Biorecension: Baywatch

baywatch (1)

Film: Baywatch
Biopremiär: 2/6
Regi: Seth Gordon
Manus: Jay Scherick, David Ronn, Thomas Lennon, Robert Ben Garant
Med: Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach, Ilfenesh Hadera, Jon Bass m.fl.
Genre: Komedi
Speltid: 1 tim 56 min

Det haglar av billiga sexskämt i ’’en av årets mest hajpade filmer’’, som skådespelaren Dwayne Johnson själv beskrivit återupplivandet av Baywatch på sitt Instagramkonto. Vi som följer honom där vet att han även har försäkrat oss om att vi ’’skratta tills våra käkar gör ont’’ om vi går och ser filmen.

Nu har jag gjort just det, och kalla mig humorbefriad om ni vill, men ingen kan väl på fullaste allvar tycka att detta hafsverk är roligt, än mindre sexigt? Visst, samtliga skådespelare är på ytan klippt och skurna för rollerna som de attraktiva strandbeskyddarna, men när den komiska tajmingen är noll spelar det ingen roll hur stora biceps Dwayne Johnson har, eller hur synliga Zac Efrons magrutor är.

Filmen är som sagt en nyversion av den omåttligt populära TV-serien som sändes under 90-talet. Dwayne Johnson har tagit över David Hasselhoffs stafettpinnen som den beskyddande muskelknutten, stationerad på en strand i soliga Florida. När vi först träffar honom är han och hans team mitt uppe i att anordna den årliga Baywatch-rekryteringen, som går ut på att hitta de mest lämpade livräddarna att utöka laget med. Efter intensiva tävlingar faller lyckan på Matt Brody (Efron), en före detta OS-medaljör, Summer (Daddario) och Ronnie (Bass).

Tillsammans bildar de ett omaka gäng, men det finns ingen gruppdynamik att tala om och karaktärerna är förvånansvärt tråkiga. Manusförfattarna (de är några stycken) har hoppats frambringa skratt genom snoppskämt och att låta Mitch (Johnson) verbalt trakassera Matt. Men det enda Mitch gör är att kalla sin lärling för ”glåpord” såsom ”Bieber” och ”One Direction”.

LÄS OCKSÅ: 4 biopremiärer att se fram emot i juni

De kvinnliga huvudrollsinnehavarna har verkligen inte mycket att göra förutom att se snygga ut. Desto mer fokus läggs på Ronnie och hans kärlek till CJ (Rorhbach), också medlem i teamet. ’’Hon är anledningen till att jag tror på Gud’’, säger han passionerat. Men vid varje möte med henne blir han som paralyserad och kan inte få fram ett ord. Därför tror jag att tittare förväntas känna igen sig i Ronnies situation; alla har vi nog varit förälskade i någon som vi upplevt vara i en högre division. Fast situationerna som uppstår i och med Ronnies oförmåga att bemöta sin käresta normalt – en gång får han stånd och fastnar med snoppen i en trädgårdsstol – är så långsökta att all igenkänningsfaktor uteblir. Manuset är rätt igenom uselt.

När strandteamet får nys om att det förekommer knarklangning på stranden, som kan kopplas till den nya klubbägaren Victoria Leeds (Chopra), tar actionscenerna fart på allvar. Tråkigt nog är de visuella effekterna så pinsamt dåliga, en båträddningsscen i synnerhet, att jag främst funderar på hur den här filmen kunde kosta 69 miljoner dollar.

Nej, Dwayne Johnson. Detta är inte sommarens roligaste film. Snarare den sämsta jag har sett i år.

betyg_0-1

Premiär för ”House of Cards” – säsong 5

Filmtopp.se har recenserat den femte säsongen av House  of Cards. Foto: Netflix.
Filmtopp.se har recenserat den femte säsongen av House of Cards. Foto: Netflix.

 

Titel: House of Cards
Säsong: 5
Skapare: Beau Willimon
Medverkande: Kevin Spacey, Robin Wright, Joel Kinnaman m.fl.
Genre: Drama
Avsnittslängd: ca 50 min

Frank Underwoods första fyra år som president är över och det är återigen dags för val. Paret Underwood står inför sin största utmaning hittills. Dels för att vinna över den unge, populäre och favorittippade motståndaren Guvernör Conway (Joel Kinnaman), dels för att upprätthålla fasaden om ett lyckligt förhållande. Deras äktenskap är numera helt platoniskt och enda anledningen att de fortfarande håller ihop är för att det ger dem bättre chanser till ytterligare fyra år i Vita Huset. Att journalister börjar gräva i Franks eventuella involvering i Zoe Barnes död förenklar inte heller saken.

Även om handlingen i säsong fem är en logisk och bra fortsättning på berättelsen om President Underwood så fungerar det tyvärr inte lika bra längre. Främst är det skådespeleriet som inte känns lika engagerat plus att dialogen inte är lika rapp och smart skriven som tidigare. Kevin Spacey och Robin Wright är fortfarande de starkast lysande stjärnorna, men de tycks ha tappat stinget en aning. Fast till och med när de underpresterar, så framstår seriens övriga skådespelarinsatser som mediokra på sin höjd. Det känns som att serien har tappat för många intressanta karaktärer på vägen, som inte har ersatts med likvärdiga aktörer. Eftersom House of Cards alltid har varit en väldigt karaktärsdriven serie innebär detta såklart också ett tapp i kvalitet.

Årets bästa TV-serier – så här långt

Allt är emellertid inte ris och bruna skogar. House of Cards är fortfarande en klart godkänd TV-serie. Men när den tidigare har hållit en så pass hög klass, blir det extra tydligt när kvaliteten börjar dala. Den femte säsongen har dock några riktigt sköna ögonblick som räddar den från den lägre regionen av betygsskalan. Bland annat en stark slutscen som ger mersmak. Nu stannar betyget ändå på strax över medel, det vill säga fortfarande sevärd men en klar kvalitetssänkning från tidigare säsonger.

Bäst: Spacey och Wrights personkemi.

Sämst: Oengagerat skådespeleri.

betyg_3

 

Sista säsongen av Netflixs ”Bloodline”

bloodline

För den oinsatta kretsar handlingen i Bloodline runt the Rayburns, en förmögen och priviligerad familj i Florida Keys-området i USA. På ytan är allting idylliskt under den välputsade fasaden finns det djupa sprickor. Djupt rotade hemligheter sipprar fram under seriens gång och tvingar seriens karaktärer att ta svåra moraliska beslut.

Den tredje säsongen börjar där den andra slutar. John Rayburn (Kyle Chandler) har i ren desperation lämnat allt bakom, Kevin (Norbert Leo Butz) har begått en fruktansvärd handling och flyr från både polisen och sig själv och Meg (Linda Cardellini) försöker förgäves rädda ett redan sjunkande skepp. Deras mamma Sally (Sissy Spacek) sitter lugnt i båten hemma vid familjens strandhotell, men även hon har inre demoner att tampas med.

Här hittar du andra Streamingtips

Precis som det låter är det bäcksvart. Både bokstavligt och bildlikt talat. Hela första avsnittet utspelar sig på natten i tjockt mörker, där faror lurar runt varje hörn. Karaktärernas ångest och panikkänslor förstärks och upphöjs av de suggestiva miljöerna, det känns som om palmerna svajar i takt med deras fragila psyke. John, Kevin och Meg känner sig ensammast på jorden, de är mitt uppe i en mardröm som aldrig vill ta slut. Ångesten som förmedlas i Bloodline känns i TV-soffan, samtidigt som konsekvenserna av deras agerande är oerhört spännande att följa.

Eftersom den tredje säsongen av Bloodline inte visar några tendenser att avvika från framgångsreceptet de två första säsongerna satte samman rankar jag fortfarande serien som den absolut bästa Netflix-produktionen. Det är också en av mina personliga favoritserier någonsin.  Om skaparna knyter ihop säcken på ett tillfredställande vis är femman given, men nu har man inte längre Ben Mendelsohn (som vann en Emmy för sin insats i de två första säsongerna) att förlita sig på. Det återstå att se hur allting slutar, men spänd är jag.

betyg_4

London Has Fallen (2016)

Film: London Has Fallen (2016)
Regi: Babak Najafi
Manus: Creighton Rothenberger & Katrin Benedikt’
Med: Gerard Butler, Morgan Freeman, Aaron Eckhart m.fl.
Genre: Action

Den brittiska premiärminister avlider hastigt i en förmodad hjärtattack och världens ledare måste bege sig till London för den statliga begravningsceremonin. För Scotland Yards del innebär invasionen av presidenter och premiärministrar ett enorm säkerhetspådrag för statsmakten. Många personer och särintressen skall skyddas under tillställningen vars hotbild är kraftigt, speciellt med tanke på den ökade mängden terrorbrott runt om i världen.

I Vita huset förbereds den hastiga avresan i den mån det är möjligt för den amerikanska presidenten (Aaron Eckhart). Högsta ansvaret för hans säkerheten har Mike Banning (Gerard Butler), som inte alls finner situationen speciellt tilltalande. Förutom att hustrun ska föda vilken dag som helst, vägrar Scotland Yard begära extra hjälp från sina allierade, vilket i sin tur innebär begränsade möjligheter att ta med egen säkerhetspersonal och ta del av viktig information inför planeringen av uppdraget. Trots Mikes rekommendation att den amerikanska delegationen bör stanna hemma, beslutar sig presidenten efter en viss tvekan att närvara vid begravningen. Ett beslut han inom något dygn ska få ångra.

Kort efter ankomsten invaderas London av terrorister som är gränslöst utrustade med militära medel för att mörda väldens mäktigaste ledare och sprida kaos i staden. På bara några få minuter hotas hela världsfreden och det blir upp till USA:s president och hans livvakt Mike att förhindra ett fullskaligt krig på Londons gator.

Först och främst är det glädjande att fler svenska regissörer får chansen att visa upp sina färdigheter internationellt. London has Fallen är nämligen gjord av Babak Najafi, känd från bland annat Snabba Cash II och Sebbe. Synd bara att den produktion han har ansvarat över kantas av flera brister och summerat är en väldig ljummen historia att betrakta. Det märks att han fick jobbet bara en månad innan inspelningen startade, eftersom den ursprungliga regissören Fredrik Bond hoppade av.

Hur pass mycket Babak hann involvera sig i dialogskrivningen vet jag inte, men förmodligen ytterst lite. Ganska snabbt står det klart att det är en fullständigt usel dialog som ska levereras. Den ena punchlinen är sämre än den andra och inte blir saken bättre av att skådespelarinsatserna är riktigt kemilösa. Gerard Butler framställs som en plastig actionfigur vars primära funktion är att se skitnödig ut, medan han har ihjäl den ena stuntmannen efter den andra, frammanades på motorcyklar.

Ibland kan en film lyftas genom ett grymt och gediget arbete med de digitala effekterna, som i sina bästa stunder inte går att skilja från verklighet. De explosioner och effekter som London Has Fallen visar upp imponerar föga och ser otroligt digitaliserade ut. Nivån på effekterna ligger i linje med de som gjordes för tio år sedan, vilket gör att hela filmen tappar trovärdighet. Däremot är ljudmixen och soundtracket helt okej. Det förstärker vissa actionscener till något bättre och vissa fightningsscener har ett till och med ett visst underhållningsvärde. Det som också räddar London Has Fallen från ett totalt platt fall är att det stundtals existerar en viss spänning. Bästa spänningsparitet är när helvetet precis skall släppas loss.

På biograferna är det just nu en knallhård konkurrens bland filmutbudet eftersom flera Oscarsfilmer visas. Det är i denna kamp, om publiken uppmärksamhet och plånböcker, som London Has Fallen ska ge sig in i. Lycka till säger jag.

betyg_1_5

Bäst: Filmen innehåller en helikopterjakt som är rätt fartfylld.

Sämst: Sean O’Bryan som spelar NSA Ray Monroe. Blir inte förvånad om han tar hem flest priser på nästa års Golden Raspberry Awards – motpolen till Oscarsgalan där man delar ut priser till årets sämsta insatser i filmvärlden.

Filmtopp.se är Sveriges ärligaste filmmagasin som startades den 15 Januari 2015. Här hittar du filmtips, intervjuer och veckans alla filmrecensioner.

Den unge Zlatan (2016)

Recension: Den unge Zlatan
Foto: WG Film

Bröderna Gertten har jobbat skickligt med gammalt matchmaterial och omvandlar sammandrag från trötta träningsmatcher på folktomma arenor till någonting spännande. 

Film: Den unge Zlatan (2016)
Regi: Fredrik Gertten, Magnus Gertten
Med: Zlatan Ibrahimović, ”Mido” m.fl.
Genre: Dokumentär

Sveriges främsta fotbollsspelare genom tiderna, Zlatan Ibrahimović, har i sin karriär underlättat många tidningsredaktörers liv genom att ge dem mängder av löpsedlar att sätta rubriker på. De senaste åren har 34-åringen varit Sveriges mest punktmarkerade idrottsstjärna och journalist Olof Lundh, som rapporterar från landslagssamlingar, anser att Zlatans bevakning liknar den hovet får. Men faktum är att det finns fler långfilmsdokumentärer om Zlatan än vad det gör om självaste kungen.

Den svenska mediavärlden oroar sig med all rätt för att Zlatans karriär snart ska ta slut och därför är det förståeligt att det görs flera dokumentärer om legenden – smid medan järnet är varmt. Senast var det Ibrahimović – från Rosengård med mer än ett mål och nu Den unge Zlatan.

Bröderna Gerttens dokumentär riktar sig inte till de som redan har ett grepp om Zlatans färd från ungdomsproffs till veteran, utan istället till de som vill komma in i omklädningsrummet för smaskiga detaljer och lära sig vad som krävs för att anfallare ska överleva på elitnivå.

Intervju med Fredrik Gertten

Berättandet är dynamiskt och pendlar främst mellan Zlatans tid i den holländska storklubben Ajax och Malmö FF. Allra störst fokus ligger på Zlatans ”make or break”-period i Ajax där det tajta slaget om striker-positionen mellan han och egyptern ”Mido” ägde rum. Mido är en nyckelperson i dokumentären och i en intervju återberättar Mido mycket om vad som hände bakom kulisserna. På många sätt handlar inte dokumentären specifikt om Zlatan, utan snarare om kostnaden för att lyckas. Trots att utfallet är känt, är det stundtals riktigt spännande att följa Zlatans väg mot legendstatus.

Jag fängslades av bildmaterialet skaparna har kommit över och hur ärligt de visar upp det. Exempelvis får vi se när Zlatan kallar den engelska ligan för skit, beter sig grisigt mot sitt ex, Mia, som får se att han har en porrstjärna som bakgrundsbild på datorn och när han och Tony Flygare (en lagkompis från ”MFF” som påstår sig ha varit väldigt nära Zlatan) pratar om drömmen att bli proffs i Italien.

Bröderna Gertten har också jobbat skickligt med gammalt matchmaterial och omvandlar sammandrag från trötta träningsmatcher på folktomma arenor till någonting spännande. Är du ett fan av Zlatan kommer du förmodligen att uppskatta dokumentären eftersom den, med hjälp av intressant material, visar vem spelaren är utanför planen.

Bäst: Att Zlatan inte intervjuas. Hans ord hade gett fler versioner av händelser som nu känns sanningsenligt återberättade.

Sämst: Precis som Fredrik Gertten säger är Zlatan fortfarande en gåta som väntar på att lösas, men tyvärr ger inte dokumentären fler svar på vem artisten egentligen är.

betyg 4

Recension: Deadpool (2016)

Deadpool-1
Filmtopp.se har recenserat veckans biofilm Deadpool. Foto: 20th Century Fox

Film: Deadpool (2016)
Regi: 
Tim Miller
Manus: 
Rhett Reese & Paul Wernick
Med: 
Ryan Reynolds, Ed Skrein, Morena Baccarin, Brianna Hildebrand m.fl.
Genre: 
Action, Komedi

Adrenalinkicken Deadpool sparkar igång med den snyggaste förtexten sedan David Finchers Fight Club. I en otroligt läcker actionsekvens, där blod sprutar i slowmotion och skämten faller tätt, dyker serietidningsliknande epitet upp istället för filmteamets riktiga namn, som ”a moody teen”, ”a hot chick”, ”overpaid duchebags”. Direkt är stämningen satt. Deadpool is all about fun!

Och visst är det roligt, i alla fall om du inte har något emot låga skämt, punchiga one-liners och ultravåld. Samtidigt finns här också ett hjärta. Genom tillbakablickar får vi veta vem Wade Wilson (Ryan Reynolds) var innan han tog på sig sin röda dräkt; en legoknekt som knäckte ben för pengar. Vi får också se hur han träffar kvinnan i sitt liv, Vanessa (Morena Baccarin), den enda som verkar matcha hans ständiga behov av lattjande.

För mig är en intressant skurk minst lika viktigt som en intressant hjälte. Deadpool ser vi den sadistiske forskaren Ajax (Ed Skrein) som vår antagonist. Det var han, som genom grymma experiment, gjorde Wade till den ”superhjälte” han är idag. Vad som är ondskefullt med detta lämnar jag för dig att upptäcka själv. Personligen tycker jag att Ajax står sig rätt svag som bad guy eftersom både hans motiv och drivkraft verkar vara närmast obefintliga och inte på ett galet Jokern-manér. Tur för manusförfattarna att Deadpool bjuder på tillräckligt underhållande action för att se förbi detta.

Ett signum för Deadpool är ett återkommande brytande av ”fjärde väggen”. Precis som i serietidningarna söker han kontinuerligt kontakt med sin publik. Det kan röra sig om en humoristisk blinkning mot kameran, ett snärtigt skämt eller till och med ett direkt ifrågasättande av filmteamets budget. Precis som jag kände med denna typ av metaanvändning i The Big Short, är det lika delar kul som irriterande. Kul eftersom det känns lekfullt och modernt, irriterande eftersom det bryter filmens illusionskraft. Det är som om att jag inte får sjunka in i filmen eftersom någon hela tiden knackar mig på axeln och påminner mig om att allt är på låtsas.

Detta till trots, är Deadpool en riktigt underhållande rulle som kommer att göra en enorm succé hos både biokassorna och hos publiken. I mitt tycke är detta den skönaste hjältefilmen sedan Kick-Ass och om manuset hade varit mer än en ursäkt för nya actionssekvenser och tillbakablickarna effektivare, hade vi fått ta del av en riktig actionpärla.

Få veckans recensioner, topplistor & mest populära nyheter direkt i inkorgen med Filmtopp.se nyhetsbrev

Bäst: Att få skratta högt emellanåt!

Sämst: Det svaga manuset

betyg_3_5

Biorecension: The Danish Girl (2016)

Recension: The Danish Girl
Foto: Focus Features

Skådespelarna glänser i en berättelse som saknar dramatiska höjder.

Film: The Danish Girl (2016)
Regi: Tom Hooper
Manusförfattare: Lucinda Coxon
Med: Alicia Vikander, Eddie Redmayne, Ben Whishaw m.fl.
Genre: Drama

I Köpenhamn 1926 äger den sanna berättelsen om det gifta paret Gerda och Einar Wegener rum. Båda är till synes lyckliga, men Einar saknar någonting. När Gerda ska göra ett porträtt av en väninna som inte dyker upp, ber hon Einar att ta på sig hennes strumpbyxor och dansskor i hennes ställe. I ögonblicket när Einar testar en kvinnas kläder, inser han att det är en kvinna han vill vara. Vi får följa den kontroversiella historien om en persons fall som var banbrytande för kunskapen om transpersoner.

Ämnet The Danish Girl behandlar är inte bara intressant utan också viktigt. Filmen lyfter fram modet som krävs för personer, som ännu inte hittat sin identitet, att ta sig över de hinder som hindrar dem ifrån att vara sig själva. Bortsett från sina betydelser har inte filmen alla ingredienser för att göra ett vasst drama. The Danish Girl saknar skarpa kanter och är alltför oskuldsfull. Även om filmen är baserad på en sann berättelse, lämnar den gott med utrymme för konstnärlig frihet.

Det allra största nöjet med filmen är att se Redmayne och Vikander spela mot varandra. De får massvis med tid att visa vilka duktiga skådespelare de är. Det skulle inte förvåna mig ifall Redmayne tog hem sin andra Oscar på två år. Just nu är han uppe bland de allra bästa.

Efter att ha sett The Man fron U.N.C.L.E. och nu The Danish Girl råder jag inga tvivel att Vikander just nu är Sveriges mest potentiella skådespelarstjärna. Det är sant att hon bemästrar mimiken och att hon kan uttrycka väldigt mycket med små ansiktsrörelser.

Bäst: Filmens första halva är engagerande med intressanta vändpunkter.

Sämst: De sista trettio minuterna kändes som en enda lång avtoning. Det funkar bra i Sagan om konungens återkomst men inte i The Danish Girl.

betyg_3

Filmtopp.se

Recension: Creed (2016)

 

Film: Creed (2015)
Biopremiär: 5/2
Regi: Ryan Coogler
Med: Michael B. Jorden, Sylvester Stallone, Tessa Thompson m.fl.
Genre: Drama

Ekonomiassistenten Adonis Johnson har precis blivit befordrar och han borde vara upprymd. Utan sin moders trygga uppfostran hade han aldrig hamnat bakom ett skrivbord. 18 år tidigare pendlade barnet Adonis mellan olika fosterhem och ungdomsanstalter, ständigt i trubbel med sina knytnävar. På den här tiden var Adonis i ovetskap vem hans föräldrar var, eftersom han blev bortlämnad efter födseln utan att veta varför. Så en dag klev Mary Anne Creed in i hans liv, änka till den världskända boxaren Apollo Creed, för att bli hans fostermoder.

Fast besluten om att följa sin faders fotspår, tackar Adonis nej till befordran och säger upp sig för att lämna allt. Han tar sitt pick och pack och drar till Philadelphia med en stor förhoppning; att hitta sin fars sista tränare och tillika bästa vän, Rocky Balboa, och be honom om en tjänst – att få bli hans nya elev!

Jag gillar den sjunde ”Rockyfilmen”. I akt ett introduceras karaktären Adonis på ett trovärdig sätt och storyn blir efter vart intressant. Stallone har satt en twist till berättelsen som gör att mina farhågor, om att ännu ett nytt franchisekoncept ska mjölkas ur, försvinner ganska snabbt.

Det är när Rocky, denna gång som en biroll, introduceras som filmen verkligen lyfter. Hjälten har blivit märkbart äldre och denna gång är det han, som är den drivande tränaren, som lär upp en oerfaren talang. Kemin mellan honom och Adonis fungerar utmärkt och berör. En ytterligare karaktär introduceras i historien, Bianca, en sångerska som Adonis uppvaktar. Hon håller på att bli döv och går på sätt och vis sin egen match mot livet. Hennes kamp, att se livet från den ljusa sidan, blir en reflekterade kontrast mot Adonis mål om självförverkligande och att hitta sitt kall.

Läs också: Veckans biorecensioner

I akt två mattas filmens tempo av en aning och en viss upprepning av de tidigare filmerna gör sig påmind. Rockys obligatoriska säga-nej-till-allt exemplevis. Dramat blir aldrig tråkigt, men speciellt innovativt är det inte. Tack och lov bryts trenden av med Adonis första riktiga match i ringen.

Generellt är Creeds boxningsscener riktigt snygga och välgjorda. Tittaren kommer riktigt tätt in på kämparna och man befinner sig hela tiden mitt i kampen. Detta tack vare proffsiga och långa kameratagningar med maffiga ljudeffekter. Det är svårt att sitta still i biostolen eftersom ens adrenalin får sig en skjuts. Dessutom blir jag, som alltid med en Rockyfilm, ordentligt träningsmotiverad.

När upplösningen sedan förflyttar sig till den sista matchen i boxningsringen infinner sig ett värdigt avslut på filmen och Creed summeras som en godkänd fortsättning på Rocky-serien.

Bäst: Utvecklingen av karaktären Rocky.

Sämst: Punkteringen i akt två, som tur är blir det inte allt för långvarigt.

3-i-betyg

Sebastian Håkansson

Tsatsiki är tillbaka!

Recension: Tsatsiki, farsan och olivkriget

Film: Tsatsiki, farsan och olivkriget (2015)
Regi: Lisa James Larson
Med: Emrik Ekholm, Sara Vilén, Liv Mjönes, Jonatan Rodriguez m.fl.
Genre: Drama, Komedi

Tsatsiki (Emrik Ekholm) och hans pappa Yanis (Jonatan Rodrigues) befinner sig på en Grekisk ö, mitt bland olivernas paradis och på Yanis hotell. ”En dag ska allt det här bli ditt”, berättar fadern för sin son. Marken är nämligen ett arv som gått genom släkte efter släkte och en dag skall Tsatsiki få ärva allt. Det är vad både far och son tror.

Det går ett år och Tsatiski längtar till det nalkande sommarlovet mer än något annat, eftersom han ska få åka tillbaka till sitt älskade Grekland. Mest av allt längtar Tsatsiki nog efter sin olivlund, som han stolt berättat om för sin vän Per Hammar (Adam Gutniak), som också ska med på resan.

Sommarlovet kommer, men är Tsatsiki tillslut anländer till ön märker han snabbt att något har förändrats. Pappa Yanis har ingen bil längre och hotellet är ödelagt. På ön cirkulerar det även en mystisk mäklare, som måste stoppas innan hela ön säljs och blir till en lyx-ö där turister kan peka och få allt. Allt utom det riktiga Grekland.

Tsatiski inser att han tillsammans med sin nyfunna vän Alva, som även hon har grekiskt ursprung, måste rädda ön.  Sommarlovet förvandlas till ett räddningsuppdrag fyllt av kärlek, vänskap och äventyr. Frågan är, kommer de att hinna rädda ön och vill ön verkligen bli räddad?

Tsatsiki gör comeback efter 14 års väntan. Och ännu en gång får vi ta del av Grekland och dess fantastiska miljö. Är det något som filmen lyckas fånga, är det just paradiset Grekland med dess turkosa vatten, färgsprakande fiskar och vackra arkitektur. Men det är ungefär det som är det bästa med hela filmen. Manuset är allt för förutsägbart, berättelsen är lika spännande som färgen på en oliv och filmens enda trovärdiga skratt kommer när Tsatsiki blir jagad av en hund.

Försöket till att göra en cool, hip ungdomsfilm misslyckades i mina ögon och jag kan ärligt talat inte säga om det berodde på skådespelarinsatserna eller manuset.

betyg_2

Bästa: Det bästa av Grekland fångades lyckosamt. Resebyråerna jublar säkert högt.
Sämst: En alldeles för förutsägbar produktion där spänningen saknas helt.

Sophia Swan Håkansson, Filmtopp.se

Recension: Spectre (2015)

Recension Spectre

Film: Spectre (2015)
Regi: Sam Mendes
Med: Daniel Craig, Léa Seydeux, Christoph Waltz, Ralph Fiennes m.fl.
Genre: Action

Denna gången har James Bond (Daniel Craig) kommit det enorma kriminella nätverket SPECTRE på spåren. En organisation som bland annat kontrollerar trafficking och stora delar av världspolitiken. SPECTRE:s nya vision är att ha full kontroll över världens underrättelsetjänster, en vision de redan har börjat förverkliga.

Bond inser snart att det bara är en tidsfråga innan hemlandets säkerhetstjänst blir en del av SPECTRE:s pussel. Nu gäller det att agera snabbt!

De inledande scenerna, som äger rum på en mexikansk karneval under högtiden el dia de los muertos, är bländande snygga. Den ena långa monstertagningen avlöser den andra och ett par snygga hintar till inledningssekvensen i Leva låta dö (1973) hinns med. Redan här görs det också klart att Spectre kommer bli mer av en klassisk Bondfilm med mycket flirtande, elegans och en uppsjö torra one-liners som enbart kan flyga med rätt sorts charm, en charm Craig jobbar hårt med att få till men tyvärr inte besitter.

Spectres visuella aspekter är också filmens styrka. Till och med den urtråkiga Bondlåten blir uthärdlig tack vare den läckra vinjeten. Det verkar som om att filmens producenter har varit väl medvetna om filmens bristande innehåll och bett Mendes spä ut filmen med action, action och mer action. De evighetslånga actionscenerna är snygga, men ack för tråkiga.

Andra har läst:  De sex bästa Bondfilmerna

Det har snackats mycket om Christoph Waltz insatts som den onda hjärnan bakom SPECTRE. Tråkigt nog bjuder den inte på några större överraskningar utan Waltz utgår stenhårt från den karaktärsmall han arbetade fram under sina samarbeten med Quentin Tarantino. Självklart är det kul, men samtidigt känns det slentrian och inte alls lika fräscht som Javier Bardems skurk gjorde i Skyfall. 

Även om Spectre är för lång för sitt eget bästa och logiska genvägar tas om och om och om igen,  finns det några guldklimpar. Léa Seydeux gör en av filmseriens bästa Bondbrudar, Madeleine Swann. Hon är förförande, tuff och självständig och lyckas dessutom med konststycket att hålla Bond i kort koppel. Hon är filmens stora behållning, men jag gillar också hur Mendes lekfullt använder sig av de andra Bondfilmerna från Craig-eran och faktiskt skapar en människa av Bond.

Bäst: Léa Seydeux, hon göra filmens enda intressanta karaktär trots att hon inte har särskilt mycket att jobba med.

Sämst: Att det aldrig riktigt tar fart.

betyg_3

Eric Diedrichs

Filmtopp.se är Sveriges nya filmmagasin, som drivs av några filmentusiaster med ursprunget från Kalmar.