Händelserik vecka går mot sitt slut

Veckan inleddes med en massa frågetecken ackompanjerade av diverse rykten. Ingen huvudtränare, ingen assisterande bredvid Jesper Mattsson och med Nichlas Hardt som enda nyförvärv. Det började knorras både här och var på nätet om att Malmö försatt sin chans i och med att allt drog ut på tiden. Nu, innan veckan ens är över, har alla tränare tillsatts och två starka namn på pappret i Robin Alvarez och Ilari Filppula har tillkommit. Man kan säga att frågetecknen som fanns har förvandlats till utropstecken, även om jag vet att det finns en del som är missnöjda med en eller flera av dessa utropstecken. Jag är, som oftast de senaste åren, försiktigt positiv till det mesta. Jag vill se att det levereras innan jag höjer någon eller några till skyarna, eller floppas innan jag sågar någon. Men i teorin har Patrik Sylvegård gjort det precis så bra han och klubben kan för tillfället.

Jag tycker att man kan se en röd tråd i det som sker, man vill fortsätta på det Björn Hellkvist jobbat hårt med i tre år men ändå förändra lite. Inget fel i det, huvudsaken är att man förvaltar och förädlar det som byggts upp inom klubben. Med arbetsetik och hårt jobb kommer man ganska långt med relativt små medel, något vi fick se av Malmö under sin första SHL-säsong. Trots en stor stomme med spelare av hockeyallsvensk klass, undvek man kval med ganska god marginal till slut. Detta dessutom utan att sparka någon under resans gång, något åtminstone jag ser som en styrka. Man hade tålamod och trodde på sig själva. Det var kanske inte vackert alltid, men det räckte för att uppnå det viktiga målet att hänga kvar.

Efter denna vecka känns det bra mycket lugnare, med alla viktiga ledarpositioner tillsatta. Som grädde på moset fick Jonas Gunnarsson göra landslagsdebut och gå segrande ur den matchen med fin statistik till sitt CV. Att han dessutom gör det på värsta möjliga ställe vill jag gärna tolka som ett gott omen. Att han kommer göra idel kanonmatcher där uppe under nästa säsong, om det är han som vaktar kassen vill säga. Förhoppningen är ändå att Oscar Alsenfelt blir hel och kan bjuda upp till stenhård kamp om vem som ska vakta kassen.

Liten sammanfattning: Under veckan har alltså Peter Andersson presenterats som ny huvudtränare, med lovord från Hellkvist faktiskt. Martin Filander är ny assisterande och både Alvarez och Filppula har spetsat till laget. Vad som kommer härnäst? Ja, den som lever får se helt enkelt.

Peter Andersson tar över rodret

Efter många och långa veckor av idogt spekulerande i media och på diverse forum på nätet är det nu klart att det blir en hemvändare som tar över rodret från Björn Hellkvist. Den gamle storbacken Peter Andersson har alltså signerat ett tvåårsavtal med Malmö som träder i kraft den 1 maj. Andersson har stått i Malmös bås tidigare, då som assisterande tränare. Det slutade med sparken, vilket egentligen inte betyder speciellt mycket i den på den tiden svårt misskötta föreningen. Andersson har sedan dess haft en framgångsrik tränarkarriär, speciellt i hemstaden Örebro som ha ledde till SHL.

Att det kommer bli debatt om honom nu vet jag, det finns åtskilliga som inte alls vill se honom på någon position i klubben överhuvudtaget. Detta bygger framför allt på hans andra år som sportchef, som var ett monumentalt fiasko. Efter att han med ganska kloka värvningar gett förutsättningar för att klubben kunde gå rakt upp i dåvarande Elitserien igen 2006. Var hans värvningsfilosofi under den säsong som skulle bli den stora återkomsten fullständigt obegriplig i många fall och det slutade med platt fall. Men detta var alltså som sportchef, vilket inget har speciellt mycket att göra med ett tränaruppdrag.

Som jag ser det personligen är Andersson ett spännande namn. Han kan klubben, staden och den mentalitet. Framför allt den som kan förekomma stundtals från vissa ”höga herrar” som gärna vill prata om saker de inte har med att göra. Han är dessutom en egen och stark vilja som bör kunna vara en tillgång. Han gjorde som sagt ett riktigt bra jobb med Örebro och en sak är han utan någon som helst tvekan bättre än Hellkvist på, hanteringen av och medverkan i media. Hellkvist såg det antagligen som något nödvändigt ont, medan Andersson som redan innan han blev tränare var van vid intervjusituationer känns mycket mer avslappnad och tillgänglig. Något som så klart är bra för klubben.

Hur han sen kommer att fungera med spelarna är frågan som vi inte får besvarad förrän säsongen kommer igång. Det kommer som alltid också spela in hur det går för laget givetvis. Han känner Jesper Mattson sedan gammalt och de fungerar säkert bra ihop. Personligen känner jag bara en oerhörd lättnad över att det äntligen är klart och valet av en andra assisterande känns nu som en icke fråga. Om valet av Andersson var det som slutligen knuffade över pendeln så att, vad det verkar, Robin Alvarez bestämt sig för att komma hem igen låter jag vara osagt. Men med Andersson på plats kan lagbygget komma igång på allvar. Att dessutom Hellkvist hyllar valet av sin efterträdare i en intervju med Johan ”Mr. Madhawk” Svensson, gör det åtminstone mig betydligt lugnare till mods.

Vågar Malmö göra en Skellefteå fullt ut?

Det har nu gått över två veckor sedan Malmö och Björn Hellkvist gick skilda vägar. Det framstår som allt mer tydligt att detta INTE var något Patrik Sylvegård hade räknat med. Att Malmö fortfarande står utan huvudtränare är något som jag tolkar som att Sylvegård räknat med att köra vidare med Hellkvist. Det hade inte jag alls haft några problem med, han visade resultat samtliga säsonger han var i klubben, även om det tydligen gnisslats från en del spelare. Då kan vi också tänka oss att Hellkvist valde att säga tack och hej på grund av att exempelvis Tommy Qvarfort går ut och snackar om saker han inte över huvud taget borde ha med att göra. Åtminstone inget han borde yttra utanför klubbens väggar. Styrelsen ska sköta sitt jobb och hålla sig borta från media helt och hållet som jag ser det. Är de inte nöjda med det sportsliga får de helt enkelt avsätta Sylvegård som ska sköta den biten som han vill utan inblandning uppifrån. Situationen som den är nu känns alldeles för mycket ”cirkus-Mif” som det såg ut förr, innan det blev en mogen klubb vilket jag ändå tycker att man börjat likna sedan Sylvegårds inträde som VD.

Nå, nu är det som det är och vi fick tack och lov se Sylvegård gå segrande ur kampen om att sätta Stephan Lundh vid rodret igen. Inget fel på Lundh, men han känns ungefär så långt ifrån den kandidat Malmö bör leta efter. Jag tror nämligen inte att Lundh är killen som är beredd att helt underkasta sig en klubb och spela det spel klubben bestämt sig för att spela framöver. Lundh vill spela sin hockey och det är helt i sin ordning, men det är inte vad Malmö behöver som sagt. Man har bestämt sig för att använda Skellefteå som förebild och en sak som är väldigt stabil i just Skellefteå är att man spelar sitt spel och det spelet ska tränaren som kommer ställa upp på, punkt slut. Därför fungerar det också alldeles utmärkt för västerbottningarna att ta in ganska orutinerade huvudtränare. Det spelar liksom ingen roll. De är bara en pusselbit i laget, varken mer eller mindre viktig än någon annan. Detta vet alla ledare och spelare, det spelar ingen roll vem som tränar Skellefteå. Spelet kommer se mer eller mindre likadant ut, oavsett vem som står i båset. Ett oerhört smart sätt att bygga ett lag på, det finns aldrig några frågetecken att räta ut. Exempelvis hade Hans Wallson, som antagligen är en önsketränare för Sylvegård, aldrig tränat på högre nivå än J20 innan han blev huvudtränare i Skellefteå. Han plockades helt enkelt upp likt en egen spelare från det egna juniorlaget. Ännu en garant för att han står för det spel klubben vill se på isen. Anders Forsberg som var innan Wallson hade inte heller tränat annat än juniorlag innan han blev A-lagstränare i Skellefteå.

Alltså, det är viktigare att Malmö hittar en kandidat som ställer upp på lagets idé om hur det ska se ut på isen än att man hittar ett namn som haft framgångar på andra ställen förut. Det är i varje fall vad jag tycker och därmed tycker jag också att det är mycket viktigare att man hittar en person som är bra på att hantera grupper av människor än en meriterad tränare. Här kan man säga att Hellkvist kanske inte var helt optimal av vad jag förstått, den biten har mer fallit på Jesper Mattsson som tack och lov blir kvar. Därmed inte sagt att en meriterad tränare är fel, men som jag ser det är huvudsaken att denna person ställer upp till 100 % på Malmös vision helt utan prestige. Att hitta meriterade tränare som är beredda att gå in utan prestige eller köra sitt race tror jag faktiskt inte är helt lätt. Det ryktas att man kommer plocka in Martin Filander som den andra assisterande tränaren och det känns som en kille som ännu inte hunnit skaffa sig någon större prestige, är ung och med på nytänk. Den intressantaste frågan kvarstår dock som sagt, vem ska ha huvudansvaret i båset? Vågar Malmö göra en Skellefteå? Nja, det tror jag inte faktiskt. I J20 finns en endast 26-årig Viktor Stråhle som huvudtränare och i J18  (SM-brons igår) Tomas Kollar. Hade Sylvegård plockat upp någon av dessa herrar som ansvariga för A-laget hade antagligen Qvarfort gått fullständigt bananer, skickat Sylvegård på permanent semester och därmed på allvar påbörjat återtåget till Hockeyallsvenskan. Men, både Stråhle och Kollar kan ”Malmösystemet” och jag hade personligen tyckt att det hade varit en modig väg att gå. En väg som påminner om det Skellefteå man så gärna vill kopiera. Oavsett vad svaret på tränarfrågan blir, känns det helt i sin ordning att det inte blev den trygga och bakåtsträvande lösningen som Stephan Lundh hade inneburit. Jag räknar med att återkomma i frågan inom mycket kort.