IRONMAN 2016: 4 månader kvar…

IRONMANKalmarLogo

Det måste varit lite tudelade känslor för spelarna, när de äntrade planen till låten inför för fulla läktare för sista gången. De kanske inte längtat jättemycket efter just den matchen, eller den dagen. Själv både längtar jag. Och är livrädd.

Min resa började 2012. I ett soligt sommar-Kalmar satt jag i gott sinnelag med vänner och dinerade på Krögers uteservering när löparna svischade förbi längs Larmgatan. Vältränade men heller inga Usain Bolt-kroppar, iklädda tighta kroppsstrumpor, framkallade en ögonblicksimpuls hos Sundstedt. Jag tog en kall klunk öl och med ett lite väl gott självförtroende slängde jag ur mig ett löfte; att jag att inom fem år skall genomföra en Ironman, just här i Kalmar. Hur svårt kunde det vara?

Simborgarmärket och ”kaffekokaren” löste jag under uppväxten, cyklat har jag gjort sedan 4-årsåldern. Dessutom kommer jag ihåg att jag var hyfsad på 60 meter under mellanstadiet. Löftet lades – försvann i dunkla Smålands skogar fram till för två år sen – då jag genomförde en Svensk Klassiker, brände av ett kortare mardrömstriathlon i Växjö och vips så stod klockan på år 2016 – då var det dags.

Nu med 4 månader kvar – Wow, vad häftigt det känns. Och på samma gång är jag skiträdd. Rädd för att inte vara tillräckligt stark, rädd att tappa simglasögonen eller rädd att det berömda löparknät skall smyga sig på inför loppets sista del, som ju är ett Marathon. Aj då. Häftigt för att det triggar mig att känna rädsla och respekt för min livs prövning och för att titeln Ironman låter så rysligt coolt.

”Sunscreen (Som är ungefärligt uttal av mitt efternamn hos de flesta engelskspråkiga människor), Yoooou are going to be an Iron Maaan”

Ibland får jag frågan om det ingår i anställningsavtalet hos Pontuz Löfgren att göra en Ironman? Njaae. Inte direkt – men däremot har jag funnit inspiration och mod att anta utmaningen innanför väggarna på Västra Sjögatan 33. Pontuz och Hence gjorde fulldistansen förra året, Ulrika M och Jacob skall göra Mini Triathlon som går av stapeln i samma vecka och Ulrika H är både flitig utövare av sporten och ordförande i Kalmar RC Triathlon. Man kanske blir som man omger sig? Tur att inte mina kollegor spelar dart, jag är värdelös på att kasta pil.

För mig är det hela en prövning – ett sidetrack till mitt jobb och min familj – någonting som är mitt. Jag gör det för min skull och ingen annans. Jag diskuterar inga tider, det är ointressant för en gröngöling som jag. Jag jämför mig inte med andra och har inga ambitioner av att vinna. Fast det är klart, får jag häng på Patrik Nilsson, förra årets vinnare, så kommer jag inte vika ner mig utan han fått känna på en redig fight.

Målet är att nå målet med någon form av mersmak i efterdyningarna. Att få vara i centrum av årets största fest, lockar givetvis en del också – jag har hört att villorna längs Neptunusvägen i Berga skapar en alldeles magisk stämning för deltagarna med egen dunderfest, mitt i festen. Den ser vi fram emot!

20 augusti 2016 ska jag vakna med Kenta i huvudet; ”Jag har väntat så länge på just denna dag, så sköönt att den äntligen kommit…” Och till skillnad från Bajen 23 juni 2013 så längtar jag, även om jag är livrädd.

Hoppas ni hejar på!

/Alexanmälan ironman

 

 

 

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.