Bättre spel, tunt lag och ny torsk

Det blev alltså en fjärde raka förlust för Malmö i sista hemmamatchen för serien. Men man gör sin bästa match av dessa fyra, inte minst med tanke på hur många viktiga spelare som saknades. Precis som i förra matchen var det en hel hoper juniorer som fick köra och de gjorde det helt ok. Körde så mycket de orkade även om det också förekom enkla juniormisstag, helt i sin ordning givetvis. Robin Alvarez var tillbaka och var lysande. Han utgick och spelade inte tredje perioden och det märktes tydligt. Även Frederik Storm och Ilari Filppula gör fina och betydelsefulla insatser framåt. Defensivt var det inte en match av den klass vi vant oss vid, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på frånvaron. Jag tycker att André Benoît och Carl-Johan Lerby är bäst bakåt ikväll. Precis som i förra matchen tycker jag att Oscar Eklind gör det bäst av de juniorer som inte spelar regelbundet.

Det är inte bra att förlora så mycket nu just innan slutspelet, men å andra sidan är det inte heller rimligt att Malmö skall kunna pressa Färjestad med den laguppställning man kommer till spel med ikväll. Nu gör man det ändå riktigt bra i två perioder, sedan är krutet slut och dessutom försvann kvällens bästa offensiva hot.

Det skulle inte alls förvåna mig om det blir Djurgården som kommer stå för motståndet i åttondelsfinalen, eftersom det är Malmös absoluta mardrömsmotståndare. Murphys lag säger att det blir så och inför sista omgången är det också de facto så. Ska Malmö ha någon som helst chans i en sådan matchserie kommer man behöva få tillbaka näst intill samtliga spelare. Magnus Häggström är definitivt borta, men han har svårt att ta plats ändå. Men Erik Andersson, Nils Andersson, Rhett Rakhshani, Fredrik Händemark och Nichlas Hardt kommer behövas. Allra helst också Konstantin Komarek som vi vet kan göra skillnad ute på isen.

Vad Malmö också kommer behöva är publik som kan göra skillnad, ikväll var det så patetisk publiksiffra att jag inte ens vill skriva den. Jag har skrivit förr att jag hoppas att Malmöborna ska vakna, men det har aldrig hänt denna säsongen så jag vågar inte ens tro att det blir så inför stadens första slutspelsmatch i ishockey sedan Digerdöden. Skulle jag få fel, kommer det absolut kunna vara det som ger laget den där extra procent man behöver för att välta Djurgården eller vilket lag det nu blir till slut. Om vi förutsätter att man kan spela med någorlunda ordinarie lag åtminstone, kvällens uppställning räcker inte i ett slutspel.

Plattmatch när Lusth hyllades

Kvällens behållning är så klart hyllningen av Mats Lusth, mer än så hade jag egentligen inte behövt skriva om. Färjestad ser ut som ett pojklag i första perioden och ett juniorlag i andra, men Malmö vägrar konsekvent göra mål ikväll. Missarna man gör är faktiskt helt osannolika, absolut INGEN hade kunnat pipa om det stått 5-0 till Malmö efter fyrtio minuter. Istället står det bara 2-1 och med tanke på hur det hade sett ut hade nog Malmö tänkt promenera hem denna säkra trepoängare i tredje.

Men då börjar även Malmös dittills stabila defensiv darra och puckar sprids som gödsel över en Ängelholmsåker på våren. Dessa puckar studsade sedan konstant ett mycket hårdare jobbande Färjestad som tillslut såg ut så som laguppställningen säger att de ska se ut. Allra mest nedslagen måste Christopher Nihlstorp vara som byttes in i andra perioden efter att Oscar Alsenfelt enligt Peter Andersson ”känt sig krasslig”. Nihlstorp stod emot och höll nollan fram till gästernas kvittering sent i den tredje perioden. Och då, ja då är det dessvärre ännu en rejäl Rembrandt som aldrig någonsin ska gå in på denna nivå. Men, det händer och det är typiskt att det händer Nihlstorp som nu måste vara fullständigt knäckt och befriad från allt vad självförtroende heter. Inte vad Malmö behöver och inte vad han behöver. Han hade behövt hålla den där nollan ikväll.

Som sagt, kvalitén på matchen i stort var patetiskt usel för nivån. Från båda lagen, men det bjöds ändå på några godbitar. Malmös 2-1 och Färjestads 3-2 var båda exempel på bra powerplayspel. Det bjöds också på ett antal magiska kombinationer från Malmös sida som förstördes av ineffektiviteten som gjorde dem betydelselösa. Förlusten kan tillskrivas denna ineffektivitet, att Malmö säker sig till oanade bottennivåer i tredje perioden samt att Lars Haugen gör de där viktiga räddningarna som Malmö inte får ikväll. Kvällens stora plus går till Nicklas Jadeland som på egen hand dödade 20 sekunder av gästernas första powerplay, sanslöst roligt att se.

Ska man se matchen med glimten i ögat (vilket kan vara svårt kanske) kan man ha åsikter om att Malmö valde att spela i ett matchställ baserat på det man bar 1996/97, en säsong som verkligen inte går till historien som någon lyckad. Ett superlag på pappret som gjorde en patetisk säsong och fick gneta sig till slutspel som sista lag. När det då blev en återkomst för dessa tröjor idag, 20 år senare, kan man väl säga att laget höll originallagets fana högt och misslyckades lika grovt. Men egentligen är det inget att skratt åt, kvällens match ska innebära tre poäng på hemmais. När man bjuds så bedrövligt motstånd i mer än halva matchen ska det redan vara avgjort då.

Nya tag mot ännu ett lag man har bakom sig på lördag när Luleå kommer på besök till hockeyns dag. Förhoppningsvis kan vi då få se ett hårdare jobb i 60 minuter och mer skärpa i avsluten. Tre raka förluster mot lag man har bakom sig hade sett allt annat än förtroendeingivande ut.

Slutspelsliknande match när Malmö stal poäng i Karlstad

Herre min gud vilket galet övertag Färjestad hade i matchens första period. Men Malmö var äckligt disciplinerade och drog inte på sig några utvisningar. Trots detta såg det ut som boxplay i femton minuter och längst bak fanns matchens i särklass bästa spelare, Oscar Alsenfelt. Inte minst en räddning i tredje perioden räddade absolut poängen till Malmö. Denna poäng måste vara oerhört skön för laget, samtidigt som det i det närmaste måste kännas som en förlust för Färjestad. Matchen var åtminstone bitvis slutspelsliknande där disciplinerad defensiv var ett kännetecken.

Samtidigt hade Malmö, trots att puckarna sannerligen inte studsade rätt denna kväll, lägen att ta samtliga poäng. Fler frilägen till Malmö under matchen, bland annat av Andreas Thuresson i sudden. Han var genomgående Malmös främste spelare offensivt sett med fortsatt hårt jobb. Men noll poäng hade faktiskt varit FÖR brutalt mot Färjestad med tanke på spelet de presterade. Fyra poäng av sex möjliga på de två bortamatcherna denna vecka är ändå mer än väl godkänt av Malmö.

Jag hade tänkt gnälla på Mathias Tjärnqvist som hade svårt att hänga med, men så går han in och står för en fullständigt underbar skottäckning i matchens enda boxplay och det blev en insats som ändå bidrog till poäng. Däremot kunde inte Jens Olsson följa upp den magiska insatsen i Luleå, ikväll var det ömsom vin och ömsom vatten. Även Stefan Warg var väldigt ojämn, men han avslutade med lysande boxplayspel och kommer undan med godkänt. Plusvarianter i Konstantin Komarek och Christoffer Forsberg också. Ett litet extra plus i kanten för unge Marcus Sylvegård som bland annat hade byten i powerplay och gjorde det riktigt bra.

Nu är det fullt fokus på derbyt på måndag, en helt annan match med helt egna regler. Jag hoppas sannerligen att den inte blir det minsta lik det första derbyt. Det var en plojmatch av stora mått, ovärdigt nivån som jag ser det.

Lite bonus på slutet. Pantern slog Almtuna borta med 4-0 i eftermiddag och befäste sin position på övre halvan i Hockeyallsvenskan. Anmärkningsvärt var att matchen avgjordes genom två mål i boxplay, udda och mäktigt. Nollan hölls av Tex Williamsson.

Ytterligare en rolig hockeynyhet som kanske några Malmöbor kan vara intresserade av. Imorgon snörar Robert Burakovsky (49 år) på sig rören för laget han tränar, Limhamn Hockey. Även Patrik Lindfors ska spela, han hann spela en SHL-match för Malmö innan han försvann nedåt i seriesystemet. 17:00 i morgon, Kirsebergs ishall.

Matchen med tre ansikten

När Ilari Fillppula gjorde 4-0 till Malmö på nyss inbytte Stefan Steen efter lite drygt tolv minuter av första perioden var det absolut tvunget att gnida sig lite i ögonen. Malmö gjorde egentligen mål på allt och fullständigt mosade hemmalaget under stora delar av första tjugo minuterna. Jag kände mig dock inte alls säker där, fyrtio minuter är massor av tid i hockey och hemmaspelarna såg ruskigt förbannade ut.

Visst var de förbannade och i andra perioden kommer de in och mosar Malmö under tjugo minuter. Att de bara lyckas få in två puckar får Malmö tacka Oscar Alsenfelt och antagligen även någon form av högre makt.

Tredje perioden visade ännu ett ansikte där Malmö var tillbaka med den typ av starka defensiv som vi fått se i inledningen av denna SHL-säsong. Det spelet hade hemmalaget stora problem att luckra upp och därför kunde Malmö spela av tiden och ta med sig tre poäng, igen.

Ännu en gång betalar Fillppula av sin lön i det offensiva spelet, tre poäng varav två mål ikväll är så klart klass. Dessutom riktigt viktigt att Nils Andersson fick göra sitt både första och andra mål för säsongen, han var bra om vi bortser från en handfull skönhetsfläckar. Men så är inte defensiven hans största fördel heller.

Erik Forssell gjorde debut för Malmö i seriesammanhang och hade det lite tufft i början och under boxplay i andra perioden. Men jag tyckte att han kom mer och tillförde en del med sin rutin och sitt lugn i slutet när hemmalaget jagade mål.

En som hade det ganska jobbigt ikväll var Robin Alvarez, han kämpade och slet men fick inte mycket med sig och gav bort lite för mycket för min smak. Förhoppningsvis laddar han redan mentalt för derbyt på lördag. Malmö är alltså enda lag med full pott efter fyra matcher, förhoppningsvis bygger man något bra med den grunden att utgå ifrån.