Sista säsongen av Netflixs ”Bloodline”

bloodline

För den oinsatta kretsar handlingen i Bloodline runt the Rayburns, en förmögen och priviligerad familj i Florida Keys-området i USA. På ytan är allting idylliskt under den välputsade fasaden finns det djupa sprickor. Djupt rotade hemligheter sipprar fram under seriens gång och tvingar seriens karaktärer att ta svåra moraliska beslut.

Den tredje säsongen börjar där den andra slutar. John Rayburn (Kyle Chandler) har i ren desperation lämnat allt bakom, Kevin (Norbert Leo Butz) har begått en fruktansvärd handling och flyr från både polisen och sig själv och Meg (Linda Cardellini) försöker förgäves rädda ett redan sjunkande skepp. Deras mamma Sally (Sissy Spacek) sitter lugnt i båten hemma vid familjens strandhotell, men även hon har inre demoner att tampas med.

Här hittar du andra Streamingtips

Precis som det låter är det bäcksvart. Både bokstavligt och bildlikt talat. Hela första avsnittet utspelar sig på natten i tjockt mörker, där faror lurar runt varje hörn. Karaktärernas ångest och panikkänslor förstärks och upphöjs av de suggestiva miljöerna, det känns som om palmerna svajar i takt med deras fragila psyke. John, Kevin och Meg känner sig ensammast på jorden, de är mitt uppe i en mardröm som aldrig vill ta slut. Ångesten som förmedlas i Bloodline känns i TV-soffan, samtidigt som konsekvenserna av deras agerande är oerhört spännande att följa.

Eftersom den tredje säsongen av Bloodline inte visar några tendenser att avvika från framgångsreceptet de två första säsongerna satte samman rankar jag fortfarande serien som den absolut bästa Netflix-produktionen. Det är också en av mina personliga favoritserier någonsin.  Om skaparna knyter ihop säcken på ett tillfredställande vis är femman given, men nu har man inte längre Ben Mendelsohn (som vann en Emmy för sin insats i de två första säsongerna) att förlita sig på. Det återstå att se hur allting slutar, men spänd är jag.

betyg_4

London Has Fallen (2016)

Film: London Has Fallen (2016)
Regi: Babak Najafi
Manus: Creighton Rothenberger & Katrin Benedikt’
Med: Gerard Butler, Morgan Freeman, Aaron Eckhart m.fl.
Genre: Action

Den brittiska premiärminister avlider hastigt i en förmodad hjärtattack och världens ledare måste bege sig till London för den statliga begravningsceremonin. För Scotland Yards del innebär invasionen av presidenter och premiärministrar ett enorm säkerhetspådrag för statsmakten. Många personer och särintressen skall skyddas under tillställningen vars hotbild är kraftigt, speciellt med tanke på den ökade mängden terrorbrott runt om i världen.

I Vita huset förbereds den hastiga avresan i den mån det är möjligt för den amerikanska presidenten (Aaron Eckhart). Högsta ansvaret för hans säkerheten har Mike Banning (Gerard Butler), som inte alls finner situationen speciellt tilltalande. Förutom att hustrun ska föda vilken dag som helst, vägrar Scotland Yard begära extra hjälp från sina allierade, vilket i sin tur innebär begränsade möjligheter att ta med egen säkerhetspersonal och ta del av viktig information inför planeringen av uppdraget. Trots Mikes rekommendation att den amerikanska delegationen bör stanna hemma, beslutar sig presidenten efter en viss tvekan att närvara vid begravningen. Ett beslut han inom något dygn ska få ångra.

Kort efter ankomsten invaderas London av terrorister som är gränslöst utrustade med militära medel för att mörda väldens mäktigaste ledare och sprida kaos i staden. På bara några få minuter hotas hela världsfreden och det blir upp till USA:s president och hans livvakt Mike att förhindra ett fullskaligt krig på Londons gator.

Först och främst är det glädjande att fler svenska regissörer får chansen att visa upp sina färdigheter internationellt. London has Fallen är nämligen gjord av Babak Najafi, känd från bland annat Snabba Cash II och Sebbe. Synd bara att den produktion han har ansvarat över kantas av flera brister och summerat är en väldig ljummen historia att betrakta. Det märks att han fick jobbet bara en månad innan inspelningen startade, eftersom den ursprungliga regissören Fredrik Bond hoppade av.

Hur pass mycket Babak hann involvera sig i dialogskrivningen vet jag inte, men förmodligen ytterst lite. Ganska snabbt står det klart att det är en fullständigt usel dialog som ska levereras. Den ena punchlinen är sämre än den andra och inte blir saken bättre av att skådespelarinsatserna är riktigt kemilösa. Gerard Butler framställs som en plastig actionfigur vars primära funktion är att se skitnödig ut, medan han har ihjäl den ena stuntmannen efter den andra, frammanades på motorcyklar.

Ibland kan en film lyftas genom ett grymt och gediget arbete med de digitala effekterna, som i sina bästa stunder inte går att skilja från verklighet. De explosioner och effekter som London Has Fallen visar upp imponerar föga och ser otroligt digitaliserade ut. Nivån på effekterna ligger i linje med de som gjordes för tio år sedan, vilket gör att hela filmen tappar trovärdighet. Däremot är ljudmixen och soundtracket helt okej. Det förstärker vissa actionscener till något bättre och vissa fightningsscener har ett till och med ett visst underhållningsvärde. Det som också räddar London Has Fallen från ett totalt platt fall är att det stundtals existerar en viss spänning. Bästa spänningsparitet är när helvetet precis skall släppas loss.

På biograferna är det just nu en knallhård konkurrens bland filmutbudet eftersom flera Oscarsfilmer visas. Det är i denna kamp, om publiken uppmärksamhet och plånböcker, som London Has Fallen ska ge sig in i. Lycka till säger jag.

betyg_1_5

Bäst: Filmen innehåller en helikopterjakt som är rätt fartfylld.

Sämst: Sean O’Bryan som spelar NSA Ray Monroe. Blir inte förvånad om han tar hem flest priser på nästa års Golden Raspberry Awards – motpolen till Oscarsgalan där man delar ut priser till årets sämsta insatser i filmvärlden.

Filmtopp.se är Sveriges ärligaste filmmagasin som startades den 15 Januari 2015. Här hittar du filmtips, intervjuer och veckans alla filmrecensioner.

Den unge Zlatan (2016)

Recension: Den unge Zlatan
Foto: WG Film

Bröderna Gertten har jobbat skickligt med gammalt matchmaterial och omvandlar sammandrag från trötta träningsmatcher på folktomma arenor till någonting spännande. 

Film: Den unge Zlatan (2016)
Regi: Fredrik Gertten, Magnus Gertten
Med: Zlatan Ibrahimović, ”Mido” m.fl.
Genre: Dokumentär

Sveriges främsta fotbollsspelare genom tiderna, Zlatan Ibrahimović, har i sin karriär underlättat många tidningsredaktörers liv genom att ge dem mängder av löpsedlar att sätta rubriker på. De senaste åren har 34-åringen varit Sveriges mest punktmarkerade idrottsstjärna och journalist Olof Lundh, som rapporterar från landslagssamlingar, anser att Zlatans bevakning liknar den hovet får. Men faktum är att det finns fler långfilmsdokumentärer om Zlatan än vad det gör om självaste kungen.

Den svenska mediavärlden oroar sig med all rätt för att Zlatans karriär snart ska ta slut och därför är det förståeligt att det görs flera dokumentärer om legenden – smid medan järnet är varmt. Senast var det Ibrahimović – från Rosengård med mer än ett mål och nu Den unge Zlatan.

Bröderna Gerttens dokumentär riktar sig inte till de som redan har ett grepp om Zlatans färd från ungdomsproffs till veteran, utan istället till de som vill komma in i omklädningsrummet för smaskiga detaljer och lära sig vad som krävs för att anfallare ska överleva på elitnivå.

Intervju med Fredrik Gertten

Berättandet är dynamiskt och pendlar främst mellan Zlatans tid i den holländska storklubben Ajax och Malmö FF. Allra störst fokus ligger på Zlatans ”make or break”-period i Ajax där det tajta slaget om striker-positionen mellan han och egyptern ”Mido” ägde rum. Mido är en nyckelperson i dokumentären och i en intervju återberättar Mido mycket om vad som hände bakom kulisserna. På många sätt handlar inte dokumentären specifikt om Zlatan, utan snarare om kostnaden för att lyckas. Trots att utfallet är känt, är det stundtals riktigt spännande att följa Zlatans väg mot legendstatus.

Jag fängslades av bildmaterialet skaparna har kommit över och hur ärligt de visar upp det. Exempelvis får vi se när Zlatan kallar den engelska ligan för skit, beter sig grisigt mot sitt ex, Mia, som får se att han har en porrstjärna som bakgrundsbild på datorn och när han och Tony Flygare (en lagkompis från ”MFF” som påstår sig ha varit väldigt nära Zlatan) pratar om drömmen att bli proffs i Italien.

Bröderna Gertten har också jobbat skickligt med gammalt matchmaterial och omvandlar sammandrag från trötta träningsmatcher på folktomma arenor till någonting spännande. Är du ett fan av Zlatan kommer du förmodligen att uppskatta dokumentären eftersom den, med hjälp av intressant material, visar vem spelaren är utanför planen.

Bäst: Att Zlatan inte intervjuas. Hans ord hade gett fler versioner av händelser som nu känns sanningsenligt återberättade.

Sämst: Precis som Fredrik Gertten säger är Zlatan fortfarande en gåta som väntar på att lösas, men tyvärr ger inte dokumentären fler svar på vem artisten egentligen är.

betyg 4

Bröderna Coen är tillbaka med George Clooney i spetsen

hail-caesar-14668-large

Film: Hail Caesar! (2016)
Regi: Ethan Coen, Joel Coen
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Med: George Clooney, Josh Brolin, Alden Ehrenreich, Scarlett Johansson, Channing Tatum, Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Frances McDormand, Jonah Hill, Wayne Knight m.fl.
Genre: Komedi

Hail Caesar! blickar bröderna Coen nostalgiskt tillbaka på Hollywoods gyllene era. Studiochefen, producenten och ”fixaren” Eddie Mannix (Josh Brolin) får det hett om öronen när superstjärnan Baird Withlock (George Clooney) blir kidnappad av kommunistgruppen ”The Future”.

På denna tiden, när studiosystemet var som störst, ägde filmbolagen sina skådespelare på heltid. De blev insorterade i olika fack och var tvungna att uppehålla en viss image både på och utanför set. Att hålla reda på hur studions stjärnor beter sig i det offentliga är ett av Eddies viktigaste uppdrag och under filmens gång får vi se hur han jonglerar skvallerpressen, bångstyriga skådespelare, gnälliga regissörer och jakten på Withlocks kidnappare.

Läs också: Recension Deadpool

Precis som det låter är det mycket som ska hinnas med i Coenbrödernas romantiserade pastisch. Utöver jakten på Withlock får vi följa en fåordig westernhjälte (Alden Ehrenreich) som stöter på problem när han gör ett dialogdrama; en vattenbalettdiva (Scarlett Johansson) som blir gravid utan att vara gift; en stepdansande musikalskådespelare (Channing Tatum); konkurrerande skvallerpress-tvillingar (som båda spelas av Tilda Swinton) i Hedda Hopper-anda och en kedjerökande filmklippare (Frances McDormand).

Flera scener är skarpa i sig och både Tatums dansnummer och Scarletts läckra introduktion är ypperligt välregisserade. Men tyvärr spretar manuset hejvilt. Limmet som ska binda ihop alla sekvenser är givetvis Eddie Mannix, som kutar från den ena platsen till den andra, men det räcker inte. Så fort humorn svajar, svajar hela filmen.

Läs också: Recension Trumbo

För den filmintresserade är Hail Caesar! en given komedi att se. Filmen är fullproppad med referenser och ju mer du vet om efterkrigstidens Hollywood, desto roligare är det.

Bäst: Scenen med Frances McDormand är fantastiskt rolig!

Sämst: Det tunna manuset.

betyg_3

Recension: Deadpool (2016)

Deadpool-1
Filmtopp.se har recenserat veckans biofilm Deadpool. Foto: 20th Century Fox

Film: Deadpool (2016)
Regi: 
Tim Miller
Manus: 
Rhett Reese & Paul Wernick
Med: 
Ryan Reynolds, Ed Skrein, Morena Baccarin, Brianna Hildebrand m.fl.
Genre: 
Action, Komedi

Adrenalinkicken Deadpool sparkar igång med den snyggaste förtexten sedan David Finchers Fight Club. I en otroligt läcker actionsekvens, där blod sprutar i slowmotion och skämten faller tätt, dyker serietidningsliknande epitet upp istället för filmteamets riktiga namn, som ”a moody teen”, ”a hot chick”, ”overpaid duchebags”. Direkt är stämningen satt. Deadpool is all about fun!

Och visst är det roligt, i alla fall om du inte har något emot låga skämt, punchiga one-liners och ultravåld. Samtidigt finns här också ett hjärta. Genom tillbakablickar får vi veta vem Wade Wilson (Ryan Reynolds) var innan han tog på sig sin röda dräkt; en legoknekt som knäckte ben för pengar. Vi får också se hur han träffar kvinnan i sitt liv, Vanessa (Morena Baccarin), den enda som verkar matcha hans ständiga behov av lattjande.

För mig är en intressant skurk minst lika viktigt som en intressant hjälte. Deadpool ser vi den sadistiske forskaren Ajax (Ed Skrein) som vår antagonist. Det var han, som genom grymma experiment, gjorde Wade till den ”superhjälte” han är idag. Vad som är ondskefullt med detta lämnar jag för dig att upptäcka själv. Personligen tycker jag att Ajax står sig rätt svag som bad guy eftersom både hans motiv och drivkraft verkar vara närmast obefintliga och inte på ett galet Jokern-manér. Tur för manusförfattarna att Deadpool bjuder på tillräckligt underhållande action för att se förbi detta.

Ett signum för Deadpool är ett återkommande brytande av ”fjärde väggen”. Precis som i serietidningarna söker han kontinuerligt kontakt med sin publik. Det kan röra sig om en humoristisk blinkning mot kameran, ett snärtigt skämt eller till och med ett direkt ifrågasättande av filmteamets budget. Precis som jag kände med denna typ av metaanvändning i The Big Short, är det lika delar kul som irriterande. Kul eftersom det känns lekfullt och modernt, irriterande eftersom det bryter filmens illusionskraft. Det är som om att jag inte får sjunka in i filmen eftersom någon hela tiden knackar mig på axeln och påminner mig om att allt är på låtsas.

Detta till trots, är Deadpool en riktigt underhållande rulle som kommer att göra en enorm succé hos både biokassorna och hos publiken. I mitt tycke är detta den skönaste hjältefilmen sedan Kick-Ass och om manuset hade varit mer än en ursäkt för nya actionssekvenser och tillbakablickarna effektivare, hade vi fått ta del av en riktig actionpärla.

Få veckans recensioner, topplistor & mest populära nyheter direkt i inkorgen med Filmtopp.se nyhetsbrev

Bäst: Att få skratta högt emellanåt!

Sämst: Det svaga manuset

betyg_3_5

Recension: Creed (2016)

 

Film: Creed (2015)
Biopremiär: 5/2
Regi: Ryan Coogler
Med: Michael B. Jorden, Sylvester Stallone, Tessa Thompson m.fl.
Genre: Drama

Ekonomiassistenten Adonis Johnson har precis blivit befordrar och han borde vara upprymd. Utan sin moders trygga uppfostran hade han aldrig hamnat bakom ett skrivbord. 18 år tidigare pendlade barnet Adonis mellan olika fosterhem och ungdomsanstalter, ständigt i trubbel med sina knytnävar. På den här tiden var Adonis i ovetskap vem hans föräldrar var, eftersom han blev bortlämnad efter födseln utan att veta varför. Så en dag klev Mary Anne Creed in i hans liv, änka till den världskända boxaren Apollo Creed, för att bli hans fostermoder.

Fast besluten om att följa sin faders fotspår, tackar Adonis nej till befordran och säger upp sig för att lämna allt. Han tar sitt pick och pack och drar till Philadelphia med en stor förhoppning; att hitta sin fars sista tränare och tillika bästa vän, Rocky Balboa, och be honom om en tjänst – att få bli hans nya elev!

Jag gillar den sjunde ”Rockyfilmen”. I akt ett introduceras karaktären Adonis på ett trovärdig sätt och storyn blir efter vart intressant. Stallone har satt en twist till berättelsen som gör att mina farhågor, om att ännu ett nytt franchisekoncept ska mjölkas ur, försvinner ganska snabbt.

Det är när Rocky, denna gång som en biroll, introduceras som filmen verkligen lyfter. Hjälten har blivit märkbart äldre och denna gång är det han, som är den drivande tränaren, som lär upp en oerfaren talang. Kemin mellan honom och Adonis fungerar utmärkt och berör. En ytterligare karaktär introduceras i historien, Bianca, en sångerska som Adonis uppvaktar. Hon håller på att bli döv och går på sätt och vis sin egen match mot livet. Hennes kamp, att se livet från den ljusa sidan, blir en reflekterade kontrast mot Adonis mål om självförverkligande och att hitta sitt kall.

Läs också: Veckans biorecensioner

I akt två mattas filmens tempo av en aning och en viss upprepning av de tidigare filmerna gör sig påmind. Rockys obligatoriska säga-nej-till-allt exemplevis. Dramat blir aldrig tråkigt, men speciellt innovativt är det inte. Tack och lov bryts trenden av med Adonis första riktiga match i ringen.

Generellt är Creeds boxningsscener riktigt snygga och välgjorda. Tittaren kommer riktigt tätt in på kämparna och man befinner sig hela tiden mitt i kampen. Detta tack vare proffsiga och långa kameratagningar med maffiga ljudeffekter. Det är svårt att sitta still i biostolen eftersom ens adrenalin får sig en skjuts. Dessutom blir jag, som alltid med en Rockyfilm, ordentligt träningsmotiverad.

När upplösningen sedan förflyttar sig till den sista matchen i boxningsringen infinner sig ett värdigt avslut på filmen och Creed summeras som en godkänd fortsättning på Rocky-serien.

Bäst: Utvecklingen av karaktären Rocky.

Sämst: Punkteringen i akt två, som tur är blir det inte allt för långvarigt.

3-i-betyg

Sebastian Håkansson

The Force Awakens – årets biofilm?

Star Wars VII

Film: Star Wars: The Force Awakens (2015)
Regi: 
J.J. Abrams
Med: Daisy Ridley, John Boyega, Mark Hamill, Carrie Fisher, Oscar Isaac, Adam Driver, Harrison Ford, Max von Sydow m.fl.
Genre: Sci-fi, Äventyr

Det är inte ofta det händer, men under premiären av Star Wars: The Force Awakens rådde den där underbara känslan av kollektiv förväntning. Publiken var på helspänn och när den berömda introduktionstexten började rulla, var jag nog inte ensam om att få gåshud.

Episode VII tar vid trettio år efter att vi lämnade våra hjältar i Episode VI: The Return of the Jedi. Ur Imperiets aska har en ny rörelse vuxit fram, The First Order, med riddaren Kylo Ren i spetsen. Han är en motståndare mot den ljusa sidan och precis lika korrumperande som sina föregångare.

Numera existerar jediriddarna främst i myter och legender och det verkar råda ett allmänt ifrågasättande av kraftens verklighet. En som har ett stort intresse för dessa historier är skrotsamlaren Rey (Daisy Ridley). Hennes enformiga kamp-för-dagen-liv på ökenplaneten Jakku kommer snart bytas ut mot ett ordentligt rymdäventyr.

Läs också: Star Wars-filmerna – Från sämst till bäst

Tillsammans med soldaten Finn (John Boyega) och droiden BB-8 beger sig Rey för att hjälpa de kvarlevande rebellerna med att sätta stopp för den mörka kraften en gång för alla.

J.J. Abrams tar med oss till ett slitet och mörkt Star Wars-universum, som på samma gång är fyllt med lekfullhet och skaparglädje. Gamla reliker från de gamla filmerna dyker upp lite här och var samtidigt som det finns utrymme för att presentera nya fantasifulla figurer. Favoriten är tveklöst BB-8.

Även stridsscenerna är välgjorda. Såväl de pampiga rymdstriderna, som de svettiga närkamperna. Till min stora förtjusning har Abrams också valt att uppdatera de hånade stormtrooper-soldaterna. De inte bara siktar bättre, utan också känns som riktiga människor.

Även om underhållningsvärdet är stort är tyvärr inte The Force Awakens helt och hållet den film jag hade hoppats på. Det finns nämligen två problem som drar ner helhetsintrycket.

Läs också: Star Wars-vecka på Filmtopp!

Det första problemet är det evinnerliga publikfrieriet. Det bjuds på allt för många bioskämt (skämt som fungerar bäst första gången man ser en film tack vare förväntningar och gemenskap) och referenser till de gamla filmerna. I samma veva utnyttjas publikens längtan efter att återse originalbesättningen kontinuerligt. Den sistnämnda komponenten påverkar också en av sidohistorierna negativt. Det andra problemet är att filmen snarare känns som en reboot än en uppföljare.

Trots dessa brister är The Force Awakens ett spännande äventyr med ett par fina twister och en handfull fenomenala scener. Rey är en älskvärd hjältinna och Ren är en spännande skurk. Det kommer att bli jobbigt att behöva vänta i två år på nästa episod.

Bäst: De gånger Star Wars-magin råder.

Sämst: Att historien inte är så fräsch som jag hade hoppats på.

3915c-betyg_4

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna

Recension: Pan (2015)

Recension Pan
Recension Pan.

I Joe Wrights Pan, är piratkaptenen Blackbeard Peter Pans största fiende.

FilmPan (2015)
Biopremiär: 23/10
Regi: Joe Wright
Med: Levi Miller, Hugh Jackman, Garrett Hedlund, Roony Mara m.fl.
Genre: Äventyr, Fantasy

Berättelsen starter i ett kallt och fattig London, troligen runt 1915. Vi blir introducerade för Peter, ett barnhemsbarn med tron på en bättre framtid. På barnhemmet står dock inte allt rätt till, barn tycks nämligen försvinna spårlöst. En natt blir Peter kidnappad av pirater och blir medtagen till Neverland. Väl där, tvingas han att jobba i gruvorna åt den onde piratkaptenen Blackbeard. Under ett arbetspass stöter Peter på en ung man med namnet ”Krok”. Tillsammans startar de ett uppror, som kommer att leda Peter till att bli den legendariska krigaren profetian har förutsett.

Pans manus tar utgångspunkt i J.M Barries roman, men mycket är omskrivet för filmen och nya karaktärer introduceras. Det gör upplevelsen frisk, samtidig som den bevarar nostalgin.

Peter är äventyrlig och förutspråkar rättvisa. Regissören Levi Miller skapar laddade emotionella ögonblick, men min empati för Peter är dock frånvarande. Utvecklingen hos filmens karaktärer drunknar också i ett fyrverkeri av specialeffekter.

Garrett Hedlund framställer Hook som tuff, humoristisk och snäll. Han fick mig att dra på smilbanden utan att gå i rollen som filmens ”comic relief”. Kemin mellan Hook och Peter tycker jag är närvarandemen inte speciellt framträdande för berättelsen.

Hugh Jackman, i rollen som Blackbeard, får god nytta av sin teaterbakgrund i sin rolltolkning. Medan övriga karaktärer är rätt endimensionella, gör Jackman ett bra jobb med att gräva fram ett spektrum av karaktärens personlighet.

Filmen har en klassisk dramaturgi, ett naturlig tempo, men är full av olika ”hints”, exempelvis att Krok flera gånger är ” i risk” för att mista handen. Kul för somliga, störande för andra. Produktionens design och specialeffekter skapar ett Neverland som känns autentisk, men samtidig rätt orealistisk. Det finns några, om få, fantastiska bilder som känns skräddarsydda för 3D.

Pan rekommenderas som en familjefilm, men personlig blir det lite väl mycket klichéer, och jag upplever att själva filmens substans (karaktärsutveckling, manus, etc) nedprioriterades för mycket till fördel för specialeffekterna.

9009d-betyg_3

Sebastian Håkansson

Recension: The Gift (2015)

The Gift är en originell psykologisk thriller som både har en omsorgsfullt konstruerat kvinnlig hjälte och med råge klarar Bechdeltestet. 

The Gift

Film: The Gift (2015)
Regi: Joel Edgerton
Med: Rebecca Hall, Jason Bateman, Joel Edgerton m.fl.
Genre: Thriller

Paret Simon och Robyn (jason Bateman och Rebecca Hall) har precis flyttat till Los Angeles eftersom Simon har fått ett nytt jobb. När de är ute och shoppar förnödenheter åt hushållet stöter de på Gordo (Joel Edgerton), en man som var vagt bekant med Simon i grundskolan. Trots att det korta mötet verkar obetydligt kommer Simon och Robyns liv att förändras för alltid.

Följande dag hittar Robyn en inslagen vinare på dörrtrappan. Presenten är från Gordo som snart kommer förbi och använder gåvan till att bjuda in sig själv. Det hela verkar oskyldigt men när Gordo börjar bjuda in sig själv allt oftare med allt mer imponerande presenter börjar paret ifrågasätta hans intentioner. Märkligast av allt är att Gordo helst dyker upp när arbetslösa Robyn är ensam hemma om dagarna.

Läs hela recensionen och se filmens betyg på Filmtopp.se!

Eric Diedrichs

 

Recension: Insidan ut (2015)

inside out

Film: Inside Out (2015)
Regi: Pete Doctor, Ronaldo Del Carmen
Med: Amy Poehler, Bill Hader, Lewis Black m.fl.
Genre: Komedi, animation
Premiär: 28/8

Vad utgör en personlighet? Enligt psykiatrikern Greenberg färgas  vår personlighet av emotioner, det vill säga olika sorters  grundkänslor.

I Pixars Insidan out är det följande grundkänslor som står i centrum: glädje, sorg, rädsla, avsky och ilska. Dessa känslor lever som små färgglada figurer inuti huvudet på den elvaåriga flickan Riley.

Genom Rileys ögon, bakom ett kontrollbord, tolkar känslorna dagligen vad som händer i hennes liv och försöker styra hennes reaktioner därefter. Alla fem vill vara herre på täppan, vilket ständigt leder till konflikter emellan dem. Om hon känner sig lycklig är det glädjen som står bakom kontrollbordet, om hon är nervös drar rädslan i spakarna.

I slutet av dagen när sömnen kommer, lagras alla nya intryck i små kapslar som sedan åker vidare till avdelningen för långtidsminnet. Väl där omvandlas en del av kapslarna till kärnminnen och det är dessa som utgör Riley personlighet.

En dag får Riley veta att familjen ska flytta. Bland känslorna inom henne utbryter ett kaos vilket gör att Riley hamnar i obalans. Saken blir inte bättre när sorg och glädje av misstag kastas ut ur kontrollrummet och Riley inte längre kan känna glädje eller sorg.

Med ett kontrollrum som enbart styrs av rädsla, ilska och avsky påbörjas sakta men säkert en personlighetsförändring hos Riley. Glädje och sorg måste snabbt ta sig tillbaka till kontrollrummet för att stoppa den negativa utvecklingen. Men för att lyckas måste de samarbeta och även passera en mängd förbjudna områden i Rileys kropp. Bland annat måste de vandra genom hennes undermedvetna och gena genom området för abstrakta känslor och bråttom är det! 

Läs också: Biorecension – Minionerna

Mellan 1995-2004 gjorde Pixar animationsfilm i en helt egen liga. Toy Story (1995), Ett småkryps liv (1998), Monster Inc. (2001), mästerverket Hitta Nemo (2003)  och Superhjältarna (2004) var produktioner av högsta klass. Två år senare köptes företaget upp av Disney och under samma år hade filmen Bilar (2006) premiär, en film som var långt ifrån Pixars tidigare nivå. Om det berodde på uppköpet eller inte låter jag vara osagt men faktum är att ingen av produktionerna därefter, med undantag för Ratatouille, har kommit upp i samma klass. Fram tills nu.

Med Inside Out har Pixar skapat en briljant och nyskapande familjefilm. Tiden är sedan länge förbi när animerat ansågs lika med barnfilm och Pixar fortsätter med att göra film för alla åldrar. Det är som att filmens regissör, Pete Doctor (Monster IncUpp), har tagit den bästa humorn från sina tidigare filmerna och mixat ihop den till Inside Out. För är det något Inside Outhar, är det riktigt skarp humor som tilltalar alla generationer. Från mig kom första skrattet redan efter 33 sekunder.

Det skadar inte heller att Inside Out har ett tydligt budskap om att vi måste våga känna efter mer och inte trycka undan våra känslor, även om det gäller rädsla och sorg.

Äntligen! Hatten av för Pixar. För efter Hitta Nemo är nog Inside Out Pixars bästa film.

Bäst: Roligaste karaktären är sorg. Jag älskar hennes olika uttryck filmen igenom.

Sämst: Den fantasilösa och överflödiga 3D:n. 

4ba2e-1422974592769

Sebastian Håkansson

filmtopp.se får du alltid de senaste biorecensionerna.