Är Steven Spielbergs nya spiondrama värd biopengarna?

Foto: 20th Century Fox. Recension - Bridge of Spies

Film: Bridge of Spies (2015)
Regi: Steven Spielberg
Med: Tom Hanks, Mark Rylance, Amy Ryan, Scott Shepherd m.fl.
Genre: Drama

Steven Spielberg är tillbaka, denna gången med spiondramat Bridge of Spies. En historieskildring som har hämtat inspiration från kalla krigets U-2-affär, 1960, som ägde rum strax före Kubakrisen. Med andra ord befinner vi oss i ett uppjagat USA där en allmän rädsla för kommunistspöket och kronisk paranoia råder.

I historiens mitt finner vi advokaten James Donovan (Tom Hanks). Donovan har fått den otacksamma uppgiften att försvara en misstänkt sovjetisk spion vid namn Rudolf Abel (Mark Rylance), och eftersom rättegången lär iakttas av den sovjetiska regimen är det av största vikt att allt sker så pass juridiskt korrekt som möjligt. Eller snarare, som situationen kräver. USA ska visa att deras rättssystem överglänser det kommunistiska samtidigt som det finns ett allmänt intresse för att se Abel avrättas.

Läs också: Recension – Hunger Games: Mockingjay – Part 2

Donovan, som med hänvisningar till USA:s konstitution, tar sitt uppdrag på största allvar och är beredd att göra allt för att ge Abel en rättvis rättegång. Det spelar ingen roll hur mycket det upprör den partiske domaren, CIA eller hur stor hotbilden blir mot han själv och hans familj.

Nu kanske Bridge of Spies låter som ännu en patriotisk rättegångsfilm där den amerikanska grundlagen löser alla problem, men riktigt så enkelt är det inte. Snart framkommer det nämligen att en amerikansk pilot, Francis Powers, har fängslats efter att ha kraschat på sovjetisk mark. Plötsligt slängs Donovan in i en ny snärjig situation, att förhandla med Sovjet om ett utbyte mellan Abel och Powers. Men är han verkligen en tillräckligt skicklig diplomat?

Läs också: De 11:a bästa skräckfilmerna, dessa måste du ha sett!

Att kalla kriget har blivit ett högaktuellt ämne i vår populärkultur, beror förmodligen på Rysslands ökade offensiv. Stormakterna har börjat spänna sina muskler igen och film används som ett medel till att både slänga slirningar mot varandra och påminna omvärlden om hur problematisk situationen en gång har varit. Fine, inte mig emot. Problemet jag däremot har med dessa filmer, Bridge of Spies inkluderat, är hur politiskt färgade och manipulativa de känns.

Även om konflikterna i USA tas upp, görs de med en förståelse som inte finns i gestaltningen av Sovjetunionen. I exempelvis Bridge of Spies framstår ryssarna som kalla mördarmaskiner, som ensamt står till svars för fattigdomen i Östberlin. På sätt och vis känns det som att vi befinner oss i ett nytt kallt krig där vi ständigt matas med en smartare form av propaganda.

Läs också: Porträtt – Steven Spielberg och hans bästa filmer

Samtidigt finns det ingen som kan göra klassisk amerikansk film som Steven Spielberg. Med skicklig hand har han gett liv åt bröderna Coens och Matt Charmans manus. Det är stilsäkert och snyggt, från den inledande jaktscenen till att sluttexterna rullar. Som vanligt när det kommer till Spielbergs filmer är även Bridge of Spies kryddad med medmänsklig humor och några charmiga familjescener.  Tyvärr räcker inte charm och humor hela vägen när historien aldrig hettar till.

betyg_3_5

Eric Diedrichs

Recension: The Walk (2015)

Foto: TriStar Pictures

Foto: TriStar Pictures

Är Robert Zemeckis The Walk lika svindlande och yrselframkallande som ryktet säger?

Film: The Walk (2015)
Regi: Robert Zemeckis
Med: Joseph Gordon-Levitt, Ben Kingsley, Charlotte Le Bon, Clément Sibony m.fl.
Genre: Äventyr, drama

1974 blev Philippe Petite en världskändis. Strax innan World Trade Center invigdes överraskade den franska lindansaren med ett illegalt konststycke, en lindans mellan de båda tornen. The Walk är Robert Zemeckis filmatisering av händelsen.

The Walk följer ett klassiskt biografiformat och vi får följa hur Petite går från att vara gatuartist till att han genomför sin legendariska lingång. I rollen som Philippe Petite ser vi Joseph Gordon-Levitt som också figurerar som filmens berättare.

De första scenerna i Paris sätter en lekfull ton med jazzmusik, åkande kameror och svartvitt foto med färglagda betydelsefulla detaljer. Allt håller ett raskt tempo och vi får se Petites artistiska utveckling från att åka enhjuling till att jonglera till att börja lindansa mellan två lyktstolpar. I takt med att hans kunskaper växer också hans publik.

Petite, ständigt rastlös, söker allt större och större utmaningar och i en ödets nyck får han nys om att världens högsta byggnader ska byggas i New York. När han ser en illustration av de enorma skyskraporna väcks en idé som snabbt övergår till besatthet; att genomföra världens mest spektakulära akrobatiska kupp och lindansa mellan World Trade Center-tornen.

Läs hela recensionen och se filmens betyg på Filmtopp.se!

Recension: Black Mass (2015)

Black Mass 2

Film: Black Mass (2015)
Regi: Scott Cooper
Med: Johnny Depp, Joel Edgerton, Dakota Johnson, Jesse Pleboms, Benedict Cumberbatch, Kevin Bacon m.fl.
Genre: Thriller

Är den verklighetsbaserade historien om gangstern James ”Whitey” Bulger Johnny Depps comeback?

Flera år efter sin arrest börjar den fängslade brottslingen Kevin Weeks (Pleboms) förse den amerikanska underrättelsetjänsten med information om sin före detta chef, gangsterkungen James ”Whitey” Bulger (Depp). Vi får snart berättat för oss hur Bulger, med FBI:s hjälp, växte från att vara en smågangster till att bli Bostons ”Kingpin”.

Vi slussas tillbaka till mitten av 70-talet. James släppts för tio år sedan ut från Alcatraz och sedan dess byggt upp en gedigen brottsverksamhet i södra Boston. Problemet är att Anigula-bröderna, med koppling till den italienska maffian, står i vägen för hans kriminella verksamhets fortsatta framväxt. Plötsligt öppnar sig en dörr när barndomsvännen John Connolly, som numera jobbar för FBI, kommer med ett erbjudande. Om James blir hans informatör och på så vis hjälper honom att plocka Anigula-bröderna, kommer FBI låta James verksamhet vara i fred. Det finns bara ett villkor, inga mord.

Frågan är, kan James leva upp till kravet och hur kommer John, som ser James informationstillgång som en karriärstege, göra om våldsbrott begås?

Samtidigt som berättandet följer en schablonartad Scorsese-mall finns det ett intressant triangeldrama i Black Mass som borde ha behandlats mer varsamt. James bror William (Cumberbatch) är nämligen senator. Vi har alltså två bröder och en gemensam barndomsvän som har utvecklas åt extremt skilda håll, en gangster, en senator och en FBI-agent. Vad är oddsen på det? Det märks att regissör Scott Cooper vill fokusera på trions osannolika vänskap, men tyvärr känns deras relation väldigt plastig.

En känsla av plastighet är ett problem som stora delar av Black Mass lider av. Många karaktärer agerar onaturligt, inte minst Johns FBI-kollegor; vissa karaktärer känns intryckta för saken skull medan andra plötsligt inte är med längre. Denna problematik är vanlig i biografier som spänner över flera år, det är helt enkelt för mycket som ska pressas in under för kort speltid.

De enda scenerna som verkligen är bra är när tempot sänks. Skådespelarna får tid att spela ut och karaktärerna blir mer än endimensionella figurer som mest är till för att stressa historien framåt. Det är också i dessa scener som Johnny Depp briljerar och jag lovar, du har aldrig sett honom såhär innan. Han är fullständigt hjärtlös. Dessutom lyckas han med konststycket att leverera en trovärdig Bostondialekt. Den enda som klarar av att spela mot honom är Fifty Shades of Grey-stjärnarn Dakota Johnson i rollen som Bruges fru. Hon imponerar stort i varje scen hon är med i men får alldeles för lite utrymme.

Tydligen gjorde Cooper det stora misstaget att klippa ner alla relationsbitar strax innan filmen hade premiär, men tyvärr hade Black Mass behövt mer familjedrama för att fungera. Vi ser att familjen är viktig för Bulger men vi känner det inte.

Bäst: Varje scen som Dakota Johnson och Johnny Depp spelar mot varandra.

Sämst: Det oinpsirerande soundtracket. Tidstypiska 70-talslåtar varvas med Hollywood-stråkar.

betyg_3

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna, roliga topplistor och intressanta intervjuer!

Recension: Everest (2015)

everst

Film: Everest (2015)
Biopremiär: 25/9
Regi: Baltasar Kormákur
Med: Jason Clarke, Jake Gyllenhaal, Josh Brolin m.fl.
Genre: Drama, Thriller

Adventure Organisations affärside har blivit en kommersiell succé. För priset av 65 000 dollar kan vanligt folk få möjligheten att, under kontrollerade former, bestiga berget Mount Everest. Året är 1996 och Rob Hall (Jason Clarke) ska leda vårens expedition. Under 40 dagar ska hans grupp leva tillsammans och anpassa sig till det speciella klimatet, för att sedan försöka bestiga toppen. En av deltagarna, journalisten Lou (Mark Derwin), ska dessutom skriva en artikel om upplevelsen. Därför måste expeditionen bli extraordinärt lyckad eftersom det inte alltid är någon garanti att man når toppen, vilket var fallet under den senaste expeditionen.

När Robs grupp når bergets basläger är platsen redan full av människor. Det är nämligen flera aktörer som sålt paketresor till toppen, något som inte har skett tidigare. Eftersom för mycket folk måste samsas om lägerutrymmet blir situationen en smula kaotisk, vilket påverkar säkerheten. Det uppstår nämligen köer till precis allting och själva klättringen uteblir. Något måste göras.

Läs också: Recension – Straight Outta Compton

Rob lyckas få till ett samarbete med en annan expeditionsledare, Scott (Jake Gyllenhaal). De slår ihop sina grupper och under de följande dagarna görs de sista förberedelserna inför toppbestigningen. Samtidigt utmanas de ständigt av de andra aktörerna som vill hinna före, vilket i sin tur leder till att tävlingsinstinkterna börjar ta över allt mer.

Den 10:e maj är dagen kommen. På över 8000 meters höjd och under en tidspress på tolv timmar skall sista rycket komma. Vad gruppen inte vet, är att en av de våldsammaste snöstormarna någonsin är påväg in. Den livslånga besattheten att nå toppen, förbytts på ett ögonblick, till att bli en kamp om överlevnad. Fjället har alltid sista ordet.

Everest är baserade på verkliga händelser, därför slår det mig i filmens sista del vilket fruktansvärt öde en del människor har fått gå igenom. Utan att spoila något (vilket kvällstidningarna glatt struntade i när avslöjade utgången i sina vad-hände-sedan-artiklar), är kampen om överlevnad riktigt obehagligt betrakta. Själva upplösningen är väldigt trovärdigt dramatiserad. 

Läs också: Recension – Ett päron till farsa: Nästa generation

Medan Everests tredje del är otroligt gripande, är första delen mer eller mindre en transportsträcka. Faktiskt är storyn rätt tunn och det hettar egentligen aldrig riktigt till på allvar. Dessutom blir det lite för många karaktärer att hålla reda på. Jake Gyllenhaal, som presenteras som filmens stjärna, har egentligen en rätt liten roll.

Likväl är Everest en underhållande (även om ordet underhållande känns fel i sammanhanget) historia. Mest imponerande är den miljö som gestaltats. Att ha gjort en film på temat Mount Everest känns rätt i tiden, men kanske också viktigt. För vad är det som ska till för att bestiga svåra hinder för människan? På den frågan har filmen Everest förmedlat ett bra svar.

betyg_3

Bäst: Scenen när Robs grupp ska passera över ett stup.

Sämst: Trodde mina trumhinnor skulle explodera när det klipptes till en scen med en helikopter. Varför skall helikopterljud alltid vara på 100 db på bio?

Sebastian Håkansson

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna, roliga topplistor och intressanta intervjuer!

Recension: Sicario (2015)

2003679_sicario_still_s-d001-00259-r_org_print

Film: Sicario (2015)
Regi: Denis Villeneuve 
Med:
Emily Blunt, Benicio Del Toro, Josh Brolin m.fl.
Genre: 
Thriller

Nothing will make sense to your American ears and you will doubt everything we do but, in the end, you will understand.”

En våldsam knarkrazzia får en oväntad vändning när den begåvade FBI-nykomlingen Kate (Emily Blunt) upptäcker att knarkhusets väggar är fulla med lik. Upptäckten skakar om idealistiska Kate och när hon får möjlighet att åka ner till El Paso för att sätta dit knarkkartellens högsta höns tvekar hon inte en sekund. Operationens chef blir Matt (Brolin) som tillsammans med rådgivaren Alejandro (Del Toro) fattar alla beslut.

Kriget mot knark är bra mycket mer cyniskt än vad Kate hade föreställt sig och det blir inte bara en resa ner till El Paso, utan också en resa för hennes moral. Dessutom, vilka kan man lita på? Hennes chef Matt är oberäknelig och Alejandro verkar vara mer av ett tyglat vilddjur än en rådgivare. Deras metoder avviker starkt från lagboken och värdet på knarkbrottslingars liv verkar vara obefintligt. Frågan är, är det värt det? Är öga för öga det enda sättet att få ett slut på det eviga knarkkriget?

Läs också: Recension – Straight Outta Compton

Hela skådespelarensemblen gör en stark insats. Jag har alltid varit svag för Josh Brolin, även om hans karaktär är hård visar han ännu en gång upp vilken komisk potential han besitter; när får vi se honom i en renodlad komedi? Benicio Del Toro har hyllats för sin insats och redan sias det om att han kommer belönas med en Oscarsstatyett. Hur bra Brolin och Del Toro än är överglänses de av Emily Blunt som briljerar med en fenomenal närvaro i varje scen hon är med i.

Kameraarbetet är också en styrka. Det närvarande men samtidigt distanserade bildspråket som varvas med panoramiska landskapsbilder, ger filmen en kall och realistisk ton. Även omSicario många gånger påminner om Kathryn Bigelows senare produktioner, har den kvaliteter som hennes filmer saknarsom karaktärernas tveksamma moral och oväntade vändningar. Sicario är helt enkelt det bästa du kan se på bio just nu.

Läs också: Recension – No Escape

Bäst: Sicario bjuder på årets tyngsta soundtrack. Det är tungt och ödesmättat med aggressivt pulserande bas, monotona trumpukor och malande cello. Det låter som något som Nick Cave och hans vapendragare Warren Ellis hade kunnat producera.

Sämst: Trots att filmen är hård och kall känns den inte helt kompromisslös. Om vi hade fått se mer av vilddjuren vi har att göra med hade Sicario kunnat nå de absolut högsta betygen.

bbf62-1422974628315

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna!

Recension: Straight Outta Compton (2015)

Foto: Universal Pictures

Film: Straight Outta Compton (2015)
Regi: F. Gary Gray
Med: O’Shea Jackson Jr., Corey Hawkins, Jason Mitchell, Paul Giamatti m.fl. 
Genre: 
Drama

Till mångas förvåning har filmen om den skandalkantade rappgruppen N.W.A., Straight Outta Compton, blossat upp och gjort världssuccé. Nu är det dags för de svenska biobesökarna att ta del av F. Gary Grays hyllade dramabiografi.

Läs också: Recension – Love & Mercy

Straight Outta Compton är uppbyggd som en traditionell biografi där allt läggs fram i kronologisk ordning. Vi får lära känna Ice Cube, Dr.Dre och Eazy-E innan innan det stora genombrottet och vi lämnar dem en tid efter att gruppen har splittrats. Under resans gång får vi en inblick i det hårda gettolivet, hur hatisk och diskriminerande polisen kan vara och hur pengar kan slita sönder de hårdaste vänskapsbanden.

Läs också: Recension – Ett päron till farsa: Nästa generation

Hur mycket som är sant eller inte går givetvis att ifrågasätta, speciellt när Ice Cube och Dr. Dre själva står som medproducenter. Det skummas över en del detaljer, frågor lämnas obesvarade och värst av allt, många personskildringar är papperstunna; förmodligen för att producenterna ville göra filmen mindre kontroversiell vilket i sin tur går emot hela N.W.A.:s grej, att vara kontroversiella och tänja på gränserna. Det stora problemet med detta är att filmen känns vinklad och en del dramatiska scener lätt löjliga eftersom det är svårt att känna med karaktärerna.

Läs också: Biorecension – Sinister 2

Trots dessa brister bjuder Straight Outta Compton på bra underhållning. Gary Gray lyckas med hårt kameraarbete skapa en effektfull råhet i de mer intensiva scenerna, som när polisen går loss på oskyldiga eller när N.W.A. jobbar i studion. Dessutom är det ett stort plus att musiken fortfarande svänger och känns nyskapande. Förbered dig på att kämpa hårt om du inte vill gunga i biostolen och sjunga med i låtar som Fuck the Police eller The Boyz-N-The-Hood.

Även om majoriteten av skådespelarensemblen är färsk, om man bortser från Giamatti som ännu en gång gör en perfekt girig manager, bjuder samtliga på stabila insatser och jag är övertygad om att vi kommer att få se mer av O’Shea Jackson Jr. (Ice Cube), Corey Hawkins (Dr. Dre) óch Jason Mitchel (Eazy-E) framöver.

betyg_3

Bäst: En riktigt fin scen när polisen försöker censurera N.W.A. under en spelning.

Sämst: Att filmen inte vågar gå hela vägen.

Eric Diedrichs

På Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och mängder av spännande intervjuer och underhållande topplistor.

Ett päron till farsa: Nästa generation

Foto: Warner Bros. Pictures
Foto: Warner Bros. Pictures

Film: Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)
Regi: John Francis Daley & Jonathan M. Goldstein
Med: Ed Helms, Christina Applegate, Leslie Mann, Chris Hemsworth m.fl.
Genre: Komedi

Det är dags för nästa generation Griswold att bära vidare den stolta traditionen av semesterfiaskon.

Grabben i de gamla filmerna, Rusty (Ed Helms), har nu vuxit upp och bildat familj med hustrun Debbie (Christina Applegate). Tillsammans har de sönerna James och Kevin. Storebror James är stereotypt feminin vilket lillebror Kevin gillar att mobba honom för och vilket det skämtas om ett oräkneligt antal gånger.

Familjen Griswold lever ett stilla liv som årligen kulminerar i en slentrian semester till familjens sommarstuga, något som egentligen bara pappa Rusty tycker om. Debbie suktar efter nya äventyr och inte blir det bättre när de bästa vännerna skryter om senaste Paris-trippen. Rusty ger slutligen vika för Debbies ledsna blickar och kommer upp med den fantastiska idén att bila till Walley World, samma nöjesfält som hans far för trettio år sedan valde ut som resmål.

När Rusty försöker sälja in Walley World-resan till sin familj med försäkrande ord som: ”We’re not redoing anything. This’ll be completely different. For one thing, the original ”Vacation” had a boy and a girl. This one has two boys […] The new ”Vacation” will stand on its own”, känns det som om att producenterna desperat vill övertyga biopubliken om att de inte alls har blivit lurade på sina pengar utan att de kommer få se en självständig skrattfest. Vilket tyvärr är långt ifrån sanningen.

Ta den graden av fantasifullhet, lägg till ett femtiotal grova skämt, krydda med sexism och strö över lite homofobi så har du Nästa generation i ett nötskal; något som står klart från det inledande öppningsmontaget med tvångsmässigt snuskiga ”awkward family photos”.

Läs också: Biorecension – Sinister 2

Trots att Ed Helms gör en perfekt Chevy Chase-imitation känns filmen hopplöst slafsig. Att storyn är lam går ann i såna här komedier, men då krävs det bättre skämt. I Nästa generation tramsas det mest och de få skämt som känns mer genomtänkta är direkt plockade från de äldre Päron till farsa-filmerna eller andra komedier som Släkten är värst och Spinal Tap, ett par skämt är skamlöst plockade från South Park-serien. 

Jag undrar vilken publik Ett päron till farsa: Nästa generation riktar sig till. De som har växt upp med den gamla filmserien lär hata det smaklösa MTV-filter Nästa generation har gått igenom, det är på tok för grovt för den unga publiken och alldeles för smaklöst för gemene man. Möjligen kommer den klick som gillade 2000-talets parodivåg som Scary Movie-filmerna utlöste med filmer som Not another Teen Movie, Disaster movie, Epic Movie och Date Movie känna sig till freds.

Bäst: Det bjuds på ett gott skratt i början av filmen efter det inledande montaget.

Sämst: Att filmen känns fullständigt hjärtlös.

betyg_1

Eric Diedrichs

På Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och mängder av spännande intervjuer och underhållande topplistor.

Recension: Pixels (2015)

Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures

Film: Pixels (2015)
Regi: Chris Columbus
Med: Adam Sandler, Michelle Monaghan, Peter Dinklage m.fl.
Genre: Action

Under sin uppväxt var Brennan (Adam Sandler) en mästare på arkadspelet Pac-Man men fick aldrig något erkännande för sina färdigheter. Drygt 30 år senare jobbar han som teknikinstallatör och lever ett statiskt liv utan några som helst uppfyllda mål, men när utomjordingar i form av TV-spelsfigurer förklarar krig mot människan behövs Brennan för att stoppa fienderna och han får äntligen chansen att uträtta stordåd.

48-årige Sandler är känd för att traska runt i komedivärldens bottenskikt och det är många som kväljer när de hör hans namn. Jag som inte tycker att Sandler varken är en dålig skådespelare eller komiker önskar att han kunde göra en u-sväng när det kommer till valet av filmer. För felet är inte Sandler som yrkesman utan hans yrkesval. Om du inte tror mig borde du spana in Punch-Drunk Love (2002), Reign Over Me (2007) och Funny People (2009). Där finner du tre berörande insatser av Sandler varav en som han nominerades till det prestigefyllda Golden Globe-priset för.

Som du säkert förstår är inte Chris Columbus Pixels den vändning jag önskade och jag får hoppas på bättre lycka nästa gång. Premissen är Sandlers fånigaste hittills och lyckades knappt skrapa ihop en handfull hysteriska skämt. Actionsekvenserna var tämligen häftiga men som det så vanligt är när det kommer till Hollywoodproduktioner kändes de i andra halvlek enformiga och ointressanta. Filmen har även relativt kass logik med flera obesvarade frågor.

Men känner du dig på riktigt gott nostalgiskt humor och vill minnas dina gamla spelhjältar är kanske Pixels inte så dum trots allt. Filmen är dessutom onekligen vacker att titta på med tjusiga animationer och färger.

Peter Dinklage (Game of Thrones) gör sällan långfilm och det var därmed intressant att se honom som filmens ”douche” Eddie. Jag tycker att Dinklage gör en stabil insats och lyckas skapa den karaktär som gör den mest innersta resan.

Bäst: Ett ögonblick du kan känna igen från trailern när Pac-Mans skapare kliver fram för att prata vett i sin skapelse och försöker hindra figuren från att förgöra samhället.

Sämst: Hur man använder typiska skämt som ”den vuxna nörden som bor hemma hos sin mormor och ropar ilskt på henne från sitt rum”.

betyg_2

 

Axel Diedrichs