Vågar Malmö göra en Skellefteå fullt ut?

Det har nu gått över två veckor sedan Malmö och Björn Hellkvist gick skilda vägar. Det framstår som allt mer tydligt att detta INTE var något Patrik Sylvegård hade räknat med. Att Malmö fortfarande står utan huvudtränare är något som jag tolkar som att Sylvegård räknat med att köra vidare med Hellkvist. Det hade inte jag alls haft några problem med, han visade resultat samtliga säsonger han var i klubben, även om det tydligen gnisslats från en del spelare. Då kan vi också tänka oss att Hellkvist valde att säga tack och hej på grund av att exempelvis Tommy Qvarfort går ut och snackar om saker han inte över huvud taget borde ha med att göra. Åtminstone inget han borde yttra utanför klubbens väggar. Styrelsen ska sköta sitt jobb och hålla sig borta från media helt och hållet som jag ser det. Är de inte nöjda med det sportsliga får de helt enkelt avsätta Sylvegård som ska sköta den biten som han vill utan inblandning uppifrån. Situationen som den är nu känns alldeles för mycket ”cirkus-Mif” som det såg ut förr, innan det blev en mogen klubb vilket jag ändå tycker att man börjat likna sedan Sylvegårds inträde som VD.

Nå, nu är det som det är och vi fick tack och lov se Sylvegård gå segrande ur kampen om att sätta Stephan Lundh vid rodret igen. Inget fel på Lundh, men han känns ungefär så långt ifrån den kandidat Malmö bör leta efter. Jag tror nämligen inte att Lundh är killen som är beredd att helt underkasta sig en klubb och spela det spel klubben bestämt sig för att spela framöver. Lundh vill spela sin hockey och det är helt i sin ordning, men det är inte vad Malmö behöver som sagt. Man har bestämt sig för att använda Skellefteå som förebild och en sak som är väldigt stabil i just Skellefteå är att man spelar sitt spel och det spelet ska tränaren som kommer ställa upp på, punkt slut. Därför fungerar det också alldeles utmärkt för västerbottningarna att ta in ganska orutinerade huvudtränare. Det spelar liksom ingen roll. De är bara en pusselbit i laget, varken mer eller mindre viktig än någon annan. Detta vet alla ledare och spelare, det spelar ingen roll vem som tränar Skellefteå. Spelet kommer se mer eller mindre likadant ut, oavsett vem som står i båset. Ett oerhört smart sätt att bygga ett lag på, det finns aldrig några frågetecken att räta ut. Exempelvis hade Hans Wallson, som antagligen är en önsketränare för Sylvegård, aldrig tränat på högre nivå än J20 innan han blev huvudtränare i Skellefteå. Han plockades helt enkelt upp likt en egen spelare från det egna juniorlaget. Ännu en garant för att han står för det spel klubben vill se på isen. Anders Forsberg som var innan Wallson hade inte heller tränat annat än juniorlag innan han blev A-lagstränare i Skellefteå.

Alltså, det är viktigare att Malmö hittar en kandidat som ställer upp på lagets idé om hur det ska se ut på isen än att man hittar ett namn som haft framgångar på andra ställen förut. Det är i varje fall vad jag tycker och därmed tycker jag också att det är mycket viktigare att man hittar en person som är bra på att hantera grupper av människor än en meriterad tränare. Här kan man säga att Hellkvist kanske inte var helt optimal av vad jag förstått, den biten har mer fallit på Jesper Mattsson som tack och lov blir kvar. Därmed inte sagt att en meriterad tränare är fel, men som jag ser det är huvudsaken att denna person ställer upp till 100 % på Malmös vision helt utan prestige. Att hitta meriterade tränare som är beredda att gå in utan prestige eller köra sitt race tror jag faktiskt inte är helt lätt. Det ryktas att man kommer plocka in Martin Filander som den andra assisterande tränaren och det känns som en kille som ännu inte hunnit skaffa sig någon större prestige, är ung och med på nytänk. Den intressantaste frågan kvarstår dock som sagt, vem ska ha huvudansvaret i båset? Vågar Malmö göra en Skellefteå? Nja, det tror jag inte faktiskt. I J20 finns en endast 26-årig Viktor Stråhle som huvudtränare och i J18  (SM-brons igår) Tomas Kollar. Hade Sylvegård plockat upp någon av dessa herrar som ansvariga för A-laget hade antagligen Qvarfort gått fullständigt bananer, skickat Sylvegård på permanent semester och därmed på allvar påbörjat återtåget till Hockeyallsvenskan. Men, både Stråhle och Kollar kan ”Malmösystemet” och jag hade personligen tyckt att det hade varit en modig väg att gå. En väg som påminner om det Skellefteå man så gärna vill kopiera. Oavsett vad svaret på tränarfrågan blir, känns det helt i sin ordning att det inte blev den trygga och bakåtsträvande lösningen som Stephan Lundh hade inneburit. Jag räknar med att återkomma i frågan inom mycket kort.

Hellkvist lämnar och sågas av Himelfarb

Det har antagligen inte undgått någon under dagen att Björn Hellkvist nu officiellt också avslutat sin tid i Malmö. Tre framgångsrika säsonger fick han vara med och under åtminstone hälften var det också han som styrde skutan. På isen har vi sett rejäla framsteg för spelarna, borta är det ganska sega lag Malmö var innan han tillträde. Det råder nog ingen tvekan om att han var en krävande herre som inte lämnade mycket utrymme för ”glidare”. Som vanligt med krävande ledare leder det till en del missnöje. Framför allt från spelare som känner sig förfördelade. Detta kan också vara en anledning till att Mats Lusth fick gå efter förra säsongen, ännu en herre som har höga krav och antagligen ett ganska burdust sätt stundtals. Nu är både han och Hellkvist historia i klubben, åtminstone för tillfället.

 

Björn Hellkvist
Björn Hellkvist har funderat klart i Malmöbåset.

 

Jag hoppas att det löser sig med ersättare inom kort. Det är inte optimalt att stå utan huvudtränare när man ska värva spelare och dessutom jagar spetsförvärv. Jag tar för givet att klubben redan har ett eller flera heta spår man jobbar med, allt annat hade varit amatörmässigt. Men visst, risken finns att Patrik Sylvegård ville och räknade med att behålla Helllkvist men inte fick med sig styrelsen. I så fall skulle man kunna stå där, utan några vettiga spår att gå på. Men låt oss hoppas att det inte är så.

En annan sak som troligen få undgått idag är den MASSIVA sågning av Hellkvist som Eric Himelfarb levererar i Kvällsposten. Då ska man veta att Himelfarb, även om han kommer lämna, fortfarande tillhör Malmö. Att på detta sätt gå ut och leverera denna typ av intervju känns för mig ytterst oprofessionellt, oavsett sanningshalt. Det är sådant man kan lämna till memoarerna, som Peter Lindmark gjorde. Det kan vara så att allt Himelfarb säger är sant. Men lika sant är det säkert också att det inte är hela sanningen, det tror jag att vi kan vara helt säkra på. Förhoppningsvis är Hellkvist professionell nog (som Lusth i fjol) att inte över huvud taget kommentera intervjun.

Himelfarb bidrog starkt både i slutskedet av förra säsongen och stundtals under innevarande och de insatserna ska han givetvis minnas för. Men för mig sjönk han en bra bit på respektstegen efter denna offentliga sågning av Hellkvist, jag tycker att det är respektlöst och som sagt oprofessionellt. Personligen tycker jag att det räcker och blir över med det glappande Tommy Qvarfort sysslar med. Det påminner allt för mycket om svunna, mörka tider i klubbens historia för att jag ska känna mig trygg i att utvecklingen fortsatt är på rätt kurs. Att spelare gråter ut i media känns allt för mycket cirkus i min bok. Dessvärre grumlar detta nu åtminstone mitt minne av Himelfarb, ett inte speciellt värdigt slut på hans tid i Malmö. Synd, oerhört synd.

Tomheten känns bra, för en gångs skull

Det har inte hört till vanligheterna att Malmös säsonger slutar så tvärt som i år. Det har hänt en gång de senaste tio åren, 2013 då laget slutade nia i Hockeyallsvenskan och inte ens fick slåss om platser till Kvalserien. Då kändes det förnedrande, laget hade blivit ett bottenlag i landets andraserie och det gick inte ihop med någonting i min världsbild. Tack och lov var den säsongen en engångsföreteelse, året efter var Björn Hellkvist på plats med sitt nytänk och plötsligt vann man hela serien. Det kändes som en pånyttfödelse för laget och det är frukterna av denna förvandling som nu gör att Malmö är där man är.

Det känns också mycket bra att nu kunna sitta och njuta av spännande matcher med främst Hockeyallsvenska lag faktiskt. Jag måste erkänna att de åttondelsfinaler som pågår i SHL känns fullständigt ointressanta för mig. Just i kväll ser jag den spännande uppgörelsen i Slutspelsserien där Leksand och Mora gör upp om att få möta Tingsryd i kampen om en kvalplats mot MODO.

Malmö kan nu i lugn och ro börja bygga laget som ska försöka ta ett steg till, så att jag kanske också kan få ett visst intresse för åttondelsfinaler nästa säsong. Klart är att följande spelare inte ingår i kommande säsongs trupp: Pontus Sjögren, Henrik Hetta, Johan Björk, Kent McDonell, Eric Himlefarb, Joey Tenute och T.J. Galiardi. Fyra av dessa var del av stommen i Hockeyallsvenskan och det var helt klart bara Hetta som Patrik Sylvegård var intresserad av att behålla. Tenute var oerhört viktig i Hockeyallsvenskan, men kändes något mer alldaglig i SHL. Hans insatser för klubben måste ändå hyllas, en riktigt bra värvning när det begav sig men hans uppdrag är klart och det känns som en lycklig skilsmässa.

Ingen av de man tappar eller gör sig av med är speciellt svåra att ersätta rent skicklighetsmässigt på isen. Hettas träningsvillighet är dock ett unikum och McDonells ledaregenskaper är kanske också svårare att ersätta. Ett vettigt val är så klart att låta Mathias Tjärnqvist stanna en säsong till, en given ledare och lysande i spelet framför motståndarkassen. Men, håller han en hel säsong till? Det finns många frågor och inte minst, hur gör man i tränarfrågan? En del av frågorna kommer nog förvandlas till utropstecken inom kort. Hur som helst är det ganska angenämt att sitta och fundera på frågor som dessa. Betydligt trevligare än det man antagligen funderar på i Karlskrona och Örnsköldsvik för tillfället.

Mellanmjölkstunt Malmö avslutade med storförlust

Man skulle kunna tro att Malmö kanske skulle tycka synd om sig själva, med tanke på det nu absurda manfall som plågar truppen. Så var dock inte alls fallet i första perioden mot Linköping. Istället gör Malmö en pigg och fin insats med sina nio ordinarie forwards och fem ordinarie backar, dessutom gjorde Jonas Gunnarsson en fin förstaperiod. Det måste också påpekas att unge Magnus Molge gjorde jobbet förvånansvärt moget från sin backplats. Han hade inga som helst problem med att sticka offensivt när tillfälle bjöds, roligt att se att han tar sin chans att visa upp sig. Linköping spelade lite som det brukar se ut i sista försäsongsmatchen i första perioden.

När de väl började trycka på lite i andra perioden började också puckarna rulla in bakom Gunnarsson och då kunde man se en antydan till uppgivenhet i det tunna Malmölaget. Jag tycker ändå att man spelmässigt gör så gott man kan med det man har. Både Henrik Hetta och Eric Himelfarb hade lysande lägen att ge Malmö ledningen, men ingen av dem har rosat marknaden med effektivitet i vinter så att de bommade kändes inte förvånande. Det var flera spelare i Malmö som klockade in på över 20 minuter och givetvis orkade inte Malmö stå upp och segern för hemmalaget var solklar och rättvis.

Vi tar alltså nu farväl av den första säsongen i högsta ligan sedan medeltiden, som det känns. Motvinden har varit rejäl stundtals, men laget gjorde vad som krävdes förutom att ta sig förbi Rögle i tabellen. Å andra sidan gjorde skador och sjukdom på slutet att det i teorin blev ruskigt svårt och i praktiken omöjligt. Man reste sig när pressen var som allra störst och gjorde några av säsongens bästa matcher, vilket defintivt säkrade kontraktet. En del spelare har kanske överpresterat stundtals, medan andra inte kom upp i den nivå jag hoppats på. Det som känns allra mest skönt är att man även kommande säsong får se Nils Andersson i Malmö, han har potential att bli ännu bättre än han redan är. Landslaget nästa säsong?

Nu tar alltså silly season vid för Malmös del, det första som står klart är att Hetta tackar för sig och drar till Västerbotten och Skellefteå. Tråkigt, men samtidigt ett lysande tillfälle för Malmö att spetsa till laget också.


Bäst i Malmö

*** Jens Olsson – Spelade mest av alla på isen och var bara inne på ett baklängesmål, förtjänade istiden och gjorde få misstag.

** Jeremias Augustin – Spelade över tjugo minuter och är inte inne på några baklängesmål, stor defensiv insats av denne lojale herre. Frågan är om det var hans sista match i klubben?

* Nils Andersson – Som vanligt bland de tre bästa i Malmö, även om han var inne på fyra baklängesmål. Bidrog mycket i spelet över hela banan.

Dags att stänga säsongen 2015/2016

Malmö beger sig till Linköping för att avsluta denna lyckade debutsäsong. Det har blåst vindar under året. Dels på grund av längre svackor och dels på grund av orimliga krav från vissa håll på en till stora delar Hockeyallsvensk trupp. Malmö klarade ändå målsättningen med god marginal, vilket får sägas vara en styrka. Det florerar rykten på alla möjliga håll. En hel del tyder på att Björn Hellkvist gör sin sista match som huvudtränare imorgon. Han har gjort ett nära nog fantastiskt jobb med klubben sedan han kom. Klubben har på isen gått från ett ganska dysfunktionellt lag, till ett lag som håller sig kvar i SHL. Detta utan speciellt många spektakulära värvningar eller miljonregn, en bedrift som jag inte kan påminna mig någonsin hänt i Malmö.

Det ryktas att lagkapten Henrik Hetta lämnar för större utmaningar. Ett tråkigt tapp i så fall, men antagligen inte speciellt svårersatt på isen åtminstone. Ett rykte in i klubben är Nichlas Hardt från just Linköping. En återkomst i så fall och samtidigt en klar uppgradering av just Hetta, åtminstone på pappret. Han var dessutom en stor publikfavorit i Malmö och kommer garanterat välkomnas med öppna armar av supporters om det skulle bli så. Men först tränarfrågan, något som måste lösas OMGÅENDE. Att värva spelare utan en klar huvudtränare är ruskigt svårt, här måste klubben agera så fort det bara är möjligt. Helst ska det vara klart inom en vecka. Vem det än blir ska alltså genomföra den svåra andrasäsongen. Jag kan inte hjälpa att känna en liten gnagande oro. Det får bara inte bli en u-sväng tillbaka till det Malmö var innan Hellkvist, det känns som en returbiljett rakt ner i Hockeyallsvenskan. Men först ska det spelas en match imorgon som sagt.

Malmö kommer åka upp till Linköping med ett, osannolikt nog, ännu mer decimerat lag än det man ställde upp mot Rögle med. Idag tränade alltså 13 A-lagspelare inför matchen och det är inte osannolikt att det är just dessa som åker upp. De som varit uppe från J20 kommer INTE vara med, de ska spela slutspel och det smäller högre än en betydelselös säsongsavslutning givetvis. Istället tar man troligen med sig några J18-killar för att fylla ut lite. Som ni förstår tyder INGENTING på Malmöseger imorgon. Något som antagligen kommer innebära att bandyklubben får paradgata fram till ”bästa Skånelag 2015/2016”. Vad jag vill se är att man inte viker ner sig, utan gör det bästa av situationen. För vissa blir det sista natten med gänget, ingen nämnd och ingen glömd.

Tröttheten lös igenom när Malmö föll på straffar

Fullsatt derby som sista hemmamatch med utsålda läktare, vilket lysande tillfälle att avtacka en kille som ställt upp utan att gnälla. Jag syftar så klart på Pontus Sjögren som inte spelat mycket under de två senaste säsongerna som fick starta, hans blott tredje match med Malmö för säsongen. Stort av lagledningen att ge honom möjligheten att en sista gång få spela för den publik som i fem år varit hans hemmapublik.

Efter gårdagens förlust var den mest markanta skillnaden, förutom Sjögren i mål, att Nicklas Jadeland var åter i truppen. Annars samma sjuk- och skadefrånvaro som innan dessvärre. Om det berodde på detta eller inte att bortalaget gör en bättre inledningsperiod och också tog ledningen låter jag vara osagt. Men det är inget snack om att det märktes tydligt att vissa spelare får och har fått spela lite för mycket i Malmö på senare tid.

Mål betyder ganska mycket för ishockeylag, vilket syns tydligt i andra perioden. Så fort Malmö fått göra mål lyfte sig hela laget betydligt. Men till skillnad från matchen igår gör bortalaget mer mål, annars är det ganska likt. Bortalaget gör en bra förstaperiod med en ganska dålig period därefter.

Min känsla var ändå att flera spelare i Malmö var ganska trötta. Lite märkliga beslut förekommer på isen som stundtals ger gästerna helt onödiga lägen. Med tanke på detta och avsaknaden av i det närmaste ett halvt lag tycker jag att Malmö ändå kan vara nöjda med sin insats. Ingen kan veta hur det hade gått om man sluppit dessa hål i uppställningen, men jag gissar att man då plockat tre poäng. Kanske inte enkelt, men slitaget på vissa spelare hade blivit mer mänskligt under senaste veckan.

Mest imponerande i matchen tycker jag är att Malmö överlever i tre mot fyra under förlängningen. Här gör Jeremias AugustinOliver Bohm och Kim Rosdahl ett oerhört fint jobb. Att falla på straffar känns någonstans logiskt ändå, bortalaget kändes lite farligare vilket de också borde vara med förutsättningarna som gällde. Nu kommer det avgöras i sista matchen vilket lag som är bäst i Skåne, med fördel för bandyklubben från Ängelholm som har Karlskrona hemma.


Bäst i Malmö

*** Magnus Häggström – Magnus gjorde en riktigt fin match, han hade kanske fått fler poäng med sig om han spelat i en något spetsigare kedja ikväll. Bra både framåt och bakåt. Tycker att han är värd betyget trots bränd straff.

** Nils Andersson – Sett över hela matchen en av isens största aktörer, som vanligt måste jag säga.

* Pontus Sjögren –  I sin sista match för Malmö i Malmö gör han sin bästa match för säsongen. Visst får han ta på sig minst ett av bortalagets mål, men han gör också helt avgörande räddningar. Bra för att ha stått och tittat en hel säsong.

Enkel seger för Rögle i första derbyt

När även Nicklas Jadeland försvann, fick 17-årige Casper Andersson chansen att fylla på underifrån. Sedan tidigare fanns som bekant en hel hoper juniorer i A-laget som fortsatt var med. Frågan var hur pass mycket den ofrivilliga föryngringen skulle betyda ute på isen. Förutsättningarna i övrigt var utsålda läktare, trots att matchen i sig egentligen var betydelselös. Även om ett Skånederby aldrig är betydelselöst för de flesta av de inblandade.

Men känslorna som då och då visade sig under matchens första period kändes mer som ett spel än på allvar. Det var förvisso en ganska kul period att titta på, men den känslan förtas aningen av en klantigt hanterad situation när Malmö kvitterar men får målet bortdömt. Situationen kan, som jag ser det, bara innebära mål för Malmö eller utvisning för Rögle. Istället blir det boxplay för Malmö när man drar på sig ett lagstraff, gissningsvis på grund av nyss nämnda bedömning.

Om det efter första perioden kändes synnerligen omotiverat med en hemmaledning var den desto mer motiverad efter två perioder. Allt det Malmö hade under första saknade man i andra. Dessutom kändes det lite som att orutinen tog överhanden för de ungdomar som spelade, misstagen blev fler och tydligare. Malmö kändes överlag trötta i mittperioden och hemmalaget dominerade tydligt. För tydligt för att jag ska kunna vara nöjd.

Hemmalaget skapar knappt något under tredje perioden, men vinner den ändå med 2-1. Ett av målen i tom bur, efter misstänkt offside. Ikväll kan man ändå säga att det var rejäl soppatorsk för Malmö. Kanske inte helt oväntat, om än underkänt i just ett derby. Men med så galet mycket frånvaro mot ett i det närmaste fulltaligt Rögle hade man nog behövt en ledning att gå på för att kunna utmana rejält.

Frågan jag måste ställa mig nu är om något förändras inför morgondagen? Får inte Malmö tillbaka någon eller några spelare känns det som en tung uppgift. Matchen imorgon kommer sannolikt avgöra vilket lag som är bäst i Skåne. Malmö behöver antagligen vinna matchen för att plocka den utmärkelsen. Jonas Gunnarsson behöver dessutom göra en betydligt bättre insats än vad han gjorde ikväll.


Bäst i Malmö

*** Nils Andersson – Fick spela sjukt mycket och stod bakom mycket av det som hände framåt, igen. Vissa mindre bra ingripande defensivt, men det positiva övervägde.

** Jens Olsson – Gjorde målet och spelade även han galet mycket, i stort sett kan man säga att han och Nils Andersson spelade halva matchen.

* Oliver Bohm – Han får sällan beröm, men jag tycker att han i kväll står för en gedigen insats och följde dessutom med upp i anfall när energin i laget tröt.

Derby är alltid derby

Säsongens blott tredje Skånederby väntar under fredagskvällen uppe i Ängelholm. Hittills har lagen delat på poängen, men i ärlighetens namn borde Malmö vunnit även det första derbyt. Där tappade man 2-0  till 2-3 och var ganska ineffektiva. Hemmamötet vann Malmö med 3-1, vilket var i underkant men klart rättvist. Sedan dess har Malmö blivit ett betydligt bättre ishockeylag, men även bandyklubben har gått ganska bra denna debutsäsong. Beroende på hur det går för MODO ikväll kan även Rögle vara klara för fortsatt SHL-spel när pucken släpps imorgon.

Dessvärre är frånvarolistan hos Malmö fortsatt diger och jag läser om att Nils Andersson försvunnit i sjukdom sedan igår, ett oerhört tungt tapp om han inte kan spela. Med tanke på vad ett derby vanligtvis kräver, med tanke på läktartryck och tempo, känns Malmö absolut inte som favoriter i mötet imorgon. Förhoppningsvis kan man kanske få tillbaka någan av de som saknades igår. Men det är på isen det avgörs till slut och det är inte omöjligt att de juniorer som får fylla upp är EXTRA tända mot just bandyklubben. Troligen mer än ordinarie A-lagsspelare kan man misstänka. Ibland är det bra och ibland blir det övertändning med onödiga utvisningar som resultat.

Hur som helst är det riktigt roligt att två av tre återstående matcher är derby, det ger någon form av nerv och prestige i annars ganska meningslösa matcher. För många på läktaren är matcherna de viktigaste av alla att vinna. Vinner man derbymatcherna, är andra förluster förlåtna. Jag tror därför att det kommer vara bra tryck både i Ängelholm i morgon och i Malmö på lördag. I Malmö är det i det närmaste slutsålt, också det oerhört roligt givetvis. En fullsatt Malmö Arena är en mäktig och oerhört rolig upplevelse.

Malmö tog sista chansen att slå Brynäs

Från juniorlaget plockade Malmö ikväll upp Carl-Johan LerbyMalte SjögrenDavid Sätmark och Mattias Elfström för att få fullt lag. Andreas Thuresson kunde visserligen göra comeback medan tunga pjäser som Stefan WargErik AnderssonPeter Mueller och Björn Svensson försvunnit sedan förra matchen mot Karlskrona. Kraftigt manfall och endast äran att spela för kunde väl bara betyda en sak, speciellt med tanke på att Brynäs fortsatt har möjlighet att nå en placering bland de sex främsta lagen?

Riktigt så enkelt fungerar dock inte ishockey som de flesta känner till. Men jag tror faktiskt inte ens att de mest optimistiska hade förväntat sig att Malmö skulle komma ut och köra över Brynäs under första perioden, vilket man gjorde. Bra och gediget spel där man i stort sett inte bjöd på någonting, samtidigt som man gjorde mål på allt. 6 skott på mål och 3 i mål, som sagt brukar det jämna ut sig över en säsong med tanke på ineffektiviteten som plågat laget under stora delar av säsongen.

Jag tror att det var Leif Boork som sa att det svåraste som finns i ishockey är att ha ledningen med 3-0, därför passade Malmö på att göra även 4-0. Men med ganska stor tydlighet är 4-0 ännu svårare ledning, för inom loppet av drygt fyra minuter gick Brynäs upp till 3-4 när det såg ut som att hemmalaget redan funderade på kommande derbyn. Det går aldrig att mysa ner sig i ishockey, då smäller det obönhörligen.

De flesta hade säkert förväntat sig en rejäl forcering från gästerna under den avslutade perioden. Men Malmö visar upp ett gediget försvarsarbete och de få lägen som skapas beror på tillfälligheter. Inte ens när Brynäs plockar målvakten OCH får ett friläge kan man kvittera. Istället stänger Kent McDonell tillställningen när han lägger pucken i tom bur. Malmö utan något att spela för slår Brynäs för första gången under säsongen. Ingen jättematch på något sätt, mycket på grund av en ganska slätstruken insats från gästerna. Segern var klart rättvis.


Bäst i Malmö

*** Nils Andersson – Det kändes som att han var överallt, hela tiden. En ruskigt fin insats från den yngre Andersson, både defensivt och offensivt.

** Andreas Thuresson – Gör vad han skall och två mål talar sitt tydliga språk, viktigt att han var tillbaka idag med det stora frånfället i uppställningen.

* Mathias Tjärnqvist – Den gamle har gått från klarhet till klarhet på slutet och gör ett kanonjobb över hela isen ikväll.