När djuren följer med hem

Idag skiner solen, våren är på gång här i Skåne och jag känner mig allmänt lyckligt lottad av att vara just här. I sådana stunder försöker jag påminna mig själv om att man inte skall ta allt för givet. Högtravande, jag vet, men så är det faktiskt.

En sak som vi lätt tar för givet är nog smittosituationen bland våra tama och vilda djur.

De senaste åren har jag inte stött på så många (misstänkta eller bekräftade) smuggelhundar, men det senaste dryga halvåret upplever jag att de plötsligt har ökat igen. Självklart kan det vara en tillfällighet att just jag träffat dessa hundar, och inte en faktiskt ökning i hundsmugglingen.

Flera av fallen jag har träffat på, har varit valpar som familjen själv tagit med sig från utlandet, från semestern eller när de flyttat hit igen (alltså inte de fallen vi såg för några år seda med hundvalpar köpta på ICAs parkering som visat sig vara insmugglade). MEN hundarna har inte uppfyllt de krav som krävs för import!

Som djurägare och/eller som den person som tar in djuret i landet är man skyldig att ha koll på vilka regler som gäller och vilka kraven är som skall vara uppfyllda. Och man har skyldighet att se till att alla krav är uppfyllda. Om kraven inte är uppfyllda, säger lagen att djuret per definition är insmugglat.

Kraven handlar framförallt om rabiesvaccination och därefter tillräcklig karens efter vaccinationen eller godkänd blodprovstiter ett antal dagar efter vaccinationen (ofta 90 dagar, men ibland längre), beroende på vart djuret kommer ifrån och vilka länder det skall passera på vägen till Sverige. Djuret måste självklart också vara entydigt id-märkt för identifikation och ha tillräcklig och godkänd dokumentation på rabiesvaccination, märkning och ibland finns det även andra krav som måste uppfyllas.

Denna lagstiftning är till för att skydda den svenska befolkningen och våra djur, vilda som tama. Vi har lyxen att vara helt fria från rabies! Skulle man bli biten av ett djur i parken i stan eller ute i skogen, behöver vi inte ens fundera på om vi kommer att dö i rabies, eller att direkt uppdöka läkare för att påbörja rabiesimmunisering för att förhindra dödsfall. Vi kan lugnt fundera på att det gör lite ont där vi blev bitna, men inte värre än att vi kan fortsätta plocka björnbär till pajen ikväll.

Det är detta vi värnar om och detta vi vill bevara (inte att bli bitna, men att inte oroa oss för dödlig smitta).

Det är få andra länder som har samma lyx. Tar man in djur som inte är rabiesvaccinerade, så riskerar vi att få in rabies med det djuret. Det syns inte på djuren direkt när de är smittade. Det kan ta flera veckor innan de visar symtom. Och under hela den tiden (från att djuret först blev smittat till att det börjar visa symtom) utgör djuret en potentiell smittorisk. Hunden måste inte bitas för att smitta. Det kan räcka att den slickar på en och att man har en skada i huden som rabiesviruset tar sig in genom. Och så är man smittad. När valpen leker och råkar nafsa, då kan den föra över smittan. Rabies syns som sagt inte på utsidan och den symtomfria perioden kan vara många veckor lång. Alla rabiessmittade djur ser inte ut som Cujo i Stephen Kings roman och filmatisering.

Det är för vår skull reglerna finns och det är för vår skull det är viktigt att de efterföljs.

IMG_5199

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.