Bästisar!

Dessa underbara barn!

image

Jag älskar våra dagar tillsammans. Fullt ös medvetslös. Mat och fika. skratt och gråt. Slag och pussar. Bättre kan vi inte ha det. Det känns som att de tycker mer och mer om varandra för varje gång vi ses. Jag hoppas att de blir bästisar. Supersentimentala Ida.
Låt inte vår mammaledighet ta slut.

Sara tipsade om världens bästa grej idag. Ibland är det skönt att kunna sätta igång en rolig app på mobilen eller iPad till barnen. Det hade dessutom varit ännu skönare om det inte gick att stänga av, det vill säga att skärmen kunde låsas i aktivt läge. Jag trodde inte det gick, men DET GÅR!!!
Så låser du iPad-/iPhoneskärmen så att barnet stannar i appen

Imorse körde Matilda skiten ur mig med ännu ett härligt benpass. Tack och bock för det! Mina ben ska gärna bära mig imorgon när det är dags för ny omgång av Yourtopia. Betongrumpa och spagettiben. Det här blir kul 🙂

Bacillskräck

Fy för bacillusker!

Alla som känner mig vet vilken fobi jag har för baciller. De allra flesta tycker att jag överdriver när jag håller för glaset när någon rapar. I mina ögon kommer det grön ånga som virvlar långsamt ner i mitt glas och förpestar min dryck. Jag kan inte hjälpa det.

Ni kan ju bara sätta er in i mina tankar som virvlar i mitt huvud när vi, till exempel är på öppna förskolan med Ofelia. Alla barnen tuggar och suttar på samma saker (som säkert har funnits där i typ 15 år…) DET GÅR JU INTE STOPPA DEM! Jag tycker ju att allt sådant känns ofräscht. Jag vet att de bygger upp immunförsvaret och så vidare men jag tycker att det känns snuskigt och jag blir typ uppstressad av att se det.
Tänk till nu morsan, vad ska du göra åt saken?

Nu har jag barn. Jag får helt enkelt tänka om. Barn är barn. Barn är ju söta varelser.

Lite skit rensar magen, eller vad är det man säger? Jag får se det här som terapi, kanske blir jag mindre töntig med åren, det får vi se. Förmodligen inte. 🙂

 

image
Jag kokar napparna ofta 🙂

 

image
Min bästa vän!

 

Tröttkepsar!

Lördagkväll och jag och Ofelia är hemma själva och har haft en riktig myskväll. Det finns inte mycket som slår det! Jag har tillochmed ruckat lite på mina regler, så nu får hon sova bredvid mig. Annars har jag som princip att hon aldrig ska somna i vår säng, utan somna i sin egen och komma över till oss på morgonen om hon vaknar tidigt. Men vad fasen, idag är det ju jag som ville ha henne vid mig, alltså helt efter mina spelregler 🙂

Efter lite bokläsande  och välling tog det inte många sekunder innan lilla O somnade.  Få saker får mig mer rofylld än att se henne ligga och sova. Hon ser så nöjd ut, det ser så skönt ut. Tror jag knoppar in och hälsar på John Blund jag också. Tröttkepslördag!

image

image

image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pink Friday!

Rosa bandet är ett måste!
Nu har både jag och Ofelia varsitt.

IMG_8929

Nuförtiden finns det ju faktiskt fler produkter, genom cancerfondens samarbetspartner, man kan välja för att stödja Rosa Bandet-kampanjen. Detta är ett mycket bra initiativ och jag hoppas att så många som möjligt är med och bidrar med det man kan.

Läs mer om Rosa Bandet!

http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/olika-satt-att-stodja/Rosa-produkter-2014/

Idag är en sådan där bra dag ni vet. En dag när jag går runt och ler utan anledning. En dag då jag känner mig lite extra lycklig. Då jag och Ofelia varit ganska isolerade i veckan på grund av sjukdom, var vi idag ute på en långpromenad i solen. Tanken var att vi skulle gunga och vara ute i naturen och sådant där bra.. men hon somnade ca 5 min efter att vi gått och sov sen skönt hela promenaden. Så kan det gå 🙂IMG_8899

IMG_8907

Sista passet ute med Yourtopiagänget idag, på tisdag drar det igång en ny omgång och vi kommer då vara inomhus.

Det går fortfarande att anmäla sig, MISSA INTE!!! 🙂

Trevlig helg,
Kram Ida

Ps. Om du inte har tröttnat på mig, läs även på www.rosetti.se 🙂

 

 

 

 

 

Boxjumps, babblarna & bullar

IMG_8881
Varför ta en leksak, när man kan hoppa in i lådan?

IMG_8880

Startade min torsdagmorgon med Matilda. Ben stod på schemat.
Ben ben ben. Idag var jag klen.
Gillar inte alls den känslan, men det kan bara bli bättre till nästa gång. Skulle köra boxjumps och högerbenet ville liksom inte upp samtidigt som vänsterbenet. Två gånger om kunde jag åkt på att, rätt in i väggen. Vad gör man inte för lite uppmärksamhet?

IMG_8703

Hösten har kommit. Höstfeelingen är på topp, höstlöven ändrar färg, höstbakning  i hemmet, höstsolen kikar fram.
Ofelia har fått höstblåsor…
Men kom igeeeeeeen, allt lät ju så bra innan det. Dumma, dumma prickar och feber har hon fått stå ut med. Nu är hon iallafall pigg och det är det viktigaste. Hon är lika stark som sin mamma.

Vi har byggt med klossar, lekt med nallar och kollat på Babblarna och  Pippi Långstrump. Det måste väl vara en av toppgrejerna att göra med barn. Kolla barnfilmer! Jag blir sentimental känner mig aningen gammal och är en sådan där jobbig jävel som kan alla repliker.

Bullbakning har vi också hunnit med. Nyttiga givetvis då jag är inne i min sockerfria period. 2,5 veckor hittills, rätt bra för att vara mig alltså. Resultatet av bakningen, nja.. Om de ser ut som bullar är en annan femma,  ser mer ut som muffins, men jag gillar muffins så det ska nog inte bli några problem att smäcka.
Kika in på rosetti.se för recept och bilder.

YES, JAG ÄLSKAR ATT BESTÄMMA.

IMG_8763

Trots att jag har världens bästa lilla tjej här hemma så är det klart att man måste få klaga ibland.

Jag är som jag är. Har Ofelia varit gnällig och jobbig (läs asjobbig) en dag. Ja, då har hon förmodligen det. Det är ju sanningen och jag är ingen sämre människa eller älskar henne mindre för att jag kan säga det. Likaväl om det har varit en bra dag (vilket det nästan alltid är), så är man överlycklig över det. Jag är ärlig med vad just jag känner och sen finns det alltid folk som kommer tycka hit och dit om det. Jag tror att vi människor fungerar bättre och att vardagsproblemen underlättas om vi får ventilera och berätta vad vi känner.

Jag menar för den sakens skull inte att vi ska gå runt och klaga hela tiden. Livet med barn är UNDERBART! Alla goda stunder väger över de mindre bra. Jag är hundra gånger mer harmonisk och lycklig över livet nuförtiden. MEN JAG MÅSTE FÅ SKRIVA ETT BITTERT INLÄGG 🙂

Första 3-4 månaderna var Ofelia from som ett lamm. Då kunde jag få höra. ”Ja, men man kan ju inte säga att du vet hur det är att ha barn.. vänta du bara…”

Jag vet hur det är att ha VÅRT barn, och det är det som spelar roll för mig. Utifrån det, bygger vi upp hur vi ska uppfostra henne och så vidare. Tro mig, folk kommer alltid lägga sig i, många också av välmening men i slutändan är det ni föräldrar som måste bestämma hur NI vill att ERA barn ska vara. Låt resten passera in i ena örat och ut genom andra.

När jag var yngre var jag väldigt lättpåverkad. Jag tror inte att jag är det på samma sätt längre. Och absolut inte när det gäller Ofelia.

Om jag ska ta upp ett exempel,

SOCKER-  Jag vill inte att Ofelia ska äta massa socker och jag kommer absolut inte låta henne smaka innan hon ens vet vad det är. Vad är det för mening?  Sen får vi se när vi tar beslut om när hon får. Likadant där- folk vill lägga sig i.

– ”Klart hon måste få smaka.”.
– ”Vad elakt av er, ser ni inte att hon vill ha?”
– ”Det kommer få motsatt effekt, hon kommer frossa sen när hon får äta.”

Alla mammor, pappor, vänner, fina medmänniskor, ni gör som ni vill med er och era barn, men när det gäller mitt eget barn – Jag ger mig inte. Jag bestämmer.

marathonmammor

IMG_8844

Idag har vi lite sjukstuga här hemma. Ofelia har feber och är lite hängig, stackarn. Inte mycket sömn för någon av oss inatt, men ingen mening att tycka synd om sig själv. Det är bara lilltjejen man bryr sig om i sådana lägen och nu sover hon gott istället 🙂
Men på tal om att vara utmattad..

I helgen var jag och Lave ute och sprang. Vi brukar ha det som vår lilla kvalitetstid, inte så dumt faktiskt.

2,1 mil för första gången i mitt liv. Ingen supertid, strax under 1h & 54 min.
Kan jag då säga att jag är halvvägs till mitt mål? Ett marathon.. Nja, verkligen inte med tanke på att jag skakade som ett asplöv när jag stannade och att tanken på att springa lika långt till, får mig att vilja gå och gräva ner mig någonstans.

Många jämför förlossningen med ett marathon, att det är lika fysiskt ansträngande och att man gör av med lika mycket energi. Då tänker jag: ”vad är problemet klenis? Du har ju typ gjort ett marathon då?” Å andra sidan får man ju ingen liten söt bebis som belöning för allt slit..

8h. Det slår man ju LÄTT. Även om man springer baklänges 🙂
Jag skulle dock aldrig ställa upp om jag inte visste att jag skulle klara det på en bra tid. Typ 4h. Annars skulle jag ändå inte vara nöjd.

Jag är en jävla tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna. MEN!!! Hur motiverar man sig till ett marathon hörrni?

Det där med rumpan…

DSC_0214

DSC_0148

Vad hände egentligen för sisådär 10 månader sen? Jag kom in till förlossningen, rund och go och inte alls särskilt road. Promenerade från parkeringen (Ja, vi lade i pengar och parkerade en bit bort..) var skeptisk och trodde att jag skulle få åka hem igen. Visade sig vara öppen 9 centimeter och hade uppenbarligen ganska hög smärttröskel. Jag visste ju inte hur det skulle kännas? 8 h senare fanns världens finaste tjej på min mage. Den känslan kan man aldrig beskriva. Det absolut största och finaste man kan vara med om.

Kroppsligt kände man sig, inte helt oväntat, utmärglad och trött men vad hände med rumpan? Synd att säga att den ”försvann” men den ändrade både riktning inåt och nedåt. En vän till mig sa senare  att ”Jag ska gå tillbaka till BB och be att få tillbaka min rumpa. Jag tror att de har ett rum samlat där allas rumpor ligger”. Kanske är det så? Får man ta vilken man vill då? Till jag vågar fråga fortsätter jag väl att göra mina squats med Yourtopia-Matilda.

IMG_2923
Älskade barn! Helt otroligt att hon varit så liten.

Morsan på språng!

 

DSC_0030
Välkommen att följa mitt liv med den här lilla solstrålen!

 

Ida, 25 år, mammaledig och bor tillsammans med min sambo Lave och vår 10 månader lilla tjej Ofelia, i Lindsdal. Jag kommer att ventilera om allt som händer i min vardag och om vad jag tycker om livet som mamma.

Många undrar hur jag kan ha så mycket energi. Varför jag ska vara med på allt? Varför jag aldrig säger nej? Hur jag orkar gå upp tidigt varje dag för att träna? Varför jag nästan alltid har alla mina dagar uppbokade?

Svaret är att mitt liv stavas flitig. Ida betyder just flitig faktiskt – bra val av mina päron.

Tränar jag inte,  blir jag sur. Har jag dessutom  tränat på morgonen så har jag hela dagen till annat, samt att jag får mycket energi och kan spendera kvällarna med min familj, vilket är det allra viktigaste i livet.
För övrigt så älskar jag att umgås med folk och att vara överallt och ingenstans. Det är liksom inte min grej att vara still. Jag blir stressad av att inte göra saker.

Jag resonerar såhär, att så länge jag mår bra av att köra ända in i kaklet, kommer jag göra det. Livet är till för att levas!

IMG_8800

IMG_5872