Recension: Black Mass (2015)

Black Mass 2

Film: Black Mass (2015)
Regi: Scott Cooper
Med: Johnny Depp, Joel Edgerton, Dakota Johnson, Jesse Pleboms, Benedict Cumberbatch, Kevin Bacon m.fl.
Genre: Thriller

Är den verklighetsbaserade historien om gangstern James ”Whitey” Bulger Johnny Depps comeback?

Flera år efter sin arrest börjar den fängslade brottslingen Kevin Weeks (Pleboms) förse den amerikanska underrättelsetjänsten med information om sin före detta chef, gangsterkungen James ”Whitey” Bulger (Depp). Vi får snart berättat för oss hur Bulger, med FBI:s hjälp, växte från att vara en smågangster till att bli Bostons ”Kingpin”.

Vi slussas tillbaka till mitten av 70-talet. James släppts för tio år sedan ut från Alcatraz och sedan dess byggt upp en gedigen brottsverksamhet i södra Boston. Problemet är att Anigula-bröderna, med koppling till den italienska maffian, står i vägen för hans kriminella verksamhets fortsatta framväxt. Plötsligt öppnar sig en dörr när barndomsvännen John Connolly, som numera jobbar för FBI, kommer med ett erbjudande. Om James blir hans informatör och på så vis hjälper honom att plocka Anigula-bröderna, kommer FBI låta James verksamhet vara i fred. Det finns bara ett villkor, inga mord.

Frågan är, kan James leva upp till kravet och hur kommer John, som ser James informationstillgång som en karriärstege, göra om våldsbrott begås?

Samtidigt som berättandet följer en schablonartad Scorsese-mall finns det ett intressant triangeldrama i Black Mass som borde ha behandlats mer varsamt. James bror William (Cumberbatch) är nämligen senator. Vi har alltså två bröder och en gemensam barndomsvän som har utvecklas åt extremt skilda håll, en gangster, en senator och en FBI-agent. Vad är oddsen på det? Det märks att regissör Scott Cooper vill fokusera på trions osannolika vänskap, men tyvärr känns deras relation väldigt plastig.

En känsla av plastighet är ett problem som stora delar av Black Mass lider av. Många karaktärer agerar onaturligt, inte minst Johns FBI-kollegor; vissa karaktärer känns intryckta för saken skull medan andra plötsligt inte är med längre. Denna problematik är vanlig i biografier som spänner över flera år, det är helt enkelt för mycket som ska pressas in under för kort speltid.

De enda scenerna som verkligen är bra är när tempot sänks. Skådespelarna får tid att spela ut och karaktärerna blir mer än endimensionella figurer som mest är till för att stressa historien framåt. Det är också i dessa scener som Johnny Depp briljerar och jag lovar, du har aldrig sett honom såhär innan. Han är fullständigt hjärtlös. Dessutom lyckas han med konststycket att leverera en trovärdig Bostondialekt. Den enda som klarar av att spela mot honom är Fifty Shades of Grey-stjärnarn Dakota Johnson i rollen som Bruges fru. Hon imponerar stort i varje scen hon är med i men får alldeles för lite utrymme.

Tydligen gjorde Cooper det stora misstaget att klippa ner alla relationsbitar strax innan filmen hade premiär, men tyvärr hade Black Mass behövt mer familjedrama för att fungera. Vi ser att familjen är viktig för Bulger men vi känner det inte.

Bäst: Varje scen som Dakota Johnson och Johnny Depp spelar mot varandra.

Sämst: Det oinpsirerande soundtracket. Tidstypiska 70-talslåtar varvas med Hollywood-stråkar.

betyg_3

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna, roliga topplistor och intressanta intervjuer!