Sport in a changing world!

Wake-up call?

Vi lever i ett samhälle där integration och jämställdhet är A och O. Nästintill alla, om inte till och med alla, idrottsorganisationer har detta som policy eller till och med nedskrivna handlingsåtaganden i föreningsstadgarna. Hur som helst är det lätt att ta detta för givet. Att anta att alla har samma förutsättningar när det gäller sport. Anta att idrottsorganisationer ger alla samma chans oavsett kön, sexualitet, hudfärg, religion eller socioekonomisk bakgrund. Det är lätt att anta och tro att allting är som det borde vara.

 

Vi lever i ett allt mer accepterande samhälle med en ökad tolerans för homosexualitet och samkönade äktenskap, men hur ligger det egentligen till med homosexualitet inom sport? Vi måste vara försiktiga att inte överskatta mängden acceptans i dagens samhälle. Trots att vi på många områden i samhället har blivit oerhört moderna så är det faktiskt just i sport som könsdiskriminering och segregering är institutionaliserat. Frågar vi kollegan på jobbet imorgon om de såg ”matchen” kvällen innan, finns en bakomliggande självklarhet om att det är herrarnas match som vi refererar till. Denna företeelse kallas manlig hegemoni, vilket är något som vi oftast inte ens reflekterar över i samhället. Det vill säga, man utgår alltid från mannen som norm. Det är så normaliserat i vår vardag att inte ens människor med maktposition gör någonting för att ändra på det. Man antar helt enkelt att situationen är som den är för att den borde vara så. För så har det alltid varit.

 

Det är dock inte enbart kvinnor och damidrott som detta påverkar. Den manliga standaren sätter även en ribba för hur män borde vara och bete sig inom sport för att bli accepterad. Det skapar en idrottslig norm för ”vem” man får lov att vara inom den idrottsliga kontexten, vilket är en av många anledningar till varför många elitidrottare runt om i världen idag fortfarande väljer att inte vara öppna med sin sexuella läggning under idrottskarriären.

Enligt vetenskapliga åsiktsundersökningar ska länder runtom i världen ha en acceptans för homosexualitet på cirka 60-88%. (USA cirka 60%, Tyskland 87%, Spanien 88%, Storbritannien 76% och Italien 74%, enligt statistik från 2013*). För de flesta av dessa länder innebar detta en ökad acceptans med ett genomsnitt på 11% sedan 2007. Hur skulle samma typ av undersökning se ut för acceptansnivån inom sport tror du?

Intressant nog, och möjligen föga förvånande, så har Ryssland en avsevärt lägre acceptansnivå mot homosexualitet som faktiskt sjönk från 20% 2007 till 16% 2013. Detta kan bland annat förklaras med president Putins anti-gaylag som godkändes i juni 2013 och förbjuder propaganda mot icke-traditionella sexuella läggningar. Vilket blev något obekvämt eftersom lagen godkändes mindre än ett år innan Ryssland skulle stå som värd för vinter-OS i Sochi. Speciellt obekvämt blev det för IOC eftersom en anti-gay lag ställer sig i direkt konflikt med den olympiska karaktären som står emot ”alla typer av diskrimination”.

 

 

 

*statistisk data och vetenskapliga antaganden är hämtade från Nixon II: Sport in a changing world, 2016. Routledge, New York.

Publicerat av

sarastridh

sarastridh

Sara Stridh, 25 år bor i Malmö med sambon Alex. Sysselsättning: studerar idrottsvetenskap med inriktning Sport Manager, arbetar ideellt för Träna i Parken som Sport Manager/projektledare och är kommande skribent för Malmö24.se. Om mig: Licensierad professionell dykare, älskar livet under vattenytan och livet uppochner på land. Är på ständig jakt efter nya äventyr och erfarenheter. Jag anser att det finns en träningsform för alla att bli förälskade i - träning, hälsa och livsglädje är till för alla! Favoritträningsform: Förändring förnöjer är mitt motto! I Malmö sysselsätter jag mig med Street Workout, Kali Sikaran, Taekwondo och vanlig hederlig styrketräning.

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.