Rytande bloggerska

Selma

 

Det här med bloggande, det är inte helt lätt. Jag har en nyfunnen respekt för alla er bloggare där ute.

Det ska vara intresseväckande, gärna med en tvist och hålla en någorlunda röd tråd. Lite inslag av humor skadar nog inte. Det ska gärna inspirera och vill man verkligen fånga sin läsare ska man avsluta med en klassisk cliffhanger. Eller vad tror ni? Jag är ingen vidare expert. Som bloggerska pekar jag glatt på min osynliga ”ny på jobbet”-skylt. Men visst låter det rimligt?

När jag skriver försöker jag på något sätt återspegla mig själv. Precis som de allra flesta har jag inte bara en sida, utan snarare två (säkert fler) sidor som kombinerat visar upp det allra bästa jag.

Som i trafiken exempelvis. Vid ett övergångsställe vinkar jag alltid glatt till föraren för att tacka att denne regelrätt stannat. Om däremot samma förare skulle välja att göra något som varken jag eller farbror-blå uppskattar, typ som att leta efter Pokémon, då hytter jag minsann med nävarna.

Jag är snäll som ett lamm men likt ett lejon ryter jag till när det behövs.

Om jag får säga det själv är jag nog mer av ett lejon än ett lamm. Det enda jag och min sambo är helt överens om. Skämt åsido.

Apropå lejoninna, Elisabeth Massi Fritz. Vilken Power-kvinna. Förutom de många utmärkelser hon mottagit, däribland årets yrkeskvinna och årets jurist är hon ständigt aktuell i uppmärksammande rättegångar. Här har vi en kvinna som inte är rädd för att sätta ner foten (stilettklacken)! Kanske är det därför hon blivit lite av en förbild för mig. En extremt påläst kvinna med pondus, som vågar ta plats och som inte ursäktar sig för någon. Hennes otroliga kunskap och hennes passion för det hon gör är helt slående. Att hon dessutom har en god smak för kläder och på fritiden gärna dricker champagne gör henne inte direkt mindre omtyckt.

Ojdå, tror jag tappade den röda tråden någonstans på vägen. Får göra ett nytt försök nästa gång. Dags för lite söndagsmiddag. Hungrig som en varg!

 

/ Selma Kahrimanovic, ”Ny på jobbet”

Benjamin Franklin & järngänget

Selma

Snart äntrar järngänget Kalmar. Surret går och morgondagens väderlek har bytts ut och istället är våtdräkter och kompressionskläder på allas läppar. Jag satsar på att vara i mål när klockan slår…

Nej, jag skämtar. Det blir inget Ironman i år. Av många anledningar. Platserna tog slut, jag hittade inte en lämplig cykel. Ja som sagt, anledningarna är många. Fast om jag ska vara helt ärlig så tror jag att den övervägande orsaken är att jag aldrig ens tänkt tanken att söka, och cykel ja, jag har en trogen 3-växlad Crescent, som för övrigt är den enda cykel jag bemästrar. Och vatten, det är trivsamt, på spa eller kanske på en tropisk ö.

Men nu till allvaret.

Jag läste mitt personliga brev häromdagen. Visste ni att jag redan 2 år innan min anställning på Pontuz Löfgren AB hade ett cv klart? Att greppa den blå dörren på Västra Sjögatan 33 var inget jag gjorde oförberedd. Inte skulle ni simma 3,86 km, cykla 180,2 km för att sedan också springa ett maraton – helt oförberedda? Hatten av i så fall. Jag själv däremot lämnar inget åt slumpen. Precis som Benjamin Franklin (och min pappa) alltid sa, ”By failing to prepare, you are preparing to fail”.

2 år har passerat sedan jag tog mina första steg inne på vad jag idag kallar min arbetsplats. Likt en svamp som suger in vatten har jag för varje dag som gått sakta växt mig in i rollen för att en dag som denna äntligen rymma min mäklarkostym.

Nu äntrar jag banan. Det kommer bli tufft, men tänk vilken resa. Jag är omringad. Jag hör mina nära och kära jubla. Det är de som kommer få mig att ta det där extra klivet. Jag har eliten framför mig, Pontuz och resten av gänget. De påminner mig hela tiden om var jag är på väg och finns där för att pusha mig till att nå de nivåer jag alltid drömt om. Titta bakåt, det gör jag inte. Det viktiga ligger framför mig. Jag har siktet inställt.

Håll i er, för där gick startskottet! Vi ses vid mållinjen.

 

/Fastighetsmäklare Selma Kahrimanovic

Fyra viktiga minuter

Selma

Den senaste veckan har jag fått återuppleva barndomen. Bekanta ord som kamkedja, fyrhjulsdrift, antisladdsystem och klimatanläggning har flitigt använts. Jämförelser har skett, historik har granskats och beslut har fattats. Bil har sålts och bil har köpts.

Så här är det; jag kommer från en familj där bilar alltid varit ett stort intresse men också alltid en lönsam affär. Jag vet, det låter helt sjukt. Till och med Svenska Dagbladet rubricerar ”Bilen – din sämsta affär”. Men nej, helt sant – lönsam business.

Ulrika, min kära kollega frågade mig i veckan om hur jag brukade spendera mina sommarlov när jag var yngre. Jag och min storebror umgicks väldigt mycket. Han var (är) min hjälte och allt han gjorde ville jag göra.

Det absolut bästa jag visste var att tillsammans med honom åka och tvätta bilar och här snackar vi inte något fyraminutersprogram, här var det att kavla upp ärmarna och greppa tvättsvampen. Mitt huvudansvar: fälgarna – eller rättare sagt navkapslarna. Tydliga instruktioner: tappar du tvättsvampen i marken – släng. Missar du en fläck – gör om, gör rätt. 4 fälgar, 4 varv – varsågod att börja. Hard work pays off – snart fick jag förtroendet att svepa svampen längs med karossen. Jag erkänner, i skrivande stund funderar jag på hur jag ska övertyga er om att jag faktiskt hade väldigt roligt. Dagens i-produkter såsom iPhone, iPad etc. är svårslagna. Men jag lovar, detta var för mig stort. Jag fick förtroendet att ta hand om min storebrors ögonsten. Jag gjorde alltså något riktigt, riktigt bra.

Det här har sedan förföljt mig i vuxen ålder, alltså att föredra göra-det-själv-hallarna. Det tog ett bra tag innan jag passerade inkörsporten till de automatiska programmen. Men någonstans på vägen fick en avvägning göras, 4 minuter kontra 40 minuter. Ja, tid är pengar säger de, så jag rättar mig in i ledet. Plus att det blir ju riktigt bra på bara 4 minuter. Ledsen brorsan men jag kastar in handduken (tvättsvampen)!

 

 

Min brorson Leon, snart 3 år. Historien verkar upprepa sig.

 

/Selma