Hemliga äventyr…

I veckan har chefsredaktör Frida Boisens ord ”Vi är alla publicister” fastnat i mina tankar. Dela eller inte dela, det är frågan. Men hennes slutsats ”alla människor vill bli berörda”, talar ändå för att vi alla uppskattar att få ta del av andra människors tankar och känslor.

Även i det verkliga livet, har jag svårt att  hålla saker för mig själv. Jag är som en öppen bok. Mina underbara kollegor och vänner vet det mesta om mig. Bra eller dåligt?

Nästan varje dag tänker jag ”det där borde jag kanske inte berättat”. Saken är att jag alltid tror det bästa om folk.

Jag uppmanar ofta andra i min omgivning att dela med sig av hur man mår eller vad som händer utanför jobbet eller basketen.

Min åsikt är att man fungerar bättre som ett team, om man har förståelse för  varför en spelare eller kollega, inte riktigt presterar som man borde.

I ett framgångsrikt team, är det annars lätt att vara hård mot varandra och negativ energi sprids. Delar man med sig, får man istället för irriterade blickar, förmodligen förståelse och stöd. Detta är en filosofi jag länge levt efter även om jag aldrig skulle tvinga någon att dela med sig.

Jag kan lugna mina, eventuellt oroliga vänner, med att jag är betydligt bättre på att hålla era hemligheter för mig själv. Det är bara mina egna jag strör vilt omkring mig.

IMG_1205

Med detta sagt delar jag idag med mig av en bild från mitt hem. Som jag skrivit tidigare, läggs inte många slantar på inredning utan nästan uteslutande på resor. Dock kunde jag inte låta bli att  köpa två av Sverigemotivs fina tavlor härom veckan. Producerade av min basket-kompis Jörgen Dahl.

IMG_0890

Imorgon bitti åker jag upp till Stockholm på chefsmöte ett par dagar, därefter direkt vidare till Florida och Karibien. Nästa blogg kommer från resan! Bon voyage på mig! =)

 

Inspirerande äventyr med hunkar i soffan!

Denna veckan har nog varit årets mest hektiska. Men, även full av fantastiska möten och inspiration!

Jag har bland annat, för andra året, medverkat på ett frukostmöte på Drivhuset. Ett kreativt möte mellan studenter och näringsliv. Det blir alltid spännande diskutioner om tillvägagångsätt att nå sina drömyrken. Speciellt eftersom jag själv inte gått på universitetet.

Man får väl ändå säga att jag lyckats bra ändå. Jag försäkrar dock studenterna om att de kommer vara bättre rustade inför framtida utmaningar, än vad jag varit. Men, jag tror samtidigt att det varit en stor fördel att min kreativitet har fått ”härja fritt” och inte haft några ramar som begränsat mig.

Torsdagen var fullspäckad och började med en inspirerande dag på MIK:s näringslivsmässa ”Guldkontakt” på Guldfågeln. Ämnet var digitala affärer och sociala medier.

Meriterade chefsredaktören, Frida Boisen, höll en fartfylld föreläsning om hur man lyckas med sociala medier. Viktigt att beröra men, ändå vara äkta. Ett bra råd som jag tar fasta vid. Hon säger också att vi alla är publicister och bör tänka på hur vi uttalar oss i sociala medier.

Ett av Fridas  mest lästa inlägg, var om tankarna kring att hennes 8-åriga dotter ville ha BH för ”alla andra” hade det. ”Men, det finns ju inget att hålla uppe.”  skrev Frida förtvivlat.

Torsdagskvällen tillbringade jag med tio härliga tjejer, på Kalmarsalen. Vi hade sällskap av ca 700 personer till och tillsammans hjälpte vi Pontuz Löfgren AB att dra in 80 000:- till Stadsmissionen.

Att scenen var fylld med både riks- och lokalhunkar, gjorde inte saken sämre. Välklädda och vältaliga ”föredettingar” som blandade allvar med personliga historier.

Bäst var nog Fredrik Reinfeldts historia om när han i jeans och keps satt och kollade på dotterns fotbollsmatch. Några pojkar stod länge och diskuterade huruvida det var statsministern eller inte. När de till slut frågade och Fredrik bekräftade att det stämde, tog de fram en iPad och googlade fram bilder på honom. Efter det kom de fram till att det nog ändå inte var statsministern!

Till sist vill jag dela ut en stor PUSS till alla fantastiska människor i världen, som står upp mot hot och orättvisor. Facebook och instagram har överösts av medmänsklighet och kärlek den sista tiden. Låt det goda segra och glöm inte att njuta av livet, varje dag! Man vet aldrig vad som väntar runt krönet.

YOLO

Maby YouOnlyLiveOnce? Make Every day matter!

 

 

När kärleksäventyret tar slut…

Ett av mina största äventyr var det när jag som nyseparerad för fem år sen, reste till Sydamerika. Två veckor efter jag kom hem, följde brasilianska semesterflirten efter. I fyra år levde vi sen tillsammans och historien är som tagen från en romantisk film.

Ni kan tänka er hur skeptiska många var. Men, allt jag såg var en drömprins som var  villig att ge upp allt för att flytta till en trebarnsmamma i Kalmar. Jag visste att det inte skulle bli lätt. Men, vi var båda överens om att det skulle vara värt det. Hur än framtiden skulle bli, var resan dit ett äventyr ingen av oss kunde motstå.

IMG_1022
Målning av ett foto på mig, från vår första ”date” i Costa Rica.

2015 blir ändå året där kärlekssagan fick sitt slut. Brassen hade gått från passionerad hunk till egoistisk parasit, vilket resulterade i att jag bröt vår förlovning. Något av det svåraste jag gjort. Vår saga var egentligen för bra för att få ett olyckligt slut.

Men, vad är det man säger: ”What doesn´t kill you makes you stronger”. ”Bryt ihop och kom igen”.  ”Bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat”… Känslor ska gå både upp och ner, det hör livet till. Hur vet du annars att du lever? Nu slipper jag dessutom plugga mer portugisiska för att kunna prata med ex-svärmor. Det gäller att fokusera på det positiva…

Om två veckor reser jag till Miami och Karibien, tillsammans med tre fantastiska och lika äventyrslystna vänner som jag. Jag ska njuta varje sekund och försöka att inte dra med mig någon ny semesterflirt hem… Mina föräldrar tycker det hade varit smidigare om jag träffar någon som i alla fall bor i Sverige, nästa gång… =)

Hjärtliga basket-äventyr…

Veckans blogg tillägnas min nya passion i livet, nämligen ”mina” fantastiska basketflickor.

Inför denna säsongen, min 30:e som aktiv spelare,  beslutade mig för att även engagera mig som coach för klubbens äldsta tjejlag, F17. Jag tyckte tydligen att jag hade så mycket tid över ändå… eller nej, det har jag ju inte. Men, jag har ett stort hjärta för Basketen och jag vet hur svårt det är att få tag i ledare.

Tack vare min långa basket-”karriär” gav basketbollförbundet mig tränarlicens för ungdomsverksamhet. Är det dessutom något jag tycker mig vara bra på, så är det att leda och motivera människor. Till min hjälp har jag även en eldsjäl inom basketklubben och fd spelare, Kia Brandt.

Laget består av 13 flickor i åldrarna 14-15 år, som denna säsongen krigar sig genom F17-serien. Dvs de möter flickor som är 1-2 år äldre än dem. Flickor som är samspelta och några av motståndarna har tom (ungdoms-)landslagsspelare i sina lag. Nog med ursäkter, nu var det hårt arbete som gäller!

På samma sätt som jag coachar mitt team på resebyrån, gäller det att sätta upp mål. Både för individen och för oss som ett lag. Hur vet jag om jag ska vara nöjd med min insats, när vi förlorar gång på gång. Eller om jag inte når högst på den individuella prispallen?

Eftersom vi slår i underläge, måste vi hitta ett rimligt mål, för att känna oss motiverade. Vi bestämde att vi skulle göra fler poäng, samt släppa in färre, för varje match. Då kan vi också veta när vi bör känna oss nöjda trots en förlust. Hittills har vi faktiskt förbättrat resultatet för varje match. Vi har en lång bit kvar till en vinst men, vi är på rätt väg och vi ser att vår träning ger utdelning.

Redan efter två månader tillsammans med dessa underbara flickor, har de gett mig lika mycket energi tillbaka, som jag och Kia förhoppningsvis har gett dem. Trots stort underläge i våra första tre matcher, ger de aldrig upp. In till sista minut, kämpar de som om poängställningen var oavgjord och varje sekund räknades. Dessutom behåller vi en positiv stämning i laget och peppar varandra.

Det ska bli spännande att följa flickorna i framtiden. Utvecklingen går spikrakt uppåt  och med engagemang och vilja, kommer de kunna gå långt. Bakom sig har de även sina fantastiskt stöttande föräldrar, som gör det möjligt för oss coacher att fokusera på spelet och inte allt annat runt omkring.

Det här är alltså en kärleksförklaring till er, flickorna i F17. Jag är så fantastiskt stolt över er allihop!

Vardagliga äventyr!

Att ha många bollar i luften men, samtidigt finna de små, glädjefyllda äventyren i vardagen, kan vara en utmaning…

Speciellt när man är ensamstående med tre söner, har en stor passion för sitt yrke, inte kan säga nej till trevliga event, reser ca 8ggr/år,  spelar basket, coachar basket och där emellan trycker in flera pass på gymmet.

Hur hinner du med allt, frågar många? Jo, det är enkelt. För jag är inte en ”traditionell” trebarnsmamma. Jag väljer att göra saker som ger mig energi. Jag älskar mina barn men, mina behov är minst lika viktiga. Alla föräldrar tycker faktiskt inte det är skitkul att engagera sig i allt barnen gör. Mina pojkar har ändå en trygg och stöttande mamma men, jag har även egna intressen. Jag tror dessutom det lär dem att vara självständiga, ta ansvar och att hitta sin egna passion i livet. Vissa passioner delar vi och njuter av att göra tillsammans, bland annat resa och att de två yngsta spelar basket. Träningen ger så mycket energi, att jag förmodligen inte hunnit med hälften utan den.

Just nu flödar fantasin och företagsamheten här på innegården. Pojkarna och deras kompisar mekar med skateboards och kick bikes. Istället för att lägga mig i, väljer jag att förbereda mig för ännu en hektisk vecka. Då och då tittar jag ut genom fönstret och ler åt deras entusiasm.

Nästa vecka innehåller flera utmaningar. De yrkesmässiga är att jag ska hålla ett kort föredrag, planera rese-events, sammanställa gruppresor, skriva resereportage och självklart boka resor samt stötta och peppa mitt fantastiska team. Vi ökar i omsättning för varje år och man måste alltid blicka framåt, testa nya vägar och våga gå utanför den trygga zonen. Det viktigaste är att personalen känner sig motiverad och att vi har en positiv arbetsmiljö. Utan deras engagemang och stöd, hade vi aldrig lyckats så här bra.

Privat laddar jag för min första operation. En titthåls-operation för att fastställa en befarad korsbandsskada. Har man spelat basket sen man var 7 år, är det väntat. Dock känner jag mig starkare och bättre som spelare för varje år. Därför ser jag bara skadan som ett hinder på vägen. Ett hinder jag ska över och mitt mål är att nästa år göra den bästa säsongen i mitt liv. Jag vet att jag har viljan, vinnarskallen och fysiken att lyckas. Under tiden njuter jag av att se mina duktiga F17-tjejer utvecklas och fightas i en tuff serie, där de är 2 år yngre än motståndarlagen.

 ”Bara för att jag skrattar ofta, betyder det inte att mitt liv alltid är enkelt. Bara för att du ser mig le, betyder det inte att jag saknar bekymmer. Jag VÄLJER att fokusera på det POSITIVA, sträcka på ryggen och ta ytterligare ett steg framåt.”