Svensk djursjukvård

image

 

 

imagePå semester i Thailand och saknar jobbet efter en vecka. Läser jobbmail och får titta på lite röntgenbilder en kollega med egen klinik skickar, hon förstår att man får abstinens. Kollar in de lokala hundarna och katterna. Mycket hudåkommor, och tänker att vår veterinär som håller på att specialisera sig inom dermatologi skulle älska att ta prover och mikroskopera. Själv är jag bättre kompis med stora maskiner som vår CT än med mikroskopet. Undrar om det finns djur som får åka CT i Thailand. Om så är fallet lär det vara väldigt få förunnat…

Jag ser djur i bra hull, de ser ut att ha det ganska ok. Det är naturligtvis bara en liten del jag ser, men ändå. Så länge de är friska är det säkert ok att leva luffarliv på stranden, bara man har mat i magen och skydd för väder och vind. Annat om, eller när, de blir sjuka.

I Sverige är den stora majoriteten av hundarna och katterna försäkrade. Det innebär att djursjukvården har avancerat i en rasande fart. Alla gillar inte det, det finns t.ex. en Facebook-grupp för lägre veterinärkostnader. Jag vet inte riktigt vad syftet är, vill man få bort momsen är det väl gott och väl. Vill man bara att det ska bli billigare innebär det tyvärr också sämre, eftersom marginalerna inte är så stora och avancerad vård kostar pengar. Att kejsarsnitta en människa akut kostar flera gånget mer än att snitta en hund akut. En poliklinisk undersökning på vårdcentral mer än dubbelt så mycket som motsvarande för en hund eller katt. Om man inte tycker att det är så viktigt att ens tik ligger uppkopplad på övervakning och kopplad till avancerade uppvärmningsanordningar, intravenöst dropp och så vidare när den kastreras, så kan man göra det lite billigare. Ofta går det bra ändå. Men om det inte gör det, då är det många av oss som är beredda att betala mer för den ökade säkerheten. Och hur det går vet man ju inte innan. Och efteråt, som Stig Dagerman skriver i sin kända novell Att döda ett barn, efteråt är allting försent. Själv chansar jag inte när det gäller mina djurs säkerhet. Inte med barnens heller, vi bokar dyr taxi med barnstolar i Thailand, slänger inte in dem i en tuk-tuk och far genom landsbygden på vinst och förlust.

När det gäller allvarliga sjukdomar, kraftiga trauman, svåra benbrott, behov av blodtransfusioner och så vidare får man betala mycket höga summor för avancerad vård. Försäkringsbolagen följer med, och skapar nya bättre försäkringar med högre maxbelopp, till högre pris. Att skaffa sådana är frivilligt, liksom att ha djur. Min egen hund har en försäkring som innebär att jag bara betalar en fast självrisk. Den kostar årligen mindre än hennes mat gör. Och väldigt mycket mindre än mina barns alla kläder och leksaker, för att inte tala om min Thailandsresa. Hennes försäkring kostar årligen ungefär dubbelt så mycket som jag lagt på taxiresor i Thailand under två veckor, med ett bolag som ägs av en svenska, med bilar med barnstolar bak och airbags fram. Det unnar jag henne, hon får ju trots alls inte följa med på semestern till Thailand.

En del tycker att det är vansinnigt att folk kan lägga många tiotusentals kronor på sitt sjuka djur. Men man hör sällan samma upprördhet över vad folk är villiga att betala för en resa. Ett hemmabiosystem eller en bil.

De friska djuren jag mött i Thailand verkar ha det okej. Om de, som min hund gjort, hade brutit armbågen och behövt avancerad kirurgi vid tre månaders ålder, hade det varit värre. Då är jag glad att jag kan välja om jag vill kosta på Signe det eller inte.

Jag är stolt över svensk djursjukvård. Jag är extra stolt över mina kollegor när de gjort ett riktigt bra arbete på ett akut sjukt djur, kanske fått igång en patient med hjärtstopp. Om vi inte klarar patienten, försöker jag komma ihåg att berätta för dem att de inte är gudar, bara hjältar.

Framförallt är jag dock tacksam. Tacksam över att bo i ett land där så många har det så gott ställt att de kan unna sitt djur en bra försäkring. Och erbjuda dem en sjukvård som många människor inte ens har tillgång till.

Klokapselbrott

image

Brutna klor är ett vanligt tema på akutmottagningen. Orsaken till att jag vill titta på dem ganska fort är att det finns en risk att klorester kvar, och om de inte tas bort o det görs rent i området, så finns en klar risk för infektion. Den kan i värsta fall sätta sig i skelettet och orsaka osteomyelit, infektion i skelettet, som alltid är allvarligt och som kan vara svårbehandlat.Brutna klor gör dessutom ont som tusan, så jag brukar skynda mig att ge smärtstillande och lugnande innan jag undersöker skadan. Alla klorester ska försöka avlägsnas och sen blir det bandage till nästa dag. Efter det får man skydda klon tills det är torrt o fint, det växer nästan alltid ut en ny klo.

Att hunden (eller någon gång katten) inte slickar på såret är sedan A och O för läkningen. Partyhatt/krage är trist, men att amputera infekterade klor som inte läker är ännu tristare…

Trauma är den vanligaste orsaken till klokapselavlossning, djuret fastnar helt enkelt i något. Mer ovanligt är symmetrisk lupoid onychodystrofi. Det är det första man misstänker på hundar som plötsligt får problem fler klor, som blir sköra, flikiga och faller av. SLO kan ofta behandlas med bra resultat, det finns flera olika behandlingsrekommendationer.  Bilden visar klor i läkning efter behandling med kortison, Viacutan, Onychotin och allergifoder.

När benen går sönder

Under nattens jourpass lyckades inte bara ett, utan två, stackars djurben gå alldeles sönder. Tack och lov inte på samma djur, det ena var på hund och det andra var på en katt. Bra med katter är att om katten och benet finns i samma rum, så brukar det gå att få det att läka, påstås det. Bra med hundar är att det finns bra ortopeder som är bra på att laga ben. Bra med min arbetsplats är att vi har öpper dygnet runt, året om. Det betyder att de stackars benen kunde få starka smärtstillande mediciner och stabiliseras tillfälligt i väntan på sina operationer, som kunde utföras av kirurger som inte verkar göra något annat än att operera iohop trasigheter hela dagarna. Folk är förresten så dåliga på att bygga spjälor av nedhuggna granar på 2000-talet, då är det fint med avancerad veterinärvård, med formgjutna plastskenor och gips att forma kring söndriga ben. Förresten är det inte helt lätt med spjälor, oavsett om man har en gran eller inte, så det är bättre att låta veterinären fixa med dem.

Hur vet man då om benet är av eller inte. Inte alltid så lätt. Dinglar det så brukar det vara ett dåligt tecken. Tar djuret stöd och lägger en del tyngd på benet brukar det vara bättre. Sen finns det en massa nyanser därimellan. Vi brukar försöka rådgiva över telefonen så gott det går, men ibland är det enda man kan göra klämma o känna och slå en röntgenbild eller två.

Och så finns det den där bra regeln -om du hade åkt till akuten med ditt barn, så kanske du ska åka med din hund eller katt också.