Polskt bröllop, inget konstigt alls!

I helgen flög en skakis Sundstedt till Polen, Kraków. Trött efter järnmannens överlevnadstest på knappt 11 timmar, nervös över att en nära vän tillika kusin skulle giftas bort och att jag skulle vara bestman under hans bröllop med Svensk-Polska Magdalena. Nervös över flygresan från Köpenhamn – då jag har en obotlig flygrädsla som jag minst en gång per år måste övervinna.

I dagarna två bjöds det till fest som heter duga med ett par hundra deltagare från hela Europa med grillafton med helgrillad gris till ringdans med fiolstråkar och manskörer som dånade så väggarna skälvde. Glaskastning, vackra tal, massor med mat…..och ännu mer ringdans och golvstamp. Och i mitten ett fantastiskt par som personifierar en äkta kärlek mellan två människor.

IMG_7858

Vi var fyra bestmen som skulle hålla koll på brudgummen och hålla dennes bröllopsnerver i schack, och jag tycker vi gjorde det rätt bra. Fram tills att vi fyra serverades varsin fluga att knyta till den vita skjortan ca 2 timmar innan avfärd med häst och vagn till kyrkan. Allt hade flutit på lugnt, som floden Wisla genom Kraków till dess att instruktionsvideorna på Youtube och Google kammat noll och flugan runt nacken snarare påminde om något flugan hellre skulle landat på i kohagen…

IMG_7847

Beslut fattades att bege sig ut i 30-gradiga, stekheta och vindstilla Kraków för att finna någon som kunde knyta en fluga. Polackerna är trevliga, superduktiga på tillverkning av korv och lagar utmärkt soppa i limpa – men engelska språket är inte något som går hem i stugorna, vi började till och med fråga människor på stan. ”Han ser ut att kunna knyta en fluga”

45 svettiga minuter tog det oss innan vi slutligen fann Krakows minsta bakgata med en liten slipslogotyp till skylt och en än mindre herre i 75-års åldern med denna uråldriga kunskap i bagaget. Under tiden hann en nervös brudgum ringa flera utav oss och undra vart i helsike hans entourage tagit vägen.IMG_7770

Jag skämtade något olustigt om att vi hade fått kalla fötter och flytt fältet. Det togs emot med blandade känslor.

Gasen i botten på katolskt manér – eller som Lionel Richie skulle uttryckt det: ”All night long” och bröllopet var en given succé. Svårtoppat.

En oväntad realitycheck inträffade runt midnattssnåret då jag plötsligt stod mitt på golvet med en vit kravatt i handen. Det traditionsenliga kravattkastet, motsvarande brudens bukettkastning, samlade 30-talet hugade hetsiga grabbar för att göra upp om vem som kan fånga just denna och på så sätt vara näst på tur i bröllopsledet. ”Det får man väl ställa upp på, som bestman” tänkte jag.

IMG_7866

Aj då…med lite knäsvaghet och en svindel senare fick jag något att fundera över. Vi får se hur det utvecklar sig, min sambo kanske inte såg att det var jag som fångade den. Hon kanske inte heller noterade att 15 grabbar kastade mig upp och ner som en vante efteråt, i ett form av firande. Vi får se.

/Alex Sundstedt

Det kom en handskriven hälsning på posten….

 

blogg++

 

 

Jag var på sjukhuset i Oskarshamn förra veckan. I väntrummet nickade jag och log lite när en bekant kvinna kom in och satte sig snett bakom mig. Hon för sin del såg mest frågande ut. Igår landade det här vykortet i min brevlåda. Det är ta mig tusan helt fantastiskt att någon 2016 bemödar sig att handskriva en uppmuntrande hälsning! Och hon gjorde det ju inte för att hon måste, utan troligen enbart för att hon ville. PS Det var en klasskamrat från lärarprogrammet 2001 DS

Till dig, avsändaren. Hoppas det var okej att jag publicerade ditt vykort. Jag blev väldigt överraskad och glad. TACK!

Till mig själv. Sånt här borde jag också göra. Jag menar, tänk vilken lätt handling. Ett vykort, bläck från en penna som får bilda ett positivt budskap, ett frimärke och sen swish ner i närmsta brevlåda. Jag tänker testa, gör det du också!

 

Ha en fin tisdag!

 

Åsa

 

 

OS-hysteri med baddräktsklädda fenomen och muskelknyten…

Istället tar jag chansen att skriva några ord om något helt annat.

Jag satt häromkvällen och kikade på OS. Sändningstiderna är ju som de är med tanke på tidszoner och grejer. Man får kämpa in i det sista om man ska orka hålla ögonen öppna – men man sitter där och förundras över otroliga atleter som krigat i fyra år för just dessa ögonblick.  Fyra år av svett och tårar – för just detta. Vilken dedikation.

Något roligt med OS är att man vart fjärde år alltid lär sig något nytt. Jag har aldrig haft något direkt intresse av akrobatisk gymnastik, kan inte heller påminna mig ha sett en enda tävling, sedan förra OS alltså. Men helt plötsligt finner jag mig djupt indragen i allt från barr och bom till räck. Jag börjar slänga mig med termer som ”Salkow”, ”Rondat” och ”Ringhopp” när jag, som typisk Svensson, sitter och tycker till i TV-soffan med sambon. Det är ungefär samma sak med simhopp eller konståkning. Man glömmer under fyra år, men lär sig snart vad man ska titta efter och vad som ger extra poäng i kombinationssammansättning.

Jag måste passa på och ge en ros till Veronica Wagner som är expertkommentator just under gymnastiken. Till skillnad från många andra, mer slätstrukna experter, så är hon lite ungdomlig, frispråkig. Ja, rent av lite dryg att lyssna på. Men skön och snabb som en kobra i sitt kommenterande. Men en sak skulle jag vilja att hon förklarar närmre. Vad betyder alla småskutt, vift med armen, eller det lilla snabba knälyftet som kommer från ingenstans. Är det mellanspel, eller vad är det för något? Ett snabbt varv med högerarmen – ett snabbt varv med vänsterarmen – ut med bröstet – in med bröstet – ett litet ”pet” på bommen med tån och vips så kör de på igen med de mest vansinniga volterna.

Hur som haver, det får jag ta reda på. Denna kväll dedikerades till damernas final i individuell mångkamp. Kvalet var dramatiskt men amerikanskorna tog samtliga tre högsta poäng. Med andra ord kom de etta, tvåa och trea – jag antar att de var bäst. DÅ visar det sig att reglerna under de olympiska spelen inte tillåter att tre damer från samma land deltar i finalen. Den med sämst poängskörd från kvalet utesluts ur finalen, trots toppoäng bland drygt 20 deltagare….Hur sa?

Jo, att förra OS-guldmedaljören från London, Gabby Douglas som kom trea i kvalet, inte fick vara med i finalen. Jahopp, jag vet i tusan – som lekman kan jag väl bara tycka det är konstigt att de främsta inte får vara med och leka när det drar ihop sig. Framför allt under ett OS. Istället kastades nr 26 (tror jag att det var) rakt in i finalen. Grattis till henne…..jag tror hon kom någonstans kring 20:e plats till slut. Är det inte bara för lustigt?

gabby-douglas

(Gabby Douglas, efter OS-guld 2012)

Tänk om OS-finalen, i London 2012, på 100 meter tillämpat samma regler – endast två från varje land. Tråkigt för både Jamaica och USA som hade tre startandes vardera. Då hade två av världens snabbaste atleter fått avstå. Kanske sitta på hotellrummet och glädjas över att de, i vart fall, tog sig till final…

100 m final

(Grabbarna på 100 m final – OS i London, 2012)

/Alex Sundstedt

 

Människor är häftiga.. Även i landet brunsås, om de vill.

Mitt första möte var med ett par i pensionsåldern som beslöt sig över en helg att lämna Mälardalen efter 30 år och köpa ett hus i Kalmar, en stad de endast tillbringat två somrar i, en stad de inte känner någon som bor. ”Att röra om lite i grytan är nyttigt, för kropp och själ” hör jag dem säga innan jag lämnar dem med nyckeln till sitt nya hem. Kaxigt, eller hur!

Den andra familjen står i säljtagen och valde att anlita mig till försäljningen nu i dagarna. Ett vackert äldre par som bor utanför Kalmar och har så gjort på samma plats i snart 40 år. Ni vet, den där familjen som skapat sitt drömhem. Ett hem att komma hem till, en frizon för dem själva och sina barn och barnbarn, ett paradis som alltid funnits där och varit en trygghet i vardagen. Herren i huset har ett fårat uttryck och stora valkade händer som vittnar om att han inte är rädd för att hugga i. Dessutom har han en vilja av stål. Första gången jag träffade familjen lät det ungefär ”Ni får bära ut mig ur detta hus…” Huset som de tillsammans format och förbättrat över tid.

Vid mötet nu i veckan, nästan två år senare, visar det sig att samma herre under senare tid åkt på en sjukdom som snabbt försvagat honom och mycket av ansvaret för skötsel och reparationer av huset har överlåtits på hustrun, liksom det vardagliga med inhandling, trädgårdsarbete och matlagning etc.

Ett arbete för två som hon ensam tagit sig an medan maken ledsamt tittat på. Hon har inte klagat eller visat sig svag inför honom, men hela tiden insett att situationen varit ohållbar på sikt. Hon har medvetet väntat in sin livskamrat, låtit honom inse det samma. Och när han en dag lyfter frågan om förändring av tillvaron, vid frukostbordet – då vet hon att han är redo. Vilken kärlek, vilka tuffingar!

Det tredje mötet var med en man runt 70-strecket som förlorat sin hustru för snart två år sedan. Tillsammans byggde de ett praktiskt enplanshus som de skulle bli gamla i. De bodde i villa – flyttade till lägenhet – beslöt sig för att de inte var lägenhetsmänniskor, sålde den och byggde drömhuset. Tillsammans drömde de även om att resa, så ofta det gick an, och framför allt till Portugal. Till och med tog någon onlinekurs i portugisiska. De kom aldrig iväg.

Nu har han bestämt sig. Huset han bor i är perfekt på många sätt – men inte för honom ensam. Inte bara tänker han resa till Portugal, utan även bosätta sig där permanent (!)

Utan att någonsin varit i landet så säljer han huset och beger sig mot nya äventyr. I ett land, vars språk han endast kan räkna till 15. Vilket mod!

Att inte sälla sig till mängden. ”De gaaauuu ennnte” i landet brunsås – det är häftigt. Människor är häftiga. Om de vill.

/Alex

Tack och hej sommar 2016!

Jag har förstått att det är provocerande att säga att sommaren är slut redan i början av augusti. Snabbt kommer det mothugg om att det bestämt ”är mycket kvar av sommaren” och ”att det mycket väl kan vara sol och värme även i augusti”. Jag är inte den som är den. För mig får det både vara värme och sol även i augusti. Men får jag bestämma så kommer den höga luften, gula blad och lite svalare vindar inom kort. Jag är ett stort fan av hösten. Hösten är min absoluta favoritårstid. Kanske hänger det ihop med att mitt favoritplagg är kofta. Jag älskar koftor i alla färger och former. Och koftan hör ju liksom hösten till. Så ”komsi, komsi” säger jag nu till något lägre temperaturer. Lägre temperatur gör det nämligen legitimt för mig att springa direkt ut på stan och inhandla ett par, tre, fyra …många ny koftor.

 

Två veckor har jag nu varit igång och jobbat efter en lugn semester med ”så-där-väder”. Dom första dagarna blev jag lite stressad av att inte kunna leva strand- och badliv fullt ut. Sen landade jag mjukt i tanken på att det ju faktiskt är rätt så otvunget och stressfritt att lufsa runt hemma när molnen hopar sig. Molnen bidrar till att man får en hel del måsten, och även ett och annat ”icke-måste” gjort där hemma.

Ett måste var att måla om ett tråkigt, träfärgat altangolv samt ett gammalt utemöblemang. Möblemanget var tidigare mossangripet och mörkbrunt. Det gör sig faktiskt betydligt bättre i färgen ”skilla”

 

måsre

 

Ett ”ickemåste” var att spraymåla och sätta hjul på ett gammalt omklädningsskåp som stod och skräpade i en lagerlokal. Men även ”ickemåsten” kan göra god nytta där hemma.

 

icke

 

Om några timmar tar jag helg. Helgen tänkte jag starta upp med att spana in alla supersnabba cyklister som intar Kvarnholmen ikväll. Gå in och upplev Kalmar Grand Prix du också.

 

Ha en fin helg !

Åsa

Svensk sommarsemester tillända – nu kör vi!

sommarbild

Uppstigning 06.30, eventuellt lite intervaller på kontorets löpband innan morgonkaffet och frukost med kollegor. Sen in i matchen med möten, visningar och budgivningar. I år var första året på länge jag inte känt stressen över att semesterveckorna varit för några eller gått för snabbt.

De senaste 10 åren har jag och min familj jagat livet ur oss för att få tag i en resa till solen. Grekland, Spanien, Turkiet etc. Helst lagom prisvärt, något att se på, solgarantier, shopping och god mat. Man får ju sällan alltihop så man sållar och kompromissar. Numera är det mest barnpool, balkong, barnaktiviteter m.m. som styr beslutet. Bamseklubben är ett gutt plus!

Men i år gjorde vi något som både jag och min sambo både bävat för och våndats över. Vi semestrade på hemmaplan och bestämde oss för att lämna soljakten bakom oss. Svea Rike fick efter 10 års trotsande ta hand om oss under 4 långa veckor. Inga strandpromenader, oändliga basarer med piratkopior eller ”Mixed grill” på medelhavsrestaurangernas menyer – helst av allt med maten på en jättebild som illustration. Det byttes mot Astrid Lingrens värld, Ironman Jönköping, Windsurfing på Öland, Kolmården med sin nya attraktion ”Wild Fire” och den alltid lika fascinerande polkagristillverkningen i Gränna. Och det var kanske den bästa semestern hittills.

Tiden har räckt till. Batterierna har laddats och stressen har uteblivit. Sverige är verkligen ett fantastiskt land att upptäcka. Och ännu är det massor kvar av sommaren, inte minst i Årets Sommarstad: Kalmar (igen!)

Nu tar vi nya tag – många nya affärer på ingång, måste rusa!

Just ja, bilden är från Långviken, här om kvällen. Magiskt kvällsdopp med mina kusiner med flickvänner – varför vi håller handen har jag ingen aning om.

/Alex