Tårar av glädje, sorg eller både och.

För snart tre år sen grät jag floder när min son föddes och jag äntligen fick hålla det lilla knytet i min famn. Den känslan går nog aldrig att förklara för någon som inte upplevt den. För två år sedan gjorde jag misstaget att åter se en av de mest gripande filmerna jag någonsin sett. Seven Pounds, med Will Smith i huvudrollen, från 2008. Då kom tårarna igen.  (Jag kommer ihåg att jag 1997 försökte gråta när biosensationen Titanic äntligen gick upp, men till min besvikelse var jag den enda av ca 75 biobesökare som inte sökte tröst i en näsduk eller hos daten för kvällen. Jag minns att Di Caprio var med i filmen men i övrigt sitter mest snörvlandet från övriga betalande kvar som främsta näthinneminne.)

Men åter till Seven Pounds och Will. Jag kan hela filmen, minut för minut – av den enkla anledningen att jag var tvungen att titta om på den tre gånger för att förstå – varje anledning – varje vinkling. Jag tror jag grät vid varje insikt. En varm film jag kan rekommendera.

I lördags var det åter dags. Jag stannade jag uppe lite extra länge efter att min sambo sagt: ”jag vet att du kommer abonnera TV-soffan ikväll.” Just då förstod jag ingenting, men när jag browsade igenom tv.nu upptäckte jag snart att 21.30 (precis efter gladiatorerna, med Pansar Peter Blabla eller var det Blaha?) började en film som fick mitt undermedvetna att haja till. Blundade, erinrade mig, försökte översätta tv.nu-titeln ”jakten på lycka” till engelska. Justja! … ”Pursuit of happiness” och overkligt nog: Will Smith i huvudrollen. En verklighetsbaserad saga om en far och son – där fadern kämpar dygnet runt för att kunna ge sin son mat och tak över huvudet. Magiskt skildrad livshistoria.

Nu skulle man tro att jag har en favoritskådis… och att jag även skulle fällt en tår över att kanal 7 numera slutat sända repriser på ”Fresh Prince i Bel Air” (med Will Smith i huvudrollen) men så är det dessvärre inte…

Så kom gråten igen. I tisdags natt lämnade min älskade farbror Nalle, tvärt och alldeles för tidigt, denna sida av livet och siktade in sig på nästa. En bondgrabb, liksom jag själv, med släkt och blod från den vackra byn Ornäs invid sjön Runn. En sjö som letar sig mellan Falun och Borlänge i Dalarnas absoluta hjärta. Uppvuxen på sin fars gård, min farfars, som sedan gått vidare i nedstigande led. Ett landmärke i min uppväxt och barndom, en lyckans plats att möta kusiner, barn och naturen. Minnet av försomrarna hos Nalle – i höskördens tecken då hela släkten samlades, varje år, för en kraftsamling. Vi balade hö från morgon till kväll strax innan gräset gick i blom.

Nalle var en solbränd, pianospelande, herre med ständigt fårat leende och nära till skratt. En far till fyra barn, varav två jag har äran att kalla mina närmsta vänner. En krigare med de starkaste av nypor och mjukaste av hjärtan, men framför allt en enkel man som verkligen trivdes, och nu fortsätter att trivas, i öppna landskap…

”Nu får du vara kung på piano, i himlen”

/Alex Sundstedt

 

Wings For Life, vilken grej!

logo WFL

Men man uppskattar den lilla extratiden med familjen, man grillar, donar lite i garaget, vattnar nysådda gräsmattan och passar på att jaga småfåglar som äter upp gräsfröerna.

Jag hann också springa en runda. Klockan 13.00 söndagen 8/5. Starten för årets Wings for Life. Ett lopp som anordnas i 34 länder världen över där drygt 130 000 löpare startar unisont vid samma klockslag globalt (11.00 UTC) och hela startavgiften går till välgörande ändamål – We run for those who can’t – lyder organisationens mantra. Jag har turen att bo i Kalmar och startar mitt på dagen. Värre är det för våra vänner i California, USA som måste ställa klockan på 02.00 för att hinna äta frukost, stretcha ut hamstrings och ladda vätskebältet innan start vid 04.00.

Denna söndag var något utöver det vanliga. Loppet slog rekord i antal deltagare, världen över, även här i Kalmar. Drygt 3 000 löpare – allt från elit till söndagslunkare. En riktig motionsfest, där alla är välkomna. Det är det jag gillar med Wings for Life – man utmanar sig själv och man försöker hålla sig undan i det längsta från en karavan med tutande bilar som, när de kört ikapp en, markerar att loppet är slut – The Finishline has reached you. Ruggigt smart, alla tar sig i mål!

För egen del gjorde jag en bra insats, 27,5 km innan mållinjen jagat ifatt. Med en målsättning på 30 km, eller i vart fall få se Mörbylångaskylten, får jag ödmjukt glädjas över prestationen. Endast slagen med runt sex mil av den nya italienska rekordhållaren Giorgio Calcaterra. Pust, vilken insats!

En sjutusan till solbränna fick jag på köpet, under vårens varmaste dag. Solen kom snabbt i år. Jag letade förgäves efter någon som sålde skärmkepsar i startområdet (note to self: Bra affärsidé till nästa år). Jag är förvisso född 1 juli, i kräftans tecken – så den röda färgen klär mig rätt bra.

Tack för en fantastisk dag! Ca 60 000 000 kr insamlade till Wings For Life Foundation.

Just ja, en liten parentes: Efter loppet kastades det lite sten kring de långa köerna på Ölandsbron som uppstod i loppets kölvatten. Fullt förståeligt och frustrerande – även för oss deltagare i överlastad buss där minst hälften av motionärerna krampaktigt korsade benen superkissnödiga.

Men, trots stöket kring brotrafiken och lämpligheten i att lägga loppet i samband med långhelg; Jag tror inte man kommer lägga Wings for Life någon annan helg nästa år. Loppet genomförs vid samma tidpunkt, världen över – oavsett långledighet och försommarfirande på Öland. Jag tror inte ens loppet kommer att läggas tidigare på förmiddagen. När ska då våra amerikanska vänner i California sova? Nä, jag säger kämpa på, ta det lugnt i bilkön. Njut av utsikten. Den är magisk på Ölandsbron, även i två timmar.

I all välmening.

Alex Sundstedt

När drömmar blir verklighet

För drygt tio år sen visste jag exakt var jag ville vara idag. Jag skulle jobba som fastighetsmäklare på Pontuz Löfgren AB. Jag gick då på gymnasiet på Stagneliusskolan i Kalmar. Och efter två år på gymnasieutbildningen, två år som telefonförsäljare och en treårig mäklarutbildning var jag närmare min dröm än vad jag anade.

Idag är jag där, i min dröm! Efter fyra år i Malmö känns det skönt att vara tillbaka i min hemstad Kalmar igen. Jag är uppväxt här och Kalmar har alltid känts som mitt hem.

Jag heter Mia Alnerud och har jobbat som fastighetsmäklare på Pontuz Löfgren sedan februari 2014. Jag jobbar med ett underbart gäng och får varje dag möjligheten att lära känna nya människor och deras hem.

Jag kan inte stoltsera med att vara fotbollsstjärna, ironman, gokartess eller ha någon annan stjärnsprakande sportkarriär i bagaget. Det jag dock har gemensamt med mina kollegor är tävlingsinstinkten. Jag älskar att tävla och det är det som driver mig att lyckas. På jobbet men även i privatlivet. Då jag inte har kommit till det stadiet då blöjor ska bytas, barn ska hämtas och lämnas på dagis, middag ska vara serverad ett visst klockslag (ja, ni förstår vart jag vill komma) så spenderas dessa timmar endast på mig själv och (lite) på min sambo. Powerwalk, gym, middagar med vänner och tid med mina älskade föräldrar är delar av det jag prioriterar de få timmar då jag inte jobbar. Jag tränar för att må bra och för att det är kul. Eller kul är en rejäl överdrift. Jag tränar för att må bra punkt. Det är den enda delen i mitt liv där jag inte har allt för höga mål uppsatta. Jag är väldigt intresserad av inredning och älskar att inreda och ”piffa” i mitt hem. Jag är helt beroende av inredningskonton på Instagram och har även halkat in på trädgårdskonton. Det kan tilläggas att jag inte har gröna fingrar och kan endast få sidenblommor att överleva.. Men drömma kan man göra, om hus och egen trädgård..

Mia

PL 25-2

En arkitekt med snickarbälte och nariga händer.

Jag skulle påstå att jag kommer ihåg samtliga hem jag sålt under min karriär. Mitt första hus var till exempel ett mysigt vinterbonat sommarhus i Mellanmon, strax söder om Kalmar, som jag sålde för många år sedan. Jag kommer ta mig tusan ihåg det lilla gräsklippargaraget mina säljare hade byggt, husets planlösning liksom vilka möbler som stod var och varför de hade ställt soffan där de hade.

Men en specifik villa har ändå gjort större intryck än många andra. Kanske inte så mycket för villans skull, som för den resa familjen som köpte gjort sedan dess. Ett renoveringsbehov å det grövsta förelåg, men fadern i familjen som arbetar som snickare tog, efter många om och men, det slutgiltiga beslutet: Let´s do this!

Kontraktet på villan i Berga skrevs i april 2015. För två veckor sedan flyttade familjen in, ganska precis 365 dagar senare.  Jag blir nästan lite kallsvettig när jag sammanfattar allt de gjort under året, för mig själv, inombords.

Saken hör till den att denna snickare inte riktigt är som andra snickare. För honom är det en omöjlighet att ta genvägar, lämna saker åt slumpen och framför allt; han bygger med otrolig noggrannhet och ständigt föränderliga idéer som, för många, anses vara ogenomförbara. En snickare med sällsynt vältränat öga för detaljer och sinne för nytänkande – en arkitekt med snickarbälte och nariga händer som helst gör allt själv – vilket han mer eller mindre även gjorde med det nyinköpta huset. Allt själv.

Kontentan blev att han bokstavligen rev hela huset, förutom fyra ytterväggar. Ett renoveringsprojekt som skulle kunna ta ett par månader för ett arbetsteam, slutade i ett års slit dagarna i ända, hela tiden med noggrann handpåläggning. Långa arbetsdagar som snickare avslutades som, ja, snickare även på fritiden. Jag kan bara låtsas förstå hur hans ”after-work” sett ut. Ingen Krögers-platta där inte.

IMG_5885 IMG_5888 IMG_5894

 

Människor i hans närhet måste tyckt, liksom jag stundtals, att projektet var galenskap. Men det var kanske det som triggade, när det var som värst. Som i november förra året när huset stod utan tak och silvertejpade presenningar höll höstregnet hjälpligt borta, eller när inbrottet var ett faktum och verktyg för tusentals kronor försvann.

När omgivningen tvekar och skakar på huvudet tror jag att denne snickare och jag är rätt lika. Människors negativa åsikter, synpunkter och rekommendationer verkar som bensin på elden – man gnisslar ett par tänder och gasar än hårdare. För att man gör det för sin egen skull, ingen annans.

Jag har under hela resan varit nyfiken på projektet och förundrad över familjens budget, vilket resulterat i att jag besökt dem flera gånger. Dels för att familjen fordrade värdeindikationer längs resans gång, dels beroende på vetgirighet och viss avundsjuka över deras drivkraft som aldrig verkade ta slut. Den nyfödda dottern och modern som ständigt var behjälplig med markservice och tålamod medan fadern dag ut och dag in stretade på. Man liksom väntade bara på att ”Arga Snickaren” eller ”Sofias Änglar” skulle sladda upp på garageuppfarten – så att familjen skulle kunna tjäna in 6 månader i tid. Men icke.

Nu har den lilla barnfamiljen flyttat in och resultatet är något av det mest genomtänkta och tilltalande jag skådat. Den lilla skuldkänslan jag, undermedvetet, haft med mig för att jag sålt huset (eller projektet) till dem är som förbytt. Däremot har jag fått helt ny insikt i vad beslutsamhet verkligen betyder.

4

 

Dubbla duschar är ett måste…

 

5

Klinkergolvet á la fiskbensparkett i hallen har lagts piece, by piece…6

 

Dubbla diskmaskiner, smart!

1

 

Favoriten är nog ändock den välvda väggen för att matcha den välvda TV-n. Magiskt!

Grattis till ert nya hus!

/Alex Sundstedt

Välkommen hem till mig

Stig på! In genom porten och så tar vi trapporna upp till andra våningen.

Välkommen in till mig!

Rundvandringen blir kort idag men gillar du det får du gärna ta en längre nästa gång! Vi börjar med köket, som jag gärna hade sett användas betydligt mer än vad det gör idag, fast som ändå är mitt favoritrum. Allt har sin tid och jag har lovat mig själv att en annan dag ska jag lära mig att laga mat på riktigt! Det kanske inte just köksdelen som är mitt favoritrum när jag tänker efter utan snarare den andra delen som är vardagsrum men allt hänger ihop med öppen planlösning och det lät bra att säga att köket är min favoritplats. Visst?

Vem blir inte glad av blommor? Det ska vara lättskötta, hållbara blommor för att de ska få komma in i mitt hem. Jag rekommendera eucalyptus och tistlar! Håller sig fina i veckor..

På andra sidan rummet har vi då vardagsrumsdelen. Jag vill ha saker runtomkring mig som gör mig glad. Idag inreder jag med möbler som betyder något och som har en historia. Samtidigt älskar jag att inspireras av inredningsbloggar och inredningskonton på Instagram. Bordet bredvid soffan har tillhört min farmor. Lamporna och soffbordet har min sambo designat. Och kuddarna de är resultat av tiden på inredningsbloggar..

I bakgrunden skymtar du en piedestal i marmor som jag fått av min mormor och tavlor målade av min farfar stående på golvet. Ja, jag erkänner.. De har stått där i snart två år för att jag alltid ångrar mig när jag gör hål i väggarna fast jag tycker det är lite charmigt att ha dom stående. Det tycker inte min sambo..

Jag förvarnade att rundvandringen skulle bli kort idag men nästa vecka kanske du får stanna längre eller så hittar jag på något helt annat. Vi får se!

/Mia

Stress, tidsjakt, dagissamtal = Game Over

Man svävar iväg och till slut hajjar man till för att tonläget har ändrats och sambon gastar:

  • Vad sa jag precis?
  • Ööum… Jag håller med.
  • Perfekt, då lämnar och hämtar du sonen på dagis fram till jul och så lagar vi lutfisk till din matlåda för hela veckan!

Ajdå…

Som fastighetsmäklare kan det stundtals vara oerhört stressigt. Är man 10 minuter sen i början på dagen, då är man oftast det, gånger tre, i slutet också –  Står det då ”Dagis” på displayen i mobilen när det ringer i fickan, då vet man att man kan sluta jaga tid. Dagissamtal = Game Over.

Men jag tar allvarligt på just tid. Att komma i tid är att vara professionell och en viss stress sägs höja prestationsnivån. Och det känns självklart – jag blir taggad och fokuserad, rentav mer kvicktänkt i min dialog med människor och i ögonblicksreflektioner. Men häromdagen insåg jag att jag gått över gränsen.

Sex minuter tar det hemifrån mig med bil till jobbet. Jag kör över järnvägen vid Bremerlyckan, förbi fantastiska Sporthörnan (som för övrigt gjorde ett kanonjobb med att valla mina Vasaloppsskidor, tackar!) Redan i rondellen ser jag att trafikljuset slår om till rött vid korsningen Norra vägen/Esplanaden.

Analys: Fem bilar och en buss, det kommer att ta tid.

Bestämmer mig kvickt för att kasta mig av till höger ner på Unionsgatan, håller andan – gasar på förbi Kalmarposten och Biblioteket. Ser i backspegeln att en grå Toyota ligger kloss bakom mig. Svänger vänster, i med tvåan – gasar till igen. Toyotan ligger dikt an. Sladdar upp vid Postgatan, sneglar vänster och inser att jag kapat in minst fyra bilar och en buss – YEEES! Ser Toyotan i backspegeln.

Jag andas ut. Hyperventilerar lite och glider lugnt vidare till kontoret tills jag inser:

Fan, jag har blivit som dem, som de stressade stockholmarna:

Tunnelbanejägarna – 4 min till nästa tub men om jag spurtar sista gatan, slidear ned för rulltrappsräcket så hinner jag med. Sparar tre minuter.

Bussfilskrigarna – som kastar sig ut i bussfilen vid bilkö och gasar. Sedan blinkar de in i kön igen och tjänar 150 meter, trots att kön är tre mil lång.

Högervarvarna:  De som tar högervarv i parkeringsgaraget trots stora pilar som pekar vänstervarv – där går det att tjäna minst 27 sekunder och slippa köra varvet runt.

Att jag var dag, 250 arbetsdagar om året, tillsammans med min kollega Henric, är 30 minuter tidig till kontoret gör insikten kring sekundjakten ännu mer träffande.  Tre tappade minuter i korsningen Norra vägen/Esplanaden kanske inte har så stor betydelse? Spänningen och andnöden kan jag vara utan ”once in a while”. Dessutom kanske den grå Toyotan skulle komma fram fortare om jag slutar jaga tid på Postgatan…

/Alex Sundstedt

IRONMAN 2016: 4 månader kvar…

IRONMANKalmarLogo

Det måste varit lite tudelade känslor för spelarna, när de äntrade planen till låten inför för fulla läktare för sista gången. De kanske inte längtat jättemycket efter just den matchen, eller den dagen. Själv både längtar jag. Och är livrädd.

Min resa började 2012. I ett soligt sommar-Kalmar satt jag i gott sinnelag med vänner och dinerade på Krögers uteservering när löparna svischade förbi längs Larmgatan. Vältränade men heller inga Usain Bolt-kroppar, iklädda tighta kroppsstrumpor, framkallade en ögonblicksimpuls hos Sundstedt. Jag tog en kall klunk öl och med ett lite väl gott självförtroende slängde jag ur mig ett löfte; att jag att inom fem år skall genomföra en Ironman, just här i Kalmar. Hur svårt kunde det vara?

Simborgarmärket och ”kaffekokaren” löste jag under uppväxten, cyklat har jag gjort sedan 4-årsåldern. Dessutom kommer jag ihåg att jag var hyfsad på 60 meter under mellanstadiet. Löftet lades – försvann i dunkla Smålands skogar fram till för två år sen – då jag genomförde en Svensk Klassiker, brände av ett kortare mardrömstriathlon i Växjö och vips så stod klockan på år 2016 – då var det dags.

Nu med 4 månader kvar – Wow, vad häftigt det känns. Och på samma gång är jag skiträdd. Rädd för att inte vara tillräckligt stark, rädd att tappa simglasögonen eller rädd att det berömda löparknät skall smyga sig på inför loppets sista del, som ju är ett Marathon. Aj då. Häftigt för att det triggar mig att känna rädsla och respekt för min livs prövning och för att titeln Ironman låter så rysligt coolt.

”Sunscreen (Som är ungefärligt uttal av mitt efternamn hos de flesta engelskspråkiga människor), Yoooou are going to be an Iron Maaan”

Ibland får jag frågan om det ingår i anställningsavtalet hos Pontuz Löfgren att göra en Ironman? Njaae. Inte direkt – men däremot har jag funnit inspiration och mod att anta utmaningen innanför väggarna på Västra Sjögatan 33. Pontuz och Hence gjorde fulldistansen förra året, Ulrika M och Jacob skall göra Mini Triathlon som går av stapeln i samma vecka och Ulrika H är både flitig utövare av sporten och ordförande i Kalmar RC Triathlon. Man kanske blir som man omger sig? Tur att inte mina kollegor spelar dart, jag är värdelös på att kasta pil.

För mig är det hela en prövning – ett sidetrack till mitt jobb och min familj – någonting som är mitt. Jag gör det för min skull och ingen annans. Jag diskuterar inga tider, det är ointressant för en gröngöling som jag. Jag jämför mig inte med andra och har inga ambitioner av att vinna. Fast det är klart, får jag häng på Patrik Nilsson, förra årets vinnare, så kommer jag inte vika ner mig utan han fått känna på en redig fight.

Målet är att nå målet med någon form av mersmak i efterdyningarna. Att få vara i centrum av årets största fest, lockar givetvis en del också – jag har hört att villorna längs Neptunusvägen i Berga skapar en alldeles magisk stämning för deltagarna med egen dunderfest, mitt i festen. Den ser vi fram emot!

20 augusti 2016 ska jag vakna med Kenta i huvudet; ”Jag har väntat så länge på just denna dag, så sköönt att den äntligen kommit…” Och till skillnad från Bajen 23 juni 2013 så längtar jag, även om jag är livrädd.

Hoppas ni hejar på!

/Alexanmälan ironman

 

 

 

Selma Kahrimanovic: So much for Carpe diem!

bild på selma

Jag fick i förra veckan äran att få lyssna på mental-coachen Ulf Sandström. Under hans föreläsning kom han och jag (mest han) underfund med att jag är, som man så fint kallar det, en ”maxad person”. Maxad i bemärkelsen av stark och högpresterande. Jo men visst, det köper jag. Klart att jag är maxad. Det var dock inte riktigt det Ulf menade.

Enligt Ulf är en maxad person en perfektionist som ständigt jagar effektivitet, och det låter ju fortfarande ganska positivt. Under föreläsningen nickar jag instämmande ända fram till dess att han börjar jämföra mig med en restauranggäst som trots skrikande och hungriga barn i sällskapet, tar menyn på alldeles för stort allvar och gång på gång läser igenom den. Inget får lämnas åt slumpen och rätt beslut måste fattas. Haha, det där är inte jag! För vet du vad Ulf, jag har redan studerat menyn långt innan besöket och är redo att beställa!

Min sambo, han är allt annat än en maxad person. I Ulfs bemärkelse så klart. Min sambo, ja han är den där avslappnade typen, som tar dagen som den kommer (dvs. som hans maxade hälft maniskt planerat) där inget problem är för stort och där uttrycket ”det löser sig” allt för ofta dyker upp. Carpe diem helt enkelt.

Låt oss spinna vidare på uttrycket maxad. Att vara maxad innebär att man i varje situation och ögonblick vill optimera både tid och utförande. Allt ska kännas, upplevas och vara perfekt. Ja, men nu börjar jag känna igen mig. Ni med? Man ska gärna tvätta samtidigt som man städar. Man ska både finna och avnjuta kvalitetstid med sin respektive, och en löprunda, ja det går nog också att klämma in. Klick klick, flytta vasen, ta undan skräpet, upp med hakan, le. Fint! Klick klick igen, på med filter, fram med hashtags som #hardwork #familjetid #sommarformen och inte får vi glömma #livetärmagiskt – o vips så var den perfekta söndagen postad och klar på sociala medier.

Ulf, aka Supercoachen försäkrade mig om att det faktiskt är helt okej att vara en ”maxad person”. Men han bad om en sak. Han bad mig lova att jag skulle om bara lite, lossa på kraven. Att låta sängen stå obäddad eller kanske låta skrivbordet vara ostädat. Ah, det här med stökigt skrivbord vet jag inte.

I alla fall, i söndags tänkte jag vara lite wild and crazy. Jag lämnade bostaden med obäddad säng och tänkte, ”Ha! Den där Ulf vet inte vad han pratar om. Inte är jag maxad. Lätt som en plätt!”

Kort därefter är jag hemma igen, möter sambon som även han hittat hem. Han står i hallen aningen chockad och orolig.

”Selma, är allt okej? vad har hänt?”

Förvånat frågar jag vad han menar.

”Ja, sängen var obäddad, så jag tänkte att något måste ha hänt som fått dig att åka iväg. Är allt ok?”

Jag skrattar, och berättar, att från och med nu ska även jag köra lite carpe diem.

Han tittar blygsamt ner. Jag går in i sovrummet och möts av en bäddad säng.

I bakgrunden hör jag en svag röst;

”Jag som till och med la dem fluffiga kuddarna i mitten, som du alltid tjatar om…”

selmas bild

#Nybäddat #livetärmagiskt

So much for carpe diem.

/ Selma Kahrimanovic, soon to be fastighetsmäklare.

Avdelning: Bänkskiva

Bänksskiva- en skiva att lägga på en bänk. Enkelt eller hur?
Enkelt?! En bänkskiva är allt annat än enkelt. Jo, den är enkel om man fattar bättre än att krångla till det. Krångla till det är precis vad min inredningshjärna gör då och då. Till min sambos förtret. För ni ska ju inte tro att det är jag som förverkligar alla briljanta idéer som kommer upp. Nä, vi har liksom delat lika. Jag tänker och han utför. Oftast gör han det utan speciellt mycket klagomål. Han tycker till och ibland tycker han emot. När han tycker emot så får jag försöka hitta någon slags strategi för att han ska tycka som jag. Ja, ni vet det där vanliga vågspelet man har hemma. Jag får en känsla av att vi vinner ungefär lika många gånger. Men när det kommer till utförande så faller det oftast på hans lott. Jag är bra på mycket, men speciellt händig kan jag inte skryta med att jag är.
Jo, nu stod vi ju där md nya fina skåp och nya vitvaror. Sen kom vi ju på att vi behöver en skiva att lägga på bänken, den där bänkskivan. Från början hade vi siktat in oss på en betongbänkskiva. Sen tvekade sambon. Han menade på att det var för avancerat för en lekman som honom att gjuta en 3.4 meter lång bänkskiva. Medgörlig som jag ju alltid är sa jag att vi får ju då leta efter andra alternativ. Vi hittade massor av tjusiga alternativ. Och alternativen var precis lika dyra som dom var tjusiga. Så vi tog oss därför tillbaka till brottsplatsen.
Här hemma pågår i detta nu en gjutning. En betonggjutning. Jag skrev ju innan att sambon oftast inte klagar eller stönar över projekten vi tar oss för. Men nu är det på något vis en annan stämning här hemma. Han menar på att själva gjuteriet har framkallat någon form av ångest. Det är tydligen små, små detaljera som kan ställa till stora, stora problem om jag har förstått det hela rätt. Jag har valt att ta ett ödmjukt steg tillbaka. Är vuxen och stöttar i de värsta ångeststunderna. Däremellan är jag tyst och uträttar saker på min kant. På min kant jag gör lite mer avancerade saker. Som att skruva ihop jätteavancerade stolar och dricker vin som går i röd nyans. Ja ni förstår ju själva hur svårt det är där ute på kanten. Men det viktigaste är som i alla andra lägen, hålla det goda och glada humöret uppe.

Om några veckor hoppas jag kunna presentera en perfekt, rak, ståtlig och alldeles, alldeles underbar bänkskiva i betong. PS. Håll en tumme eller två. Det lär behövas DS.

Trevlig helg! / Åsa

This is armeringsjärn
This is armeringsjärn(ursäkta renoveringsröran)
This is a form att lägga betong i
This is a form att lägga betong i
This is a "bytta" till att blanda betong i
This is a ”bytta” till att blanda betong i
This is vad jag gör där ute på den "avancerade kanten"
This is vad jag gör där ute på den ”avancerade kanten”
This is a mäklare med ett riktigt gott humör. Alltid. Dygnet runt. Hela tiden.
This is a mäklare med ett riktigt gott humör. Alltid. Dygnet runt. Hela tiden.

Mångsysslande mäklare – Jack of all trades!

Som fastighetsmäklare förväntas jag vara spetsad inom byggnadsteknik – villakonstruktionernas ABC, ett uppdaterat skattesnille och en inredningskonsult som rådfrågas när det gäller val av Barcelona clubfåtöljer eller Jetson framför braskaminen. Jag är också problemlösare vid kniviga och känslosamma situationer köpare och säljare emellan. På det sättet kan man säga att jag har ett unikt yrke, eller att jag är Jack of all trades, mångsysslare.

Visste ni förresten att Sverige är det enda landet i världen där mäklaren sköter allt från första kundmötet med en säljare till överlämnandet av nycklarna till en förväntansfull köpare på tillträdesdagen? Det måste vara ett av de största förtroendeuppdrag man kan få.

Men hur fungerar det här hos våra neighbours?

I vårt grannland Danmark kan det ibland vara lite för spännande att köpa sig en bostad. Saluförs ett objekt (mäklarspråk) som drar till sig flera kunder tillämpar man något som heter ”stängd budgivning”. Här skriver spekulanten helt enkelt ett bud på valfritt papper och lägger i en hatt som senare skakas om och öppnas av säljare och mäklare tillsammans – kanske över en Carlsberg och pølse. Ingen fortsatt budgivning, säljaren väljer sannolikt den som skrivit högst bud på lappen. Det påminner lite om Mästarnas Mästare, där det handlar om att spela ut motståndaren, men man får bara en chans att analysera konkurrenters taktik. Vad har de andra bjudit? Vi måste lägga oss nära, så lågt det går, fast över….lätt eller hur!? Till sist tar en notarie över och hanterar det juridiska.

Finnarna är härliga. Där bestämmer säljaren ett pris som ligger långt över vad han förväntar sig, men gärna skulle önska. Efter det lutar han sig tillbaka, kanske tar en bastu, och låter spekulanterna buda under. Tydliga regler kring eventuell budgivning saknas, kanske är det den som håller ut längst i bastun som får köpa. Det är ju en lösning det med.

Norge är alltid Norge – här har man faktiskt en väldokumenterad ordning på saker och ting. Den öppna marknaden avgör vem som får köpa. Den enda skillnaden är att muntliga bud är bindande. Aj då, tänkte nog unge Alexander Rybak när han vaknade upp i Moskva, dagen efter sin dundervinst i Eurovision och som i en fairytale skanderat ut ” Jeg skal kjøpe hele jævla Olimpskij-arenan hvis jeg vinner!”

Det gäller att passa tungan i Norge helt enkelt.

Om man flyttar blicken än längre bort och funderar över just detta, är USA en intressant marknad. Där är mäklarrollen något komplicerad, enligt mitt sätt att se det. Köpare och säljare har ofta varsitt mäklarombud som bevakar sina klienters intressen. Med fiffiga taktiker, färgglada strumpor och glashala leenden – mäklarna emellan – slingrar man sig allt närmre en affär för att i slutändan få sina klienter, på varsitt håll med veckad panna, att inse att detta är den bästa dealen som finns. ”It’s time to strike” Sen delar köpmäklaren och säljmäklaren på arvodet för affären. Skål för det. Följ gärna processen i TV-såpan Million dollar listing NY, med Fredrik Eklund i spetsen.

Njaa, jag vettitusan – men jag hade gärna sett ett avsnitt av ”Million dollar listing – Helsinki” med en finsk mångsysslare i huvudrollen. Fast å andra sidan kanske Robinsson Robbalainen är färdig med showbiz.

/Alex, Fastighetsmäklare tillika Jack of all trades