Matlagningsglädje!

Idag är jag tillbaka från en liten bloggpaus. Jag utlovade ju i tidigare inlägg också en paus från detta ältande om vår köksrenovering. Men jag kan nu tycka att vissa saker är värda att uppmärksammas. Värt att uppmärksammas är rinnande vatten, en spishäll att koka morgonägget på och äntligen, äntligen en bänkskiva. Ja, ni kanske kommer ihåg den där bänkskivan och framförallt tillverkningsprocessen. Tillverkningen som var sammanknuten med en kraftig ångest hos min sambo. Ångesten har lagt sig, betongen har härdat och skivan är på plats. Ren och skär lycka!

Under maj månad har jag haft ett par dagar av extra ledighet. Ledighet är något jag är ovan vid att hantera. Kombinationen av ledighet och ett i alla fall relativt färdigställt kök har skapat en vänligare inställning till ämnet matlagning. Tidigare har jag försökt fly från allt vad matlagning heter. Nu har jag tagit mig an både måndagens husmanskost, fredagstacosen och hör och häpna ett bullbak! Vem vet, detta kan på sikt övergå till att bli en renodlad matlagningsblogg. Alternativt svalnar matlagningsintresset lika snabbt som det kom. Den som lever få se. Nedan bjuder jag på bilder från slutresultatet av köksrenoveringen. Nu tänker vi för en stund ta renoveringsvila. Det behövs.

När jag satt punkt för denna blogg idag ska jag åka på tjejresa. Tillsammans med ett riktigt tjusigt gäng av tjejer ska jag i helgen leva skärgårdsliv. Träning, avkoppling, matlagning och kanske ett halvt glas rosé i solen är vad vi ska ägna oss åt. Fina ingredienser till en lyckad helg.

Ha det gott tills vi hörs igen!

/ Åsa

Luckor utan kopparknoppar
Luckor utan kopparknoppar
Luckor med kopparknoppar
Luckor med kopparknoppar
En kopparkran kräver mycket kärlek och avtorkning
En kopparkran kräver mycket kärlek och avtorkning
Hällen där jag skapar matmagi, dvs tacos
Hällen där jag skapar matmagi, dvs tacos
Kanelbullar OCH köttbullar tillverkades på en och samma dag. Stort!
Kanelbullar OCH köttbullar tillverkades på en och samma dag. Stort!
Hepp! Efter matlagning krävs det vila i en hängmöbel
Hepp! Efter matlagning krävs det vila i en hängmöbel

Dagen idag, följ med!

Vi ställer väckarklockan på kl 7 så att vi är redo för arbetsdagen som börjar på kontoret kl 8. Vi slår oss ned framför datorn. Du får gärna ta en kopp kaffe! Jag börjar med att svara på mail och ringer en säljare för att stämma av inför planerad visning.

Tiden rusar iväg och vi hinner ta en snabb frukost tillsammans med mina kollegor innan vi ska förbereda dagens möten. Det är material för värderingar som ska skrivas ut och statistik som ska granskas innan vi är redo för dagens möten.

Vid kl 10 plingar vi på hos dagens första kund. Det är en spännande bankvärdering där kunden totalrenoverat lägenheten och visar oss alla tänkbara, moderna finesser.

Härifrån har vi inte långt till den söta lilla tvåan med egen miniträdgård som ska visas ytterligare en gång. Två sällskap var på plats och de kunde givetvis inte annat än gilla den!

Efter en lyckad visning i solsken åker vi tillbaka till kontoret där vi knappt hinner innanför dörren innan några kollegor tycker det är dags för lunch. Vi har ett nytt favoritställe, Soppköket Porten som har en helt magisk vegetariskt buffé.

Mätta och belåtna åker vi till nästa möte, en värdering och en eventuell framtida försäljning. Vi besöker en helt underbar lägenhet, centralt belägen, på 125 kvm högst upp i huset. Vilken utsikt!

Nästa bokning är fotografering med mina kära kollegor. Du får följa med ut till Revsudden där det riggats för fotografering. Vi vill ju att vårt senaste tillskott på kontoret, Tina Dahlgren, ska synas med oss!

In i bilen igen och tillbaka till kontoret! Vi avslutar arbetsdagen med några timmar på kontoret som vi ägnar åt budgivningar på de lägenheter som visats denna vecka och bokningar av nästa veckas annonser för ett gäng nya bostäder.

Har du haft kul? Det har jag!

/Mia

 

Tårar av glädje, sorg eller både och.

För snart tre år sen grät jag floder när min son föddes och jag äntligen fick hålla det lilla knytet i min famn. Den känslan går nog aldrig att förklara för någon som inte upplevt den. För två år sedan gjorde jag misstaget att åter se en av de mest gripande filmerna jag någonsin sett. Seven Pounds, med Will Smith i huvudrollen, från 2008. Då kom tårarna igen.  (Jag kommer ihåg att jag 1997 försökte gråta när biosensationen Titanic äntligen gick upp, men till min besvikelse var jag den enda av ca 75 biobesökare som inte sökte tröst i en näsduk eller hos daten för kvällen. Jag minns att Di Caprio var med i filmen men i övrigt sitter mest snörvlandet från övriga betalande kvar som främsta näthinneminne.)

Men åter till Seven Pounds och Will. Jag kan hela filmen, minut för minut – av den enkla anledningen att jag var tvungen att titta om på den tre gånger för att förstå – varje anledning – varje vinkling. Jag tror jag grät vid varje insikt. En varm film jag kan rekommendera.

I lördags var det åter dags. Jag stannade jag uppe lite extra länge efter att min sambo sagt: ”jag vet att du kommer abonnera TV-soffan ikväll.” Just då förstod jag ingenting, men när jag browsade igenom tv.nu upptäckte jag snart att 21.30 (precis efter gladiatorerna, med Pansar Peter Blabla eller var det Blaha?) började en film som fick mitt undermedvetna att haja till. Blundade, erinrade mig, försökte översätta tv.nu-titeln ”jakten på lycka” till engelska. Justja! … ”Pursuit of happiness” och overkligt nog: Will Smith i huvudrollen. En verklighetsbaserad saga om en far och son – där fadern kämpar dygnet runt för att kunna ge sin son mat och tak över huvudet. Magiskt skildrad livshistoria.

Nu skulle man tro att jag har en favoritskådis… och att jag även skulle fällt en tår över att kanal 7 numera slutat sända repriser på ”Fresh Prince i Bel Air” (med Will Smith i huvudrollen) men så är det dessvärre inte…

Så kom gråten igen. I tisdags natt lämnade min älskade farbror Nalle, tvärt och alldeles för tidigt, denna sida av livet och siktade in sig på nästa. En bondgrabb, liksom jag själv, med släkt och blod från den vackra byn Ornäs invid sjön Runn. En sjö som letar sig mellan Falun och Borlänge i Dalarnas absoluta hjärta. Uppvuxen på sin fars gård, min farfars, som sedan gått vidare i nedstigande led. Ett landmärke i min uppväxt och barndom, en lyckans plats att möta kusiner, barn och naturen. Minnet av försomrarna hos Nalle – i höskördens tecken då hela släkten samlades, varje år, för en kraftsamling. Vi balade hö från morgon till kväll strax innan gräset gick i blom.

Nalle var en solbränd, pianospelande, herre med ständigt fårat leende och nära till skratt. En far till fyra barn, varav två jag har äran att kalla mina närmsta vänner. En krigare med de starkaste av nypor och mjukaste av hjärtan, men framför allt en enkel man som verkligen trivdes, och nu fortsätter att trivas, i öppna landskap…

”Nu får du vara kung på piano, i himlen”

/Alex Sundstedt

 

Wings For Life, vilken grej!

logo WFL

Men man uppskattar den lilla extratiden med familjen, man grillar, donar lite i garaget, vattnar nysådda gräsmattan och passar på att jaga småfåglar som äter upp gräsfröerna.

Jag hann också springa en runda. Klockan 13.00 söndagen 8/5. Starten för årets Wings for Life. Ett lopp som anordnas i 34 länder världen över där drygt 130 000 löpare startar unisont vid samma klockslag globalt (11.00 UTC) och hela startavgiften går till välgörande ändamål – We run for those who can’t – lyder organisationens mantra. Jag har turen att bo i Kalmar och startar mitt på dagen. Värre är det för våra vänner i California, USA som måste ställa klockan på 02.00 för att hinna äta frukost, stretcha ut hamstrings och ladda vätskebältet innan start vid 04.00.

Denna söndag var något utöver det vanliga. Loppet slog rekord i antal deltagare, världen över, även här i Kalmar. Drygt 3 000 löpare – allt från elit till söndagslunkare. En riktig motionsfest, där alla är välkomna. Det är det jag gillar med Wings for Life – man utmanar sig själv och man försöker hålla sig undan i det längsta från en karavan med tutande bilar som, när de kört ikapp en, markerar att loppet är slut – The Finishline has reached you. Ruggigt smart, alla tar sig i mål!

För egen del gjorde jag en bra insats, 27,5 km innan mållinjen jagat ifatt. Med en målsättning på 30 km, eller i vart fall få se Mörbylångaskylten, får jag ödmjukt glädjas över prestationen. Endast slagen med runt sex mil av den nya italienska rekordhållaren Giorgio Calcaterra. Pust, vilken insats!

En sjutusan till solbränna fick jag på köpet, under vårens varmaste dag. Solen kom snabbt i år. Jag letade förgäves efter någon som sålde skärmkepsar i startområdet (note to self: Bra affärsidé till nästa år). Jag är förvisso född 1 juli, i kräftans tecken – så den röda färgen klär mig rätt bra.

Tack för en fantastisk dag! Ca 60 000 000 kr insamlade till Wings For Life Foundation.

Just ja, en liten parentes: Efter loppet kastades det lite sten kring de långa köerna på Ölandsbron som uppstod i loppets kölvatten. Fullt förståeligt och frustrerande – även för oss deltagare i överlastad buss där minst hälften av motionärerna krampaktigt korsade benen superkissnödiga.

Men, trots stöket kring brotrafiken och lämpligheten i att lägga loppet i samband med långhelg; Jag tror inte man kommer lägga Wings for Life någon annan helg nästa år. Loppet genomförs vid samma tidpunkt, världen över – oavsett långledighet och försommarfirande på Öland. Jag tror inte ens loppet kommer att läggas tidigare på förmiddagen. När ska då våra amerikanska vänner i California sova? Nä, jag säger kämpa på, ta det lugnt i bilkön. Njut av utsikten. Den är magisk på Ölandsbron, även i två timmar.

I all välmening.

Alex Sundstedt

När drömmar blir verklighet

För drygt tio år sen visste jag exakt var jag ville vara idag. Jag skulle jobba som fastighetsmäklare på Pontuz Löfgren AB. Jag gick då på gymnasiet på Stagneliusskolan i Kalmar. Och efter två år på gymnasieutbildningen, två år som telefonförsäljare och en treårig mäklarutbildning var jag närmare min dröm än vad jag anade.

Idag är jag där, i min dröm! Efter fyra år i Malmö känns det skönt att vara tillbaka i min hemstad Kalmar igen. Jag är uppväxt här och Kalmar har alltid känts som mitt hem.

Jag heter Mia Alnerud och har jobbat som fastighetsmäklare på Pontuz Löfgren sedan februari 2014. Jag jobbar med ett underbart gäng och får varje dag möjligheten att lära känna nya människor och deras hem.

Jag kan inte stoltsera med att vara fotbollsstjärna, ironman, gokartess eller ha någon annan stjärnsprakande sportkarriär i bagaget. Det jag dock har gemensamt med mina kollegor är tävlingsinstinkten. Jag älskar att tävla och det är det som driver mig att lyckas. På jobbet men även i privatlivet. Då jag inte har kommit till det stadiet då blöjor ska bytas, barn ska hämtas och lämnas på dagis, middag ska vara serverad ett visst klockslag (ja, ni förstår vart jag vill komma) så spenderas dessa timmar endast på mig själv och (lite) på min sambo. Powerwalk, gym, middagar med vänner och tid med mina älskade föräldrar är delar av det jag prioriterar de få timmar då jag inte jobbar. Jag tränar för att må bra och för att det är kul. Eller kul är en rejäl överdrift. Jag tränar för att må bra punkt. Det är den enda delen i mitt liv där jag inte har allt för höga mål uppsatta. Jag är väldigt intresserad av inredning och älskar att inreda och ”piffa” i mitt hem. Jag är helt beroende av inredningskonton på Instagram och har även halkat in på trädgårdskonton. Det kan tilläggas att jag inte har gröna fingrar och kan endast få sidenblommor att överleva.. Men drömma kan man göra, om hus och egen trädgård..

Mia

PL 25-2

En arkitekt med snickarbälte och nariga händer.

Jag skulle påstå att jag kommer ihåg samtliga hem jag sålt under min karriär. Mitt första hus var till exempel ett mysigt vinterbonat sommarhus i Mellanmon, strax söder om Kalmar, som jag sålde för många år sedan. Jag kommer ta mig tusan ihåg det lilla gräsklippargaraget mina säljare hade byggt, husets planlösning liksom vilka möbler som stod var och varför de hade ställt soffan där de hade.

Men en specifik villa har ändå gjort större intryck än många andra. Kanske inte så mycket för villans skull, som för den resa familjen som köpte gjort sedan dess. Ett renoveringsbehov å det grövsta förelåg, men fadern i familjen som arbetar som snickare tog, efter många om och men, det slutgiltiga beslutet: Let´s do this!

Kontraktet på villan i Berga skrevs i april 2015. För två veckor sedan flyttade familjen in, ganska precis 365 dagar senare.  Jag blir nästan lite kallsvettig när jag sammanfattar allt de gjort under året, för mig själv, inombords.

Saken hör till den att denna snickare inte riktigt är som andra snickare. För honom är det en omöjlighet att ta genvägar, lämna saker åt slumpen och framför allt; han bygger med otrolig noggrannhet och ständigt föränderliga idéer som, för många, anses vara ogenomförbara. En snickare med sällsynt vältränat öga för detaljer och sinne för nytänkande – en arkitekt med snickarbälte och nariga händer som helst gör allt själv – vilket han mer eller mindre även gjorde med det nyinköpta huset. Allt själv.

Kontentan blev att han bokstavligen rev hela huset, förutom fyra ytterväggar. Ett renoveringsprojekt som skulle kunna ta ett par månader för ett arbetsteam, slutade i ett års slit dagarna i ända, hela tiden med noggrann handpåläggning. Långa arbetsdagar som snickare avslutades som, ja, snickare även på fritiden. Jag kan bara låtsas förstå hur hans ”after-work” sett ut. Ingen Krögers-platta där inte.

IMG_5885 IMG_5888 IMG_5894

 

Människor i hans närhet måste tyckt, liksom jag stundtals, att projektet var galenskap. Men det var kanske det som triggade, när det var som värst. Som i november förra året när huset stod utan tak och silvertejpade presenningar höll höstregnet hjälpligt borta, eller när inbrottet var ett faktum och verktyg för tusentals kronor försvann.

När omgivningen tvekar och skakar på huvudet tror jag att denne snickare och jag är rätt lika. Människors negativa åsikter, synpunkter och rekommendationer verkar som bensin på elden – man gnisslar ett par tänder och gasar än hårdare. För att man gör det för sin egen skull, ingen annans.

Jag har under hela resan varit nyfiken på projektet och förundrad över familjens budget, vilket resulterat i att jag besökt dem flera gånger. Dels för att familjen fordrade värdeindikationer längs resans gång, dels beroende på vetgirighet och viss avundsjuka över deras drivkraft som aldrig verkade ta slut. Den nyfödda dottern och modern som ständigt var behjälplig med markservice och tålamod medan fadern dag ut och dag in stretade på. Man liksom väntade bara på att ”Arga Snickaren” eller ”Sofias Änglar” skulle sladda upp på garageuppfarten – så att familjen skulle kunna tjäna in 6 månader i tid. Men icke.

Nu har den lilla barnfamiljen flyttat in och resultatet är något av det mest genomtänkta och tilltalande jag skådat. Den lilla skuldkänslan jag, undermedvetet, haft med mig för att jag sålt huset (eller projektet) till dem är som förbytt. Däremot har jag fått helt ny insikt i vad beslutsamhet verkligen betyder.

4

 

Dubbla duschar är ett måste…

 

5

Klinkergolvet á la fiskbensparkett i hallen har lagts piece, by piece…6

 

Dubbla diskmaskiner, smart!

1

 

Favoriten är nog ändock den välvda väggen för att matcha den välvda TV-n. Magiskt!

Grattis till ert nya hus!

/Alex Sundstedt