Trevande triumf

Det mesta har sagt redan om Örebromatchen men självfallet ska jag kräka ur mig mina reflektioner av vad som skedde. Jag hoppades på en veritabel knockout. På ett kanske orimligt vis. Men med lite distans så var nog utfallet av matchen ganska optimalt. Varför det?

 

– Malmö fick möta ett annat topplag direkt. Visserligen utgår alla ifrån att himmelsblått ska knyckla till Örebro beroende på allehanda faktorer från plånbok till historia, men likväl så gav den tighta tabellpositioneringen ett utmärkt incitament för tre poäng (om där nu på något sätt skulle finnas ett tvivel).

 

– Med den trevande matchinledningen och ett bortalag som faktiskt försökte rulla boll under första halvan av halvleken så fick Malmö långsamt reglera upp vredet för anfallspelet. Är det något som jag tycker kan ses tydligt sedan Elfsborgsmatchen fjärde omgången så är det att med ett tillknäppt försvar som slipper att försvara i allt för rask rörelse, så är MFF Anno 2016 svårforcerat. Mot Örebro kom påminnelsen direkt, matcher vinns bakifrån.

 

– Malmö vann bara men en liten bollusling; 1-0, men det var med en rejäl mersmak. Chanserna under andra halvlek involverade i stort sett samtliga spelare på ett eller annat sätt. Eller nja, var där någon hörna som blev riktigt farlig? Vi har blivit bortskämda sedan förra sommaren på fasta situationer (som inte sker från elva meter kan vara värt att tillägga). Risken är noll att inte denna ineffektivitet kommer att fortsätta att hanteras och finpoleras framöver.

 

– Sättet som andra halvlek flöt fram och mynnade ut i en lättad trepoängsocean kändes som ett rejält styrkebesked. Närkingarna hade inget att svara på MFF:s kraftfulla bevakande, som härligt nog aldrig blev passivt. Örebro har ändå gjort en hel del mål, mycket beroende på offensiva kvalitéer men dessa hölls i schack på ett imponerande vis. Detta var ett typexempel på en nermalning utan målslakt.

 

– Målet som den hyfsat månghövdade publikskaran bjöds på var ett tydligt bevis på vilken sort spetskompetens som man mönstrar genom att spela Enock Kofi Adu. Den där svepande men ändå oerhört finstämda precisionen är högre än vad Allsvenskan borde kunna husera. Dessbättre, om man ser det ur ett pragmatiskt blått öga, så saknar ghananen ett par andra egenskaper (fullfjädrat närkampsspel, djupledshot och skottfot) som värdesätts högt bland Europas topp 5-ligors topp-5-lag, och därmed faller under radarn. Adu gjorde ingen av sina mest iögonfallande helhetsinsatser, men likväl lirkar han upp gnällbältianernas bussdörr. Varsågod Allan, ett kvitto på varför Adu för närvarande bör gå före Oscar Lewicki i de flesta inför-match-scenarier med skadefri trupp.

 

För övrigt är det bedrövligt att Erdal Rakip inte ens varit uttagen i OS-bruttotruppen.

 

 

Tre stjärnor (med fortsatta grafiska tillkortakommanden):

 

*** : Rasmus Bengtsson

Såklart måste jag exponera att flera onödiga sekunder av matchen användes för att avhandla Faster-Harder-Scooter-frillan från mitt håll. Istället borde jag luppat än mer hur bra Ralle faktiskt var i denna match. Avväpnade i princip allt som kom via luften och backen (bortsett RÅP:s skott från nära håll). Jag hoppas att Pladderkajans kåserier om klubbyte är en lika stor lögn som dennes agentmässiga förträfflighet.

 

** : Jo Inge Berget

Missade förvisso några passningar här och var men var ändå hela tiden med där det hände. Förkroppsligar i mycket den intensitet som Allan Kuhn förkunnar varje gång han öppnar foderluckan. Malmö ska vara hungrigast i varje situation. Oavsett om det är att skalla in en boll eller att täcka en boll till hörna med hela härligheten. Det där skägget börjar för övrigt bli så maffigt så det kan göra fälleben på vilken ovetande stackare som helst.

 

* : Anton Tinnerholm

I tuff konkurrens med ytterbackkollegan Pa Konate. Avvägde smart när löpningarna skulle tas. Har även vågat kliva in i banan på de offensiva utflykterna. Snart sitter nog fasen ett inlägg där det ska. Hade råkoll på defensiven. Anton har på två år blivit unison med Malmömentaliteten.

 

 

AIK, hoppas ni firar rejält segern mot Europa FC. Det får bli dessa minnesbilder ni använder er av för att inte drunkna i tårar på söndagkväll.

 

// Johan Lundahl
Twitter: @himmelsblagg

Adusituationen

Långfredagen 2016 kröntes med att Malmö FF, inför ett relativt öde Swedbank Stadion, krossade finska HJK med 4-0. Vi längtande himmelsblå fick anledning att jubla flertalet gånger. Guillermo Molins levererade passningar på ett sätt som gör att Sportchef Daniel Andersson bara måste greppa den bläckdoppade gåspennan. Markus Rosenberg ser hetare ut än på ett antal månvarv och kommer inte nöja sig med att vara näst- eller tredje bäst i årets Allsvenska. Men vi fick än en gång känna på att där finns en elefant i rummet. Som tycks vara jobbig att tala om. Men frågan är hur situationen skall hanteras. Enock Kofi Adu var typ bäst på plan under sin stund på plan.

Adu är i sina bästa stunder en spelare som inte borde vara nära en allsvensk innerplan. Hans kompetensnivå vad gäller spelfördelning och bollhanteringen runt denna är magnifik utifrån ett svenskt serielunksperspektiv. Under sejourerna i Europa 2014 och 2015 visade han med önskvärd tydlighet varför han redan spelat CL. Han, tillsammans med Markus Rosenberg gick i bräschen för att MFF skulle våga spela fotboll, även mot stormakter från kontinenten. Det blev ändå två segrar och ett flertal behjärtansvärda insatser, som la ett uppfräschat himmelsblått ankare inne i den flådiga marinan. Vi har delvis återvänt till rampljuset och fått betalt för det. Och där i har Adu varit en av huvudrollsinnehavarna.

Ghananen har redan från sin ankomst antytt att han ämnar att hitta en större manege för sig själv. Det är inget fel på självförtroendet, men å andra sidan kan han med svenska mått backa upp det tämligen starkt. Det har ryktats om israeliskt och spanskt intresse vid ett par tillfälle under fjolåret men inget konkret läckte ut. Istället så besudlades vi med pladder från den onämnbara ”chefen” som drar i Adus trådar; han var på väg att lämna och han skulle till USA:s Malmö (det borde man väl kunna kalla det om Malmö ska vara Sveriges Chicago?). Och där var säkert en hel del som med mig tänkte något i stil med: ”Okej, vill du så jäkla gärna iväg så varsågod. Vi vill ha spelare som vill spela i Malmö FF. Om jänkarna betalar oss skäligt så kör på.”)

Men. Helt plötsligt blev det kalla fötter. Adu talade ut i pressen. Han vill vara kvar i Malmö. Han älskar fansen och vill hjälpa Malmö till nya framgångar. Okej..

Nu står Malmö helt plötsligt i en situation där man inte bara är ytterst välklädd på mittfältet, utan även måste prioritera vilka plagg som bör användas. Om man avser att sälja Adu i nästa fönster, vilket känns som ett rimligt antagande, utifrån dagens manskap, så behöver han matchspel. Hans insatser i Malmös Europaäventyr boostar hans värde nu, men om fyra månader är villkoren och prislappen en helt annan. Speltid i Allsvenskt sammanhang är en bristvara utifrån spelaruppsättningen. Oscar Lewicki, Erdal Rakip och till viss del Mattias Svanberg och Erik Andersson blir direkt påverkade av Adusituationen. Även Magnus Wolff Eikrem, Vladimir Rodic och Guillermo Molins kan få en släng av konsekvenserna.

Det är ingen lätt situation att deala med. Sportchefen domderade ut på ett ovanligt myndigt vis vad han tyckte om det hela och inte minst för att sätta hårt mot Pladderkajan. En del lät sig övertygas av Adus fina insats mot ett ganska blekt och oinspirerat finskt motstånd. Många hävdar att Lewicki försvinner i sommarfönstret och då är det gott med en kickass backup. Där finns många osäkra parametrar i det hela.

En stabil centrallinje behöver tid att spelas ihop. Således finns där såklart mer problematik än Adusituationen. Men det hade varit fantastiskt skönt att ha avhandlat denna illaluktande soppa.

Själv anser jag att följande lösning känns adekvat. Erbjud Adu att stanna i Malmö och slåss om plats i startelvan på lika villkor. Som han enligt sina senaste uttalanden vill göra. Mot att han förlänger sitt kontrakt med ett år. Det året som han till viss del bråkat bort med sin gräset-är-grönare-på-andra-sidan-attityd. Han har möjlighet att fortfarande lyfta en ansenlig allsvensk lön och kommer därtill förmodligen få en god chans att ta sats mot VM 2018 och Afrikanska Mästerskapen året innan. Om detta inte godtas, så säger vi så. Varsågod att gå till första bästa -spor. Ta inte energi från ett lag och en organisation som ämnar att fokusera på att vinna titlar. Ta inte plats för spelare som ämnar att iklä sig den himmelsblå tröjan som ordinarie, före man ska ut och äventyra i Europa (Erdal Rakip! Det uttalandet har blivit synonymt med dig!). Ta inte bort den glans som du förtjänat utifrån finfina insatser genom att bråka dig ut ur ett kontrakt. Det är inget värdigt vis för en spelare av din kaliber, Enock.

För övrigt anser jag att Pladderkajans licens bör förstöras.

// Johan Lundahl
Twitter: himmelsblagg

Tvåfrontskrig

Inleder med att konstatera att det här med att vara fotbollsproffs på bortaplan inte är det lättaste tydligen. När det inte handlar om arbetstillstånd (som för Afonso Alves för ett antal år sedan) så är det Trafikverket som vill in och peta. Enock Kofi Adus Slippery Slope går på ännu en puckel när han blev stoppad med ogiltigt körkort. Pladderkajan, ingår inte de här bitarna i ditt agentskap? Tänk om han kunde byta ut lite av sin mediala översättarattityd mot praktisk hjälp med sådana här bitar. Inte för jag är bevandrad i vilka förpliktelser som normalt ingår som agent, men en sådan här sak känns inte konstigare än julklappsinslagning i varuhusen runt jul.

En kvartett är utkristalliserad. Fyra lag kan vinna Svenska Cupen anno 2016. Malmö FF är lyckligtvis ett av dem; de andra är som ni säkert vet Häcken, Hammarby och Kalmar. 1989, när Malmö senast vann cupen, är en hel jäkla evighet sedan, utifrån att Malmö är det laget som vunnit Cupen flest gånger. Ingen av lagen som kom före himmelsblått 2015 är kvar i turneringen. Norrköping lirade jämt mot Malmö men saknade kylan och turen medan Göteborg lyckades vaccinera sig mot målgörande. Elfsborg blev faktiskt utmanövrerade av Kalmar på hemmaplan medan AIK visserligen hade mer boll derbyt, men kändes trubbigt och långsamt. För Peking, Götet och Gnaget är det skitsamma egentligen. För de på senare år kvalprenumererande Boråsarna så blir året en katarsis. Vad den leder till är höljt i dimma. Men oavsett. De har enbart ligatiteln att fokusera på. En fördel? Det brukar ju hävdas så.

Det har snackats och propsat många gånger sedan 1989, men i år är det gravallvarligt. Med två års kontinentfarande i den finaste av turneringar så har man både inhåvat spelmässig- och föreningsorganisatorisk rutin. Detta har inducerat en rankingpoäng som varit bortblåst från Sverige sedan före Bosmandommen. Malmö kan dra stor nytta av sina tidigare insatser. Detta kan vara året då MFF inte bara skulle deltaga i Europa utan att på allvar hävda sig och trycka sig ut i ett Europa League-slutspel. Både Midtjylland och Molde visade att det är en realitet för nordiska lag. Via ytterligare CL hade förstås varit förstavalet ur ett monetärt perspektiv (och kanske än viktigare; man hade haft 19 SM-guld), men vägen via ett Europa League-gruppspel känns kanske än mer lockande. Både utifrån ett kompetensperspektiv, men även från supporterhåll, då risken för att Klapphatts-VM skulle få en anhalt på Nya Malmö Stadion känns någon mindre sannolik. Matcher i stil med kvalmatcherna mot Prag, Salzburg och Glasgows kelter; matcher där vi inte på långa vägar är slagna på förhand. Där media fokuserar på Malmö istället för motståndarlagets stjärnor. Där Stormen tornar upp och eskalerar under den falnande Malmökvällen. Stormen är kanske det som mer än något annat drar med sig nya himmelsblå in i vår smått magiska gemenskap. Och därmed gör oss starkare.

Väldigt få av Europas klubblag kan känna sig säkra när de kommer till Nya Malmö Stadion. #hexxenkessel
Väldigt få av Europas klubblag kan känna sig säkra när de kommer till Nya Malmö Stadion. #hexxenkessel

MFF hade inte så mycket att sätta emot varken Donetsk, Paris eller Madrid under returmötena i CL-gruppen under 2015. Å andra sidan är alla tre lagen kvar i slutspelen de avancerat till. Någon tur med Infantinos tombola, det hade vi inte. Kan man hoppas på bättre tur nästa gång? Eller rent av gambla deluxe i ett CL-playoff och mer eller mindre strunta ifall det blir CL eller EL? Det känns som en jäklig bisarr fråga att ställa sig utifrån den grova pengaklyftan som skär genom framgångslandskapet. Men är det mer pengar som behövs nu eller är det sportslig framgång? Når man sportslig framgång med säkerhet bara för pengarna finns på kontot? Och den så hjärtligt diskuterade frågan med Glennarna: är långa kampanjer (eller vinster) i förlorarcupen en större merit än delta (eller att bli tvåa) i mästarcupen?

Malmö hade förmodligen fått fler jämna matcher där både defensiv och offensiv får stimuleras via Europa League. Man hade kunnat ta små viktiga deletapper helt enkelt. Eller är det helt enkelt så att bli grupptrea i en CL-grupp som man bäst förbereds på ett EL-slutspel och injiceras med ytterligare likvida medel? Jag lutar mig mot det sistnämnda, som någon form av lyxkompromiss, men tycker ändå att diskussionen är lite fascinerande.

Eller. Hade det varit att föredra en sorti från 2016 års Europascen så att andetaget kan bli extra djupt och all kraft kan riktas mot att återerövra Lennart från sin östgötska exil?

Eller kräver truppens kompetens ett tvåfrontskrig för att få ut all sin energi och förmåga? Hela sörjan grundar sig ju på att Malmö inte har blivit topp 3 2015, vilket aldrig bör vara fallet. Men å andra sidan, så kanske inte man inte tar cupen på tillräckligt allvar annars. Många beroenden av varandra och många funderingar som inte kan sammankopplas mer än i ett abstrakt supportersammelsurium.

Jag upplever att det är en tämligen enad front bland kärnsupportrarna. SM-guld är alltid det primära målet. Allt annat skall nedprioriteras för detta. Jag håller självfallet med. Vill inte vinna så finns där gott om andra lag att hålla på. Malmös väg har alltid varit segervägen. Sen att den betyder att vi måste ta fler poäng i en fyrlagsgrupp än några absoluta topplag på kontinenten. A vadådå?

Johan Lundahl
Twitter: himmelsblagg

 

Förmodad startelva inför lördag. Det verkar som Rasmus Bengtsson, trots en relativ osäkerhet bildar mittlås tillsammans med Kari Arnáson. Annars inga förändringar.
Förmodad startelva inför lördag. Det verkar som Rasmus Bengtsson, trots en relativ osäkerhet bildar mittlås tillsammans med Kari Arnáson. Annars inga förändringar.

 

Potentiell bänk: Andersson, Brorson, Konate, Rakip, Wolff Eikrem, Molins, Bergqvist

Indisponibla: Vindheim, Svanberg, Sana

Cupkvart och irritationsmomentet

Rubrik 20160306Malmö FF är vidare i Svenska Cupen. Inga konstigheter, bara att konstatera. Kvartsfinal blir det och ännu en hemmamatch i preallsvenskt fotbollsnäste som ruvar på sin kollektiva revansch. Även om matchen relativt länge var en oviss uddamålsledning så kunde första halvlekens spelövertag till slut omsättas. Himmelsblått fick sätta en bock med fyra effektiva och kliniska mål, i 2016 års checklista, författad av Allan Kuhn. Vidar Örn Kjartanssons klassförlängande av Markus Rosenbergs knixiga lobb gav Himmelsblått möjligheten att få arbeta i ledning under hela matchen. Anders Christiansens slitbrytning och efterföljande räd knöt upp alla former av nervknutar. Guillermo Molins lättade leende efter sin två strutar, var mycket bättre än den vintersol som saknades under lördagseftermiddagens grå Malmödis. Om det är någon som surmulet postulerat att MFF anno 2016 inte har vad som krävs (där har förekommit en hel del härliga domedagsprofetior redan på Himmelriket) så hoppas jag de haft en riktigt stillsam kväll fylld med rannsakan och eftertanke.

AIK har också nio inspelade pinnar och därtill 10-2, precis som MFF. Tre av grupperna skall spelas klart under söndagseftermiddagen, men maximalt kan två lag skrapa ihop en bättre statistik och således så kommer Malmö IP få en snabb chans att sudda ut debacklet mot Örebro i fjol.

 

Vad betyder några av lördagens svar för Kuhns lagbygge i praktiken?

Att Allan känner att han satsat på rätt hästar inledningsvis. Den allsvenska starttruppen stramas åt. Av Sundsvallsmatchens 11 spelare, så är 9-10 redan mer eller mindre inskrivna att ta första skiftet när Norrköping gästar i premiären.

Rasmus Bengtsson fick ännu en gång utgå från en match. Det är fortsatt oroande att en rutinerad spelare centrallinjen inte lyckas få någon kontinuietet i sin spelsituation. Där kommer bli gott om möjligheter för Franz Brorsson och Felipe Carvalho att vikariera. Och varför inte Oscar Lewicki och kanske t.o.m. Behrang Safari till sommaren. Inte måla fan på väggen för tidigt, men jag önskar Rasmus får komma in i ett flow. Då är han vår bästa mittback.

Mittfältsterriern Christiansen är en spelare vars kaliber verkligen är på den dyrare hyllan som Åge Hareide förordade att vi skulle börja snegla på. Hans mångsidighet innefattandes både den riviga och fysiska biten kombinerat med ett passningsspel av hög standard. Detta förpackas inslagen i en ödmjuk och ambitiös revanschlusta för en Europatripp som inte blev vad han hoppades på. En tydlig konsekvens av detta blir att den gode bollvirtuosen Enock Kofi Adu med gott samvete kan brädas och placeras bakom fiskpinnarna i frysen (för en kortare period till att börja med). För Christiansen är bättre, mångsidigare och verkar ha ett genuint intresse att spela i Himmelsblått. Och. Hans har inte ”Pladderkajan” som sin talesman, rådgivare och ”chef”, som ghananen vid flera tillfällen etiketterat honom som.

Molins fick drygt 20 minuter för att spetsa till sin form till något som är tillräckligt pålitligt för att ett efterlängtat kontrakt kan skrivas. Han tog tillvara på tillfället och visade upp en härlig vara-på-rätt-plats-vid-rätt-tillfälle känsla. Jag tror att dessa mål lyfter bort lite orosmoln från hans redan brydda tankar. Hans skadehelvetes psykologiska inverkan skall inte underskattas och jag hoppas Daniel Andersson har med detta i beräkningarna när han huttar upp pergamentet och gåspennan på måndag efter träningen. Gische kommer vara en tillgång i MFF:s giftiga offensiv, oavsett roll och speltid. Och hans symbolvärde är riktigt högt. Men… Sen så är han ju affärsbekant med den där ”Pladderkajan”.

Han är inte jätteomtyckt som agent i Malmölägret. Han kanske har andra kvalitéer dock? #huttahaninällorna

För närvarande upplever många med mig, via allehanda forum, att Hasan Cetinkaya en ständigt smygande Ormtunga, som i Mammons tjänst besticker sina klienter, vissa mer klentrogna än andra, med tveksamma karriärsmöjligheter. Att denna före detta allsvenska spelare tycks sakna spelkänsla eller självinsikt är beklämmande och sorgligt. I sann supporterförtvivlan så känns det som han har nässlat sig in bland samtliga spelare truppen, även om det såklart inte är fallet. Därför kan jag inte sluta le inombords när Daniel Andersson går i klinsch mot hans höga spel och tveksamma tillvägagångsvis för att hantera det mesta runt en spelaraffär. Adu har i princip från första fönstret börjat ragga europeiska större sammanhang. Han har blivit lallad med lite extra utifrån allehanda vinklingar, men någonstans så behöver man sätta ner foten och ta kommando över den hör sortens skenande situationer. Och Hästhandlaren måste tyglas. MFF:s spelare sitter i en progressiv och stabil tillvaro. När topp-5-ligornas topp 5-lag knackar på dörren och visar genuint intresse kan vi snacka. När Mersin eller Valfritt -spor vill komma på REA så ska vi bestämt (och om vi är på humör, vänligt) tacka nej.

Om någon har en hum varför Hasan blivit så pass frekvent associerad som han är bland spelare, så får ni gärna delge detta i kommentatorsfältet eller via Twitter.

 

Slutligen, vem är bäst att få möta och vem slipper man?

Göteborg och Elfsborg är borta. Norrköping lär klara en topp-4-placering bland gruppettorna och Solna är redan klara. Häcken kommer med största sannolikhet inte göra det. Jag fattar att det kan ta emot, men jag hade önskat att vi knycklade till Häcken rejält. Fick en utmaning där både laget och supportrarna får en chans att sluta upp och gemensamt påla fast spöket så det håller sig borta när Allsvenskan drar igång. Självklart hade jag inte tackat nej till att möta Syrianska, men med en ny och obefläckad coach som Kuhn, så kanske man kan vända blad på denna mentalt ansträngande fars, vilket Häckenmötena blivit.

Vi ska inte backa för utmaningar. De är till för att övervinnas. Det har vi gjort Tillsammans i 106 år.

// Johan Lundahl
Twitter: @himmelsblagg