Tvåfrontskrig

Inleder med att konstatera att det här med att vara fotbollsproffs på bortaplan inte är det lättaste tydligen. När det inte handlar om arbetstillstånd (som för Afonso Alves för ett antal år sedan) så är det Trafikverket som vill in och peta. Enock Kofi Adus Slippery Slope går på ännu en puckel när han blev stoppad med ogiltigt körkort. Pladderkajan, ingår inte de här bitarna i ditt agentskap? Tänk om han kunde byta ut lite av sin mediala översättarattityd mot praktisk hjälp med sådana här bitar. Inte för jag är bevandrad i vilka förpliktelser som normalt ingår som agent, men en sådan här sak känns inte konstigare än julklappsinslagning i varuhusen runt jul.

En kvartett är utkristalliserad. Fyra lag kan vinna Svenska Cupen anno 2016. Malmö FF är lyckligtvis ett av dem; de andra är som ni säkert vet Häcken, Hammarby och Kalmar. 1989, när Malmö senast vann cupen, är en hel jäkla evighet sedan, utifrån att Malmö är det laget som vunnit Cupen flest gånger. Ingen av lagen som kom före himmelsblått 2015 är kvar i turneringen. Norrköping lirade jämt mot Malmö men saknade kylan och turen medan Göteborg lyckades vaccinera sig mot målgörande. Elfsborg blev faktiskt utmanövrerade av Kalmar på hemmaplan medan AIK visserligen hade mer boll derbyt, men kändes trubbigt och långsamt. För Peking, Götet och Gnaget är det skitsamma egentligen. För de på senare år kvalprenumererande Boråsarna så blir året en katarsis. Vad den leder till är höljt i dimma. Men oavsett. De har enbart ligatiteln att fokusera på. En fördel? Det brukar ju hävdas så.

Det har snackats och propsat många gånger sedan 1989, men i år är det gravallvarligt. Med två års kontinentfarande i den finaste av turneringar så har man både inhåvat spelmässig- och föreningsorganisatorisk rutin. Detta har inducerat en rankingpoäng som varit bortblåst från Sverige sedan före Bosmandommen. Malmö kan dra stor nytta av sina tidigare insatser. Detta kan vara året då MFF inte bara skulle deltaga i Europa utan att på allvar hävda sig och trycka sig ut i ett Europa League-slutspel. Både Midtjylland och Molde visade att det är en realitet för nordiska lag. Via ytterligare CL hade förstås varit förstavalet ur ett monetärt perspektiv (och kanske än viktigare; man hade haft 19 SM-guld), men vägen via ett Europa League-gruppspel känns kanske än mer lockande. Både utifrån ett kompetensperspektiv, men även från supporterhåll, då risken för att Klapphatts-VM skulle få en anhalt på Nya Malmö Stadion känns någon mindre sannolik. Matcher i stil med kvalmatcherna mot Prag, Salzburg och Glasgows kelter; matcher där vi inte på långa vägar är slagna på förhand. Där media fokuserar på Malmö istället för motståndarlagets stjärnor. Där Stormen tornar upp och eskalerar under den falnande Malmökvällen. Stormen är kanske det som mer än något annat drar med sig nya himmelsblå in i vår smått magiska gemenskap. Och därmed gör oss starkare.

Väldigt få av Europas klubblag kan känna sig säkra när de kommer till Nya Malmö Stadion. #hexxenkessel
Väldigt få av Europas klubblag kan känna sig säkra när de kommer till Nya Malmö Stadion. #hexxenkessel

MFF hade inte så mycket att sätta emot varken Donetsk, Paris eller Madrid under returmötena i CL-gruppen under 2015. Å andra sidan är alla tre lagen kvar i slutspelen de avancerat till. Någon tur med Infantinos tombola, det hade vi inte. Kan man hoppas på bättre tur nästa gång? Eller rent av gambla deluxe i ett CL-playoff och mer eller mindre strunta ifall det blir CL eller EL? Det känns som en jäklig bisarr fråga att ställa sig utifrån den grova pengaklyftan som skär genom framgångslandskapet. Men är det mer pengar som behövs nu eller är det sportslig framgång? Når man sportslig framgång med säkerhet bara för pengarna finns på kontot? Och den så hjärtligt diskuterade frågan med Glennarna: är långa kampanjer (eller vinster) i förlorarcupen en större merit än delta (eller att bli tvåa) i mästarcupen?

Malmö hade förmodligen fått fler jämna matcher där både defensiv och offensiv får stimuleras via Europa League. Man hade kunnat ta små viktiga deletapper helt enkelt. Eller är det helt enkelt så att bli grupptrea i en CL-grupp som man bäst förbereds på ett EL-slutspel och injiceras med ytterligare likvida medel? Jag lutar mig mot det sistnämnda, som någon form av lyxkompromiss, men tycker ändå att diskussionen är lite fascinerande.

Eller. Hade det varit att föredra en sorti från 2016 års Europascen så att andetaget kan bli extra djupt och all kraft kan riktas mot att återerövra Lennart från sin östgötska exil?

Eller kräver truppens kompetens ett tvåfrontskrig för att få ut all sin energi och förmåga? Hela sörjan grundar sig ju på att Malmö inte har blivit topp 3 2015, vilket aldrig bör vara fallet. Men å andra sidan, så kanske inte man inte tar cupen på tillräckligt allvar annars. Många beroenden av varandra och många funderingar som inte kan sammankopplas mer än i ett abstrakt supportersammelsurium.

Jag upplever att det är en tämligen enad front bland kärnsupportrarna. SM-guld är alltid det primära målet. Allt annat skall nedprioriteras för detta. Jag håller självfallet med. Vill inte vinna så finns där gott om andra lag att hålla på. Malmös väg har alltid varit segervägen. Sen att den betyder att vi måste ta fler poäng i en fyrlagsgrupp än några absoluta topplag på kontinenten. A vadådå?

Johan Lundahl
Twitter: himmelsblagg

 

Förmodad startelva inför lördag. Det verkar som Rasmus Bengtsson, trots en relativ osäkerhet bildar mittlås tillsammans med Kari Arnáson. Annars inga förändringar.
Förmodad startelva inför lördag. Det verkar som Rasmus Bengtsson, trots en relativ osäkerhet bildar mittlås tillsammans med Kari Arnáson. Annars inga förändringar.

 

Potentiell bänk: Andersson, Brorson, Konate, Rakip, Wolff Eikrem, Molins, Bergqvist

Indisponibla: Vindheim, Svanberg, Sana