Pappa Eric

Den 19 september föddes äntligen vår lille son, vilken fantastisk känsla! Nu kan jag titulera mig pappa på riktigt, känns stort! Jag har varit hemma i tre veckor och laddat batterierna med blöjbyte och bebismys, men är nu tillbaka på jobbet med mina underbara kollegor.

En reflektion från förlossningen och BB är vilket oerhört fantastiskt och viktigt jobb de gör allihop, undersköterskorna, sjuksköterskorna, barnmorskorna och läkarna. Vad hade vi gjort utan dem?

En annan reflektion är vilka hjältar alla mammor är som genomgår graviditet och förlossning. Jag ska nog aldrig skoja om hur jobbig en manlig förkylning är igen…

Nästa vecka är det dags för vår välgörenhetsgala. Måns Möller kommer på besök – många skratt utlovas! Har ni inte redan köpt era biljetter gör ni det hos oss på Västra Sjögatan 33.

I väntans tider…

Snart är det dags. Nio månader har nu passerat. Vår lilla parvel skulle ha kommit ut i fredags. Jag och min sambo är redo för småbarnslivet (tror vi) – vi (läs min sambo) har storstädat huset, gjort iordning barnrummet och inhandlat större Volvo, blöjor, kläder, skötbord osv. Nu känns det mest som en lång väntan. När jag själv såg världens ljus var jag typ fyra veckor för tidig (något ironiskt eftersom jag är rätt morgontrött). Men, men, fint folk kommer sent, sägs det ju…

Annars känns det som att det här året har varit en riktig babyboom. Vänner och släktingar föder barn till höger och vänster. Vi är ju i den åldern nu (även om jag inte riktigt ännu har accepterat att jag är över 30-strecket).

En annan sak som är intressant är valet av namn till barnet. Hur tusan ska man komma fram till ett namn som båda är nöjda med? Vi har haft långa diskussioner och förmodligen gått igenom vartenda namn som finns. Vissa namn som jag tycker är bra dissas av min sambo och tvärtom. De flesta namn associeras med någon eller något, på gott och ont, och vissa namn är redan upptagna av någon som är lite för nära. Vårt egentliga förstaval är upptaget både av grannens ena son och sambons bästa kompis barn och ett annat namn fick nyligen min brorson…

Hursomhelst, snart är bebisen här och då ska jag lära mig att byta blöjor.

Trevlig vecka! //Eric

Mäklarmatcha

Ni har väl inte missat vår nya kampanj? Mäklarmatcha går ut på att lära känna människan bakom mäklaren, att få en inblick i hur vi är som personer – både privat och hur det präglar oss i yrkeslivet.

Vad sägs om att Pontuz farmor trodde att han skulle bli präst? Eller att Selmas största idol är Zlatan (oväntat 😉)? Eller att Hence älskar spaghetti med köttfärssås? Eller att Alex är född i Zambia? Eller att jag själv är en fotbollsnörd? Eller att Jacobs drömboende är Mickans och Freddes hus i Solsidan? Eller att Ulrika inspireras av människor som vågar gå sin egen väg? Eller att Marcus verkligen avskyr minusgrader?

De här sakerna och mycket annat kan ni läsa om på vår hemsida:

http://www.pontuzlofgren.se/maklarmatcha

Trevlig helg! /Eric

Du är snart där…

”Lev livet.” ”Man lever bara en gång.” ”Carpe diem.” ”YOLO”. Och så vidare. Många floskler finns om hur man ska fånga dagen och leva i nuet. Låter klyschigt, men det stämmer nog ändå rätt bra.

Senaste året har varit omvälvande för mig. I maj 2016 köpte vi hus, efter att ha letat från och till ganska länge. Jag och min sambo väntar vårt första barn – oerhört spännande, men även lite läskigt. Det här är två av de största händelserna man är med om enligt de flesta och jag kan väl inte annat än hålla med. Det stundande husköpet gav lite fjärilar i magen men har efter inflyttningen i september känts helt rätt, vi har inte ångrat oss en sekund. Att skaffa barn har vi båda velat länge, men när det väl blev på riktigt kändes det som ett så stort steg; att vi nu faktiskt är vuxna på riktigt och snart är föräldrar. Jag är dock övertygad om att även det kommer att kännas helt rätt när den lille parveln väl har tittat ut.

I februari blev jag uppringd av Pontuz och erbjuden jobb på Pontuz Löfgren AB. Det kändes till en början lite läskigt att byta jobb (jag hade ändå varit på min förra arbetsplats i dryga sex år), det är ju lätt att bli lite bekväm… Men såhär 2,5 månad efter att jag väl bytt jobb känns även det helrätt.

Det jag vill komma fram till är att magkänslan ofta stämmer. Vi ska lyssna på den. Vi lever som sagt bara en gång, och att fastna i gamla hjulspår (i mitt fall en bekväm hyresrätt i stan, ett liv utan barn och kvar på samma arbetsplats) är något jag tror att man ska försöka undvika. Vi människor behöver känna inspiration, glädje och framtidstro. Något som jag kände hade försvunnit lite. Nu är allt det där tillbaka och jag ser väldigt positivt på framtiden.

Som en viss artist som för ett par veckor sedan gästade Borgholms slottsruin sjunger: ”Jag tror, att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.*”, så är jag övertygad om att detsamma gäller för mig. Det bästa har inte hänt än.

(*låtcitaten från Håkan Hellström såklart.)