En helt ovanlig dag – en exepedit, en tjuv & en mäklare

Glad över att två affärer rotts i hamn när jag skickar iväg ett kontrakt till ett par från Jönköping som bestämt sig för att de saknade Öland så pass att de flyttar tillbaka. Precis då smäller det till i rutan utanför min kontorsplats. Jag ställer mig upp och inser att det är någon typ av tumult som pågår på trottoaren. En kvinna håller i en annan kvinna som motstridigt försöker nässla sig därifrån.

I huvudet fryser det liksom till när man ser och förstår att något inte stämmer. Någonting är fel och beteendemönstret upplevs aggressivt. Jag ser i ögonen på kvinnan vänd med ansiktet mot fönstret att hon har adrenalinpåslag – noterar vidare att hon har en namnbricka från en närliggande affär.

Först då vaknar jag till och inser att hon behöver hjälp. Släpper telefonen och springer mot dörren. Väl ute rundar jag hörnet mot Fiskaregatan och spånar de två kvinnorna, varav en som hastigt försöker lämna platsen. En annan men skyndar mot henne och jag tar rygg på honom. Han försöker stanna kvinnan, utan framgång.

Jag skyndar ikapp och frågar vad som står på. Jag känner att min puls slår hårt och snabbt. Mannen har samma namnbricka som kvinnan jag såg genom fönstret. Det visar sig att den flyende kvinnan knyckt kläder i en närliggande butik och var inte alls villig att stanna kvar och förklara sig.

Tillsammans får vi, efter några om och men, henne att återvända till butiken för att invänta polisen. Under ca 10 minuter lyssnar jag till hennes vädjande om förlåtelse och ursäkts godtagande. Till en början känner jag mig förbannad – men det går snabbt över i medkänsla och viss sorg. Efter ha hört kvinnans rädsla och önskan om överseende under flera minuter, tänker jag vid ett tillfälle att ”Vad fasen – låt henne gå. Hon ångrar sig och ingen kom till skada” Men jag ruskar om mig själv och inser att det inte är mitt beslut att fatta. Att vi har ett beskyddande organ som Polismyndigheten ser jag som ett privilegium, tillika en trygghet i min och min familjs vardag. Och så bör det fortsätta få vara.

När allt lugnat ner sig återgår jag till mitt – att sälja fastigheter. Jag intalar mig själv att jag gjort en bra insats och jag nog besitter visst civilkurage ändå. Men blåställ, polisbricka och batong överlåter jag åt andra.

/Alex Sundstedt

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.