Vårsnuva och straffrunda

En fördel med att inte vara anställd journalist, utan istället ägna sig åt bloggkvackande är att jag mer eller mindre bestämmer själv när jag vill och kan värpa ut tyckande. Redan under cupfinalsdagen så märkte jag att den där obligatoriska våråkomman hade anlänt. Kroppen hade bjudit in vad som tydligen inte är allergi (eller åtminstone inte på testet jag tog för ett antal år sedan) men som på ett nitiskt vis ger mig en rejäl lusing under maj varje år. Under den historiska matchen så kunde jag blocka ut det, läktaradrenalinet steg p.g.a. matchens betydelse till en sällsynt nivå. Den dramaturgin som sedan matchen utvecklade fick en på helspänn och en viss Andreas Ekberg, kunde med imponerande inkonsekvens, inte bara spela huvudrollen utan även agera tillfälligt serum mot nästäppa, snuva och brutalhuvudvärk.

 

Men vilken comeback dessa illviljor kunde visa upp! När man först fick möjligheten att drömma sig bort till en sommar i Europa efter Johan Wilands första räddning så berikades jag, och många med mig, det tyngsta fotbollsögonblicket på väldigt länge, när unge Erdal Rakip tyngdes ner å det grövsta av malmöitisk förväntan och slog en bedrövlig straff. 11 meter från Europas oas förbyttes mot en vandring över Allsvenskans karga plastlandskap. Inte för att vi redan skulle göra det per definition, men efter Simon Sandbergs segerstraff så var straffrundan ett faktum. Och min ovalda vårkompanjon knackade mig direkt på axeln när jag med betongkeps och välvald Anton Tinnerholm-tröja lufsade ner för Stadions cuptrappa. Jäklar vad han kunde kapitalisera på situationen. Det var nästan som om han var Häckens segergeneral.

 

Jag har varit däckad, både fysiskt och mentalt, efter torsdagen. Läst lite grann men främst försökt samla ny energi i misströstan. Plågats av ett twitterflöde med en högoktanig syndabocksjakt. Ovärdigt som vanligt. Skummat över kritiken av rökbombsincidenten och fortsatt förvåna mig hur många korkade besserwissers som menar att allting löses genom igenbomning av ståplats. Gratulerat Jasmin Sudic till en välförtjänt titel. Försökt att gå igenom matchens nexuspunkter (tydliga situationer som påverkade matchen i dess riktning; tack Terminator Genisys!). Och som ni märkt. Inte blåggat alls.

 

En punkt där jag fastnade lite extra är hur Allan Kuhn valde att coacha efter att min Polhemskollega Ekberg valt att bedömma Oscar Lewickis tackling som värre än Nasiru Mohammeds bröststämpling. Jag sa till min far, som jag till min stora glädje lyckats få med mig till Stadion denna fina eftermiddag, att det var lite av ett vågspel att inte byta ut en anfallare direkt. Utifrån att Markus Rosenberg helt klart kan klara av att agera skitjobbare så kände jag då att valet faktiskt inte var så konstigt. Jag tror jag hade agerat likadant. I efterhand så är det lätt att hänvisa till varför bytet inte kom direkt. Men att tillskriva två svaga försvarsagerande enbart till en nedflyttade forwards är att göra det lite väl lätt för sig. Laget fick uppenbart sig en mental törn och med matchen kvitterad så blev det ett helt annat flöde. Som slutade rakt ner i avloppet.

 

Det blir inget Europa 2016, men än några förmodade träningsmatcher mot andra skapliga lag med Europabiljett eller nån lägerbelägna britter. Där blir inga Hexenkessel där vi får bjuda kontinenten på en smak av Malmö. Snuvan kommer ligga kvar ett bra tag. Men idag så ska vi självhjälpa varandra. Helsingborg  skall besegras på Olympia.

 

Det snackas om att Skånederbyt på sistone mist sin glans och att Malmö är så mycket bättre än Helsingborg på alla plan. Må så vara; jag kan faktiskt inte själv säga att där finns en enda rödblå spelare som jag skulle kunna tänka mig att se i himmelsblått ur ett kvalitativt perspektiv. Vid ett sådant resonemang så diskvalificeras den tabellmässiga grundessensen. Glans för mig är att ständigt ligga före Helsingborg. Att vi har en mer ärofull historia, rikare, högljudare och bättre på att arrangera tifo m.m. är tämligen cementerat. Men vem som får tre poäng över en 90-minutersbatalj är det som polerar upp det nuet man befinner sig i. I det nuet som infinner sig efter cupajävelförlusten så är det precis den här sortens polerat piller jag vill ha.

 

Vad ska vi se upp för hos Helsingborg? Det jag såg av deras senaste match mot Norrköping var verkligen tamt. Men där finns småhot om Malmö inte puttar ut sitt A-game. Bröderna Calle och Anton Wede är lite underfundiga ifall de tilldelas tid och yta. Pågen Larsson blixtrar till vid några tillfällen varje match. Man har därtill ett acceptabelt hot i luften på fasta situationer med unge Carl Johansson och Peter Larsson. Någon gång då och då tycks även Bajenavfällingen Linus Hallenius hitta en guldkorn.

 

Malmö saknar Markus Rosenberg efter hans smekning på Wahlströms grungebetonade kind. Om medias spekulationer stämmer så petas Anders Christiansen och Rakip flyttas in. Själv är jag inte helt såld på ett sådant beslut, men lagledningen kanske har hittat brister i HIF vilket gör att man hellre ser Tobias Sana, som naturlig yttermittfältare, med sin utmanande spelstil. Rasmus Bengtsson får återvända till startelvan och jag betvivlar inte att hans rutin och huvudstyrka är en nackdel, trots att Franz Brorsson växer för varje insats. Jo Inge Berget får en ny chans i anfaller bredvid Vidar Örn Kjartansson. Hoppas att han kan lägga en liten isbit på sin avslutsvilja och värdera lite bättre än på sistone. Bra med skottvilja. Ännu bättre med avvägd skottvilja.

 

 

Matchstart 15:00 Olympia. Förmodad startelva:

 

Förmodad bänk: F.Andersson, Brorsson, Yotún, Adu, Christiansen, Rodic, Molins
Förmodad bänk: F.Andersson, Brorsson, Yotún, Adu, Christiansen, Rodic, Molins

 

 

”… att Malmö skulle lägga sig och dö. Då kan ni ingenting om vår historia, vi e Malmö, vi e Malmö, MFF”

 

// Johan Lundahl
Twitter: @himmelsblagg

Oförtjänt skärseld

Dagen var kommen när den enligt många, största matchen på den Allsvenska säsongen, skulle avgöras. Himmelsblått gästade ett Göteborg som var förberett för att sudda ut sex års oförmåga att trycka till varnageln från söder. Och man började verkligen på ett sätt som direkt fick en att sakna Markus Rosenberg. Vi berikades inte med några kameraklipp som visade upp Markus sitta nervös och överblicka fältet, vilket såklart bör inleda djupa konspirationsteorier. Man visade istället upp inzomningar på Göteborgska storheter som Fredrik Risp och Hannes Stiller. Samt en ensamble SM-guldmedaljörer i käppakrig som inmundigade vad som inte bör varit alkoholfritt.

 

Oavsett så inledde blåvitt med att vinna situationer, stånga sig igenom slalombanor av himmelsblå portar och öppna upp planens bredd. Tidigt så tog Erdal Rakip en, vad som skulle kallas felaktig vinkel i NFL-sammanhang, gentemot Haitam Aleesami vars inlägg var centimetrar från att servera en framtumlande Mikael Boman. Mittbacksparet Kári Árnason och Franz Brorsson var inte helt synkade och den förstnämnda tvingades att strategiskt ta en gult kort när Tobias Hysén timeade (ja, svengelskt) en djupledslöpning. Inser såklart att det är knepigt med de sex olika kombinationer av mittbackspar som Malmö kan mönstra (tolv om man tar hänsyn till exakt position) men tycker nog att stöta/falla samt lyftförfarande bör kunna utföras bättre. Det är många läktarcoacher som har en ganska stor kravbild på speciellt Árnason och Rasmus Bengtsson men det finns ju faktiskt en anledning. Deras ryggradsinpräntade rutin ska inte vara det som fallerar vid den här sortens mål.

 

Men något tidigare än vanligt så började Malmö knappra sig in på temposättandet i matchen. Ja, förmodligen fanns där en uns betydelse i att Sören Rieks fick lämna planen och in kom betydligt sämre Martin Smedberg Dalence. Mittfältet fick diktera lite villkor genom att hålla i bollen och understödjas av en bra rörelse på omkringvarande spelare. Båda ytterbackarna kom okej med i spelet, där Pa Konate fortsätter att imponera. Agerar med en överraskande pondus i allting utom möjligen kaströrelsen på inkasten, som förmodligen snart kommer att dömmas över till motståndarna inom en snar framtid. Magnus Wolf Eikrems utgångsposition blev verkligen inget hinder för honom utan opererade över stora ytor. Både Anders Christiansen och Oscar Lewicki låg för det mesta rätt i sina positioner och erbjud inga lätta passager för Göteborg. Som optimistisk supporter med föreställning om vad AC eventuellt kan prestera så vill man givetvis ha ännu mer, men matchens dignitet gör att man tillfälligt får acceptera en något mindre grad dominans. Passningsspelet generellt var bättre än tidigare och man höll bollen på backen tydligare. Utan exakta siffror så kändes det som andelen Unforced Errors var låg på en acceptabel nivå.

 

Anfallsparet Jo Inge Berget och Vidar Örn Kjartansson fungerade så pass bra som jag hoppades. Självfallet kunde det varit ännu bättre men man förstod varandra bra i många situationer vad gällde instick, överlappningar och bollmöte. Kjartansson fick inte gjort något godkänt mål, men i en av många hårfina avblåsningar, offside eller ruff, så tryckte han in bollen distinkt bredvid Bea-Johnny. Oavsett målets legitimitet så verkade vår isländske utslocknade gejser samlat på sig nytt självförtroeende. Jag gillade det jag såg och har en förhoppning att han som relativt utskälld blir en av matchens positiva huvudpersoner i nästa omgång mot Häcken. Hans ribbnick var inte heller dum; utifrån AC:s missade sparks höjd och hans position så var den inte speciellt lätt att nicka nedåt med fart, utan försöket får ses som bra.

 

HR 20160428 MODDSen kom knallen som t.o.m. fick kameramannen att hoppa till. Sätt er då in Tobias Sanas situation. Inte ens vänd mot Göteborgs klacksektion, med rejält tilltaget avstånd. Inte yttrat en provocerande stavelse till föreningen som inte vill tina upp honom efter Ajaxsejouren. Utan nämnvärd speltid som bidragit till MFF:s prestation hittills i årets Allsvenska. Helt plötsligt dimper där ner en smällare med både lite sprängkraft och en inneboende missljud som kan orsaka öronproblem som inte kan repareras. Pjäsen landar några decimeter från honom och med nån ynka tiondel på sig att reagera så kan du ge dig fan på att du blir chockad vilket inte alls orimligen gör dig totalt kolerisk. Hade där legat en reservboll så hade det förmodligen varit den som använts, men istället skrev Sana in sig i svenska 2000-talets något klena spjutkastarhistoria (ja, Wikipediauppdateringstweeten var bland det roligaste jag sett där på sistone). Såklart kan jag stämma in i kören att någon form av tillrättavisning eller mindre straff är på plats, men hur i hela helskotta kan det vara som så att fokus bland journalisterna på plats direkt faller på honom? Uttala er för fan inte för snabbt! Skit i att ta ställning innan ni har fått se repriser och gjort en analys i huvudet! Vi behöver inte en kennel full av pudlar i direktsändning. Trots Jon Persson, som ånyo underpresterade, fanns på plats så var den annars kloke Jens Fjellström som främst får bära hundhuvudet.

 

Utfallet av kvällens abrupta avslut då? Ja det vet man ju aldrig. Vi snackar om disciplinnämnden. Deras vägar äro outgrundliga. Det kan bli säckhoppning om tre poäng. Det kan bli potatis-på-sked-race. Det kan bli mazarinätartävling. Eller så tar man ett krafttag och tydligt sätter ett prejudikat som gäller framöver. Eftersom linjemannen också direkt påverkades av bangern och det tydligen inte gick att sätta in fjärdedomaren på den positionen, så kunde inte matchen återupptas, oavsett om publiken fanns kvar eller inte. Något omspel av 13 minuter plus tillägg blir för olikt förutsättningarna som fanns före knallen. 0-0 känns som ett rån eftersom det var ett tydligt MFF-momentum. Det enda rationella är skrivbordsseger. Hur jäkla mördande tråkigt det än är. Istället för att mala ner och trycka in en segerboll sista fem mellan IFK:s nykomponerade mittbackar så får vi förmodligen se tillbaka på den här matchen som en skitseger. Istället för tre raka triumfer mot Göteborg så sätts en smutsig asterix in i statistiken. Istället för att fira så får vi gå i någon form av limbo förrän SvFF bemödat sig att klara av ärendet.

 

Vilken jävla skitavslutning på dagen. Och förresten; #backasana.

 

 

Tre stjärnor:

 

Konate 1604273 Pa Konate: Visar just nu att han faktiskt är en ytterback av hög allsvensk klass. Följdsam och svårforcerad på egen planhalva. Villigt rörlig och påpassligt opportunistisk när luckorna öppnas. Sitter på ett bra lugn och lyckas med de flesta passningarna, både framåt och i små trianglar.

 

 

Rakip 1604272 Erdal Rakip: Som någon uttryckte på Himmelriket; har börjat visa lite Durmaztakter med sina oväntade genombrott och hala spelsätt, som irriterar både motståndarna och deras publik. Imponerar mer och mer med sin boltouch och teknik. Cementerade sin startplats genom att prestera även på yttermittfältsplats.

 

 

Eikrem 1604271 Magnus Wolff Eikrem: Vargen har verkligen kommit stärkt ut från den karga vintern. Trippar fortfarande med samma härliga flexibitet men är ändå distinkt i sina passningar och beslut. Igår var han på nytt en bidragande faktor för att sätta upp flera av MFF:s bättre anfallsvågor. Sätter just nu press på anfallarna att börja prestera.

 

 

// Johan Lundahl
Twitter: @himmelsblagg

En insomnad rivalitet

Rubrik 20160311

På söndag ställs Malmö FF mot laget som klättrade upp högst på tronen under 2015. Ofint kan tyckas men en summerad tabell över 30 omgångar ljuger sällan. Norrköping har kravlat sig tillbaka upp till en position där man åtnjuter respekt, men för ett klassikerlag att faktiskt återta sin forna glans så behöver man nu accelerera rejält. Peking har drygt 20 år i barnbassängen närmst bakom sig som man behöver kompensera upp. Det kommer bli spännande att se ifall östgötarna kan befästa en roll i det allsvenska toppskicktet och därifrån vidareutveckla alla sidor av verksamheten. Utifrån tillströmningen publikmässigt så finns där underlag i Norrköping. Man behöver inte heller brottas med någon större konkurrens från varken innebandy eller handboll. Basketen lirar ju visserligen högt men käppakrigandet är inte i högsta divisionen (ännu åtminstone, men uppenbart i galopp när de Vita Hästarna ändå nosade på SHL ifjol) och den gamla antagonisten Sleipner för en anonym tillvaro längre ner i seriesystemet. Deras frånvaro till toppstriden gör att man trots historiska skillnader ändå kan lägga dem i samma utgångsfack som Elfsborg, Helsingborg och Kalmar. Det förstnämnda har sedan återkomsten till Allsvenskan 1997 gjort en imponerande resa. Men det är när det blåsa lite motvind som viljan och uthålligheten prövas bland dessa föreningar. Elfsborg tycks ha passerat någon form av zenit, alternativt så tar man ett nytt djupt andetag. Helsingborg och Kalmar känns mer ansatta av mjölksyra och deras resultat de senare åren pekar ändå på att man inte lyckats slå mynt helt av en tidigare framgångsvåg.

Kuhn har en rätt så stämningsfull pipa när han drar igång! #PRASS
Kuhn har en rätt så stämningsfull pipa när han drar igång! #PRASS

Norrköpings potentiella metamorfos innebär dock att de behöver nå sportslig framgång. Och helst ska man vinna Allsvenskan. Man ska göra det i en liga där ett lag skaffat sig ett monumental försprång gentemot konkurrenterna, eftersom två års CL-spel fyllt kassakistan till bredden. Ingenting avgörs med plånboksmätning, men man kan skaffa sig goda fördelar, framförallt vad gäller dynastibyggande. Söndagens cupkvartsfinal mellan Malmö FF och IFK Norrköping är just nu het. Fjolårets mest omtalade lag, i form av allsvenskt guld för gästerna och ett lyckat europaspelskval (ja plus segermatchen mot Shaktar; den framstår mer och mer som en förbannat bra prestation!) för hemmalaget. Det är lite av en tidig ramsättare för hela säsongen. Norrköpingvinst och man visar med tydlighet att man blir en utmanare till titeln 2016. Dessutom ”hjälper” man de som med önskvärd tydlighet är klart rädda för MFF:s monetära dominans. Man understryker även att de kan ta sig an en jobbig uppgift trots att de redan är klara för ett Champions League-kval. Mentalt är det säkerligen en riktigt nyttig episod inför vad som komma skall. För MFF är det en ännu spetsigare knivsudd att balansera på. Insatsen är riktigt hög; ett tillräckligt stort felsteg och Europachansen blåser bort redan innan säsongen har börjat. Inte för att jag vill tro det, men där finns en liten risk att detta kan trubba av vissa bitar av truppens geist. Man vill vinna Allsvenskan, och det kommer man stenhårt gå för. Men känslan är att kittlingen från kontinenten behövs praktiskt för en trupp med Malmös kvalité ska ligga på topp. Men å andra sidan så kan vi gå all-in på revanschkortet. Glöd i ögonen på ett lag med MFF 2016-års färdigheter kan bli en plåga för resten av Allsvenskan.

Malmö och Norrköping är två industristäder som under perioder i Sveriges historia haft olika mycket betydelse. Den enas framgång kom inte allt för sällan på den andras bekostnad. Under 40- och 50-talet turades man om att prenumerera på SM-titeln. Kanske kan en tät, intensiv, chansrik men ändå grisig match i den arla skånska våren bli en ny gnista i ett falnande klassikermöte. Lite nytt syre tillkom ju uppenbart under föregående säsong när Norrköping vann 3-1 hemma (vill gärna glömma Pa Konates bedrövliga tackling strax före halvtid som gav de vitklädda 2-1 på straff) och kunde bärga guldet i matchen där Markus Rosenberg fick skulden från Pyjamaslaget för att de inte vann SM-guld. Varför inte återfå lite lagom prestigekänslor som era far- och morföräldrar kan ha hyst mot dessa kaxiga uppstickare?

En seger för Peking mot ett pengapumpat Malmö kan vara andra trappsteget på något riktigt stort. Ibland, med lite översikt på hur allting blev, så finns där distinkta riktningsförändringar beroende på småsaker. Små fjärilsvingslag som drar med sig en tornado på sikt.

Men vänta nu här… Det är ju vi som är stormen. Och vi har Guillermo Molins. Och han gör mål igen!

// Johan Lundahl
Twitter: himmelsblagg

 

Förmodad startelva inför söndag
Förmodad startelva inför söndag. Ingen skräll, men skadade Rasmus Bengtsson ersätts av unge Franz Brorsson.

 

Förmodad bänk: Andersson, Carvalho, Konate, Rakip, Wolff Eikrem, Mehmeti, Molins

Indisponibla: Bengtsson, Vindheim, P.Johansson, Sana, Svanberg,