animationsfilmen. Sveriges främsta animatör genom tiderna är Per Åhlin och Filmtopp.se fick en intervju med honom.

Somliga menar att Per Åhlin har betytt lika mycket för de svenska animatörerna som Ingmar Bergman har gjort för svensk spelfilm. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia och Alfons Åberg är några av de folkkära produktioner som Per har ligger bakom. Han har även gjort spelfilm blandat med animation som I huvet på en gammal gubbe, Dunderklumpen, Picassos äventyr och Mannen som slutade röka för att nämna några. Men innan Per startade sitt produktionsbolag PennFilm Studio och dök upp i den svenska televisionen började karriären i reklambranschen.

– I början av 50-talet fick jag jobb som elev på en större annonsbyrå i Malmö. Det var till en början ett ganska trist jobb som mest bestod av småjobb som att klistra in typografier i annonsmaterial och tillverka klistret som användes. Men jag fick också inblickar i den speciella reklamvärlden och på köpet kunskaper om reprometoder (olika metoder för trycksaksproduktion).

– Efter något år upptäckte de att jag ville göra mer än att blanda klister och att jag var bra på att ”rita gubbar”. Jag fick illustrera några mindre annonser, bland annat för Öresundsbåtarna som var den tidens förbindelse med Köpenhamn. Det blev fler och större uppgifter och samtidigt fick jag kontakt med tidningar och förlag. Reklamen hade egentligen aldrig intresserat mig och efter fyra år på byrån ansåg jag att jag kunde försörja mig som frilansande illustratör och blev min egen. Så har det blivit och jag ser mig nog fortfarande i första hand som bildmakare och illustratör.

Per berättar att Ordenshusets minimala bibliotek var den största kulturella tillgång som fanns i den småländska byn han växte upp i under 30- och 40-talet. Att det var fest varje gång han kunde åka till närmsta stad och gå på bio. Under ett av dessa biobesök såg han Walt Disneys Snövit och de sju dvärgarna som var världens första tecknade långfilm i färg när den kom 1937. En upplevelse som omtumlade honom. 

– Eftersom jag har tecknat gubbar sen jag kunde hålla i en penna blev Snövit verkligen en upplevelse. Man kunde göra teckningar levande! Jag försökte ta reda på hur trolleriet gick till och det var inte lätt. Disney, som var allenarådande inom animation på den tiden, höll hårt i hemligheten. Men jag gav mig inte och efter en tid hade jag i alla fall luskat ut grundprincipen.

Dagens animationsfilm görs allt mindre i det tecknade formatet (2D) och har istället ersatts mer av 3D-animationer. Finns det en risk för att tecknad filmen helt kommer att ersättas med 3D-teknik i framtiden?

– 3D-animation är en fantastisk uppfinning, men jag kan inte förstå varför man måste slänga de gamla penslarna bara för att man fått en ny i sin hand! Jag anser att det mesta är ogjort inom 2D. Många bildvärldar finns att upptäcka och då menar jag inte bara historier berättade för barn, utan också för vuxna. Speciellt i Sverige och Norden har man alltför länge satt likhetstecken mellan animation och barnfilm. Det vore djupt olyckligt om man i rent oförstånd inte tar vara på den kunskap som ännu finns bland animatörerna.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton är kanske Per Åhlins mest hyllade verk. Foto: SVT.
Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton är kanske Per Åhlins mest hyllade verk. Foto: SVT

Just i kategorin tecknad film för vuxna, kan vi placera in Pers omtalade och kanske mest hyllade verk Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton, som han gjorde tillsammans med Tage Danielsson.

– Tage och jag hade samarbetat i drygt tio år när Karl-Bertil blev aktuell. 1964 hade Tage skrivit boken Sagor för barn över 18 år. I den ingick inte Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, utan den skickades som en separat julhälsning från förlaget vid bokens lansering. Tio år senare ville Sveriges Television att Tage skulle göra en julfilm av berättelsen. Tage tvekade eftersom TV förväntade sig en livefilm. Det skulle bli knepigt och dyrt att göra eftersom man då skulle behöva rekonstruera ett obestämt 40-50-tal av Stockholm. Det var då som jag blev tillfrågad om att göra en animerad variant. Jag vet inte om vi hade några speciella förväntningar inför projektet, men redan då var Disneys Kalle Anka och hans vänner en etablerad tradition i Sverige och Tage skämtade om att göra ”en ny Kalle Anka”.

– I år är det fyrtio år sedan vi gjorde filmen och under hösten kommer Tages och mitt gamla förlag att ge ut en jubileumsutgåva av sagan, en bok på cirka hundrafyrtio sidor.

Utan Hasse och Tage skulle Per, enligt honom själv, suttit och fiskat abborre i Småland. Under årens lopp har Per vid flera tillfällen arbetet tillsammans med Hasse och Tage. Av allt som de har gjort ihop är nog Picassos äventyr favoritfilmen för Per.

– Picassos äventyr var den film som både var roligast att göra och som jag hade som mest att göra. Förutom animationer gjorde jag glasmålningar som förvandlade lilla Tomelilla till Paris, London, Cannes och New York. Jag gjorde kläder och scenografi till en balett, staterade i en scen och tillverkade samtliga ”Picassomålningar” som förekommer. Hur många verk av filmens Picasso som Hasse och Tage förväntade sig vet jag inte, men jag har ofta retat mig på hur konstnärer och deras verk har skildrats i olika filmer. Inte sällan döljer man rollinnehavarens bristande talang genom att bara visa baksidan av det blivande konstverket. Kanske var det därför som jag var ovanligt flitig och vid inspelningsstarten kunde leverera, till Hasse och Tages förvåning, en fullastad bil med konstverk. När det var premiärdags, kunde jag fylla Tomelilla konsthall med mina Picassomålningar.

Från filmen Resan till Melonia. Foto: © PennFilm Studio 2015

Från filmen Resan till Melonia. Foto: © PennFilm Studio 2015

Av allt som du gjort, även bland dina egenproducerade filmer, är det någon skapelse som ligger dig extra varmt om hjärtat?

Resan till Melonia ser jag som en speciell film. Dels därför att det är mitt eget manus och en helt animerad film och dels för att den till stora delar är en bra film! Att den sen krävde en enorm insats från alla inblandade och var, trots att man påstod motsatsen, underbudgeterad gör inte saken sämre.

Flera kritiker menar att det ser dystert ut för svensk animationsfilm idag. Det behövs ett större ekonomiskt stöd till branschen och framför allt måste fler produktionsbolag våga satsa mer. Per har flera påbörjade projekt som förmodligen kommer förbli outgivna för att det saknas pengar och finansiärer som vill ge ut verken.

– Bortsett från att Göteborgs Filmfestival observerade att svensk animation firar hundraårsjubileum har egentligen inget hänt. Animationen i Sverige sitter trångt och efter att ha försökt få ut fem långfilmsprojekt som Hoffmans ögon och ett antal kortfilmer ger vi snart upp. Yrkeskunskapen försvinner dessutom under vägen och om villkoren för svensk animationsfilm inte förändras när det nya filmavtalet träder i kraft om två år befarar vi att det är för sent för vår del.

Om man vill veta mer om Per och hans filmer kan man besöka PennFilm Studios hemsida. Där finns massor med intressant och läsvärd fakta att ta del av.

 

Sebastian Håkansson

För fler intervjuer, recensioner och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.