Bilmäklare för en dag

För oss är det självklart, lika självklart som morgonkaffet är för andra. Det är vad jag utbildat mig till och brinner för. När jag kliver innanför dörrarna på Västra Sjögatan 33 är jag inom min komfortzon och vet exakt vad som förväntas av mig som yrkesman. Lite som stålmannen när han svidar om – fastän han klär av sig medan jag klär på mig min mundering. Min kostym är min stålmannen-dräkt.

Men ibland händer det att jag kliver utanför dörren och komfortzonen – vi kan kalla det fritid eller varför inte vardag. Här gör man en hel del affärer som inte alls känns lika bekväma eller naturliga som i stålmannen-kostymen. Allt från att jämföra försäkringsbolag, köpa balanscykel till sonen eller jämföra priser och utrustningsnivåer på en ny gräsklippare. Där blir jag själv den som behöver vägledning och trygghet hos den jag handlar. Att sälja något som privatperson är nästan än värre.

Vi sålde vår äldsta familjemedlem för några veckor sedan. Hon heter Toyota Yaris och föddes 2007, för att sedan komma till familjen Sundstedt ett år senare. En lättmanövrerad och snabb liten tjej med högt vridmoment och tacksamt dragläge. Under nästan 10 år trivdes hon väl hos oss, men i takt med att familjen ökat i antal förpassades hon allt oftare till att pryda garageuppfarten när familjen gjorde sina utflykter i en betydligt större storasyster.

IMG_8006

 

Med en tår i ögat klickade jag på ”publicera” på Blockets begagnatsida. 10 minuter senare, 5 mail – samtliga spekulanter med en vilja att hämta bilen inom 45 minuter för halva priset. Nej, så kul skulle vi inte ha det – däcksparkare och dussinkompisar klarar jag mig utan.

Det tog någon vecka innan det ringde på dörren och en dam med sitt entourage från Högsby stegade in i hallen. Tre stycken affärssugna smålänningar som grundligt granskade mig och vår Yaris i sömmarna. Att förhandla är mitt levebröd men i detta fall hade motparten övertaget. De var fler till antalet – den onde, den gode och den skojfriska.

De hade en större kunskap kring bilar än jag (i vart fall lyckades de få mig att tro så) och de var övertygande trevliga och konkreta i sin förhandling. Dessutom hade en av de tre på sig en racerkeps och ett par mörka snickarbyxor som lika gärna kunde tillhört någon bilverkstad. Han kunde spelet, han hade på sig sin stålmannen-mundering. ”Attans” tänkte jag. ”Jag skulle slängt på mig kostymen” för att kunna utmana honom. Nu hade de mig i parterrläge.

Det slutade med att jag gav dem ett bra pris för bilen – gentemot att de lovade att ta väl hand om henne och att hon fick stå i varmgarage över vintern. Det kändes som en liten vinst i det stora hela. Vi hälsade vår familjemedlem farväl och lyckönskade Högsby som hennes nästa hemort.

Jag sparade Högsbyvännernas telefonnummer och skrev ner hemadressen – då min son fyller 18 tänker jag att vi köper tillbaka henne, om inte annat för att kolla till så hon har det bra.

/Alex Sundstedt

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.